söt som den goaste bulle
sötare och rundare bulle får man leta efter. :-)
underbara vänner!
idag kom denna body med posten från min barndomsvän Annie. Hon berättade på dopet att hon hade åkt ifrån sin present till Hugo. Personligen blir jag lättad av att ha vänner som är lika förvirrade som jag, men hon skickade presenten och idag fick jag se 2010 års ballaste body! Dessutom blir jag rörd djupt in i själen när jag tänker på att hon tänkt på våran lilla Hugo på andra sidan jordklotet (typ).
Detta är Annie och jag som små busfrön. Det är jag som har storkbettet i pannan och när vi är lite större så har jag dom röda brillorna. Visst är vi coola?!!
Oh boy vilken onsdag!
Hej, jag tänkte bo hos er.
Så tänk att just Hugo blev en del av oss.
Något för er som läser bloggar och vill synas.
Så klicka på rutan och gå med nu!
3 månaders sprutan är gjord.
Idag var det dags för Hugo att få sina sprutor... Så jag lämnade Max på dagis gick hem matade Hugo, halvsprang till Korpen för att möta min sjukgymnast, kom lite försent och svettig, lyckat.... Men vad gör man när man har en hungrig bebis som måste äta. Sen gjorde vi en massor av nya övningar, nu även på pilatesbollen, så nog avancerar jag allt. Och guuuud så svårt det är att hålla balansen, så där blev jag ännu svettigare. Vi gick bort till BVC och mötte upp våran BVCsköterska Eva och sen väntade en trevlig stund ända fram tills att sprutorna kom fram.... Men Hugo var så duktig så, värre var det med mig. Mitt mammahjärta gick i 1000 bitar när jag hörde honom gråta av smärtan. Så nu är vi hemma och här sitter jag med en av jordens finaste varelser i min famn och lyssar på hans små lätta andetag.
Ett riktigt dop med massor av kärlek.
Men det var inte bara rosor kan jag lova, det var tårar och svordomar som hördes över hela Visby.... Jag misslyckades med några av cupcakesen som jag hade så höga förväntningar på så istället för hi-hat blev det low-hat.... Men dom var förbannat goda iaf. Men oj så jag va arg innan jag tog beslutet att dom fick duga, fula och låga.....
Efter att ha fixat i lokalen där fikat skulle äga rum och alla var piffade bar det av mot Gnisvärd, solen sken och det var 19 grader ute. Helt otroligt fint väder för att vara i slutet av september.
Där ute möttes vi av toner på pianot och Jeanettes mjuka stämma. Alla släktingar och vänner kom och så satte allt igång. Efter en liten stund tyckte Hugo inte alls att vi skulle stå där och se fina ut i lugn och ro så han gallskrek och ville ha mat, trots allt ganska passande eftersom Jenatte precis hade sjungit Theos sång som Mojje skrivit. Men allt flöt på ändå. Max hade lite myror i brallarna men det var inte oväntat så han mutades med en klubba medan jag matade Hugo. Slutligen sjöng Jeanatte samma sång som vi hade för Max när han döptes, Älskade barn. Sen fotades det i mängder och Hugos fina faddrar poserade så fint vid våran sida. För er som inte vet vilka Hugos faddrar är så kan jag berätta att det är min barndomskompis Cattis och Johans barndomskompis Eric, två personer som betyder mycket för oss.
Sen bar det av mot lokalen och alla fikade och Hugo fick så många fina presenter så det är inte klokt! Fina gosedjur, fonder, guldhalsband, en liten stol som det står Hugo på, andra smycken, böcker, lammskinn, serviser och mycket mycket mycket mer. Tänk va duktiga folk är på att hitta på fina saker, blir så imponerad! Så vi tackar så hemskt mycket för alla fina saker! För tiden bara sprang iväg och jag hann knappt säga hej till flera av gästerna vilket kändes himla trist men vad gör man...
På kvällen sen gick jag ut med mina tjejer som kommit till ön så vi åt middag på Black Ship Arms och guuuud vad vi åt! Alla blev nöjda och mätta. Sen gick vi till Munken och drack vin (första gången på ÖVER ett år som jag drack vin!!) och pratade i flera timmar, slutligen dansade vi till Carola dom andra godingarna i schlagerbaren och oj så kul vi hade. Cattis och Annie körde lite nya moves som vi nu har lagt till på listan, dock vet jag inte riktigt när jag kommer ha användning av dom. Så vid två körde Annie hem mig och sen sov jag länge, fick sovmorgon till nio!
Så jag kan inte vara mera nöjd med helgen, dessutom har vi haft Eric boendes hos oss så det betyder massor med skratt och härlig humor, tur att vi ses redan nästa helg då det är vi som ska besöka den stora staden.
Hugo 3 härliga månader!
Jisses var tar tiden vägen, är våran lille skrutt redan tre månader?? Det kan inte va möjligt?! Men det känns i hela kroppen att dygnet runt ha en bebis som behöver uppmärksamhet på gott och ont. Vissa dagar är man så trött att man vill skjuta sig själv och andra dagar kan man ha sovit två timmar och ändå köra på hela dagen. Men nu är Hugo mer fysisk än någonsin, han vill va i famnen vara delaktig i det vi andra gör. Han skrattar, bubblar och är full av känslor. Nu trivs han även i babygymmet en länre stund eller kan ligga i sin säng tittandes på mobilen med djuren. Han sover som bäst ute i vagnen efter en långpromenad men är han vaken får inte vagnen stå stilla. Han tar nappen men då och då åker tummen in. Bajsar gör han nästan dagligen och ofta behöver vi hjälpas åt med att bya blöjan för han har då bajs upp till axlarna och fram på magen så vi får hålla honom över handfatet och duscha av honom. Han är kittlig på kinderna och han är älskad så in i vassen!
vikt: 6635 gram
längd: 63,5 cm
=perfekt
Förbannade friförskolor!
Och då tänker man att barn är barn och barn kan inte alltid veta vad som är rätt och fel, MEN det borde personalen veta för det är dom som dragit dit ungarna, men vad finns då personalen, på en bänk, fikandes (!) och har noll koll på vad deras ungar gör och hur de uppför sig. Undrar om förläldrarna som valt dessa förskolor vet vad som händer om dagarna, jag hade blivit så besviken om Max hade gått där, vilket i och försi inte skulle hända ens från början för jag skulle aldrig vilja sätta mina barn i en privat föskola då jag tycker det är skönt att veta vad jag får. Innan vi väntade Max jobbade jag som vikarie på olika förskolor och skolor och därav fick jag träffa på både förskolor som har allt man önskar att alla förskolor skulle ha, samt ställen som hamnade på min "svarta lista", vilket för mig betydde att jag inte satte min fot på igen. Så på så sätt var det skönt att Max hamnade på ett dagis som jag aldrig jobbat på innan, jag hade inga förutfattade meningar om varken personalen eller vet var alla saker finnsså när jag kommer dit är jag Max mamma och inget annat. För Max mamma är jag dygnet runt alla dagar och jag vill hitta på roliga saker tillsammans med honom och få se honom utvecklas under så många timmar som bara går och det finns inget som gör mig så ledsen och arg som när vi möter på andra barn som är elaka och aldrig har jag mött andra barn som uppför sig så illa som dessa ungar som är på lekplatserna, jag tycker det är irriterande att jag som Max mamma ska behöva säga till dessa barn att Max också har rätt till att vara där.
Då kommer min fråga hur i all världen får man tillstånd att starta en förskola när man inte har någon egen uteplats utan istället ska ta upp dom allmänna lekplatserna där föräldrar ska va med sina barn och träffa andra vuxna och barn. Man som förälder ska inte behöva avvara en lekplats för att man vet redan innan man gått dit att förskolorna ockuperar varenda vrå. Så var ska då vi föräldrar med små barn hålla till? Det är inte alla barnfamiljer som har en stor trädgård där man kan leka och vad jag alltid trott så är dessa lekplatser till för alla, annars tycker jag att man ska starta något bokningssystem på dessa platser för att först tala om för Max att vi ska gå till lekplatsen och han blir jätteglad till att vi kommer dit och barnen skrämmer oss båda genom att uppföra sig som snåla apor. Självklart ska förskolor kunna göra utflykter till andra lekplatser men då ska personalen vara vaken och närvarande hela tiden, speciellt när det kommer andra familjer dit. Jag blir glad av att höra att Max dagis tagit sig från gården (med tanke på att dom har kanske Sveriges tråkigaste dagisgård) och då hoppas jag att dom inte ser allt som deras revir.
Så jag hoppas att personalen för dessa privata förskolor vaknar till snart annars kommer jag konfrontera dom utan tvekan för det är inte meningen att vi ska få skit av deras snorisar.
Ropen skalla lekplatserna är åt alla!!
Vårat sovrum.
Här sover till och från hela familjen om nätterna.
Med vita väggar, rosa lakan, en hög med ljus samt texten
vår lilla ängel över Hugos lilla säng.
Jag är skeptisk mot ALLA!
Själv gjorde vi precis som vi brukar när det ska röstas, vi gick till våran lokal där några politiker väntade vid dörren, glada och trevliga hela högen. Gick in och sen började Hugo gråta och gråta och gråta, så jag tog mina lappar tryckte ner dom i kuvertet, sket i att gå bakom skynket och slängde fram mina val och lägget till avprickartjejen, sprang sedan ut till Hugo igen för att så fort som jag bara kunde lämna lokalen som var full av väljare. Johan fick då ta med sig Max in när det skulle röstas för hans del. Jag kommer ihåg att vi skrattade åt högen med SD lappar när vi gick in i lokalen, aldrig hade jag en tanke på att så många på fullaste allvar skulle lägga denna lapp i sina kuvert.
Jag i min lilla värld vill tro att alla andra partier tar sig samman och inser att blått eller rött spelar ingen roll längre utan att nu handlar det bara om att hålla SD så korta som det bara går och att dom visar folket att Sverige kan bli ett betydligt bättre land utan SD och att även om dom kommer behöva lägga massor med energi i onödan på att se till så att alla är fria individer, något vi varit fram till igår. Men ger dom SD nageln på lillfingret kommer många kränkas bara för att dom älskar fel personer, har fel hudfärg eller bara för att folk i panik flytt hit. Men det dom glömmer är att vara homosexuell är inte ett val man gör, man väljer inte hudfärg och vem skulle lämna sitt land om allt var frid och fröjd? Så hur fan kan man rösta för ett parti som står för dessa bitar, det gör mig illamående!
Slutligen vill jag bara säga jag kommer fortsätta vara skeptisk mot folk jag möter och det viktiga är att 94,2% av Sveriges befolkning inte stödjer skiten utan faktiskt gör precis som jag ser på detta vidriga parti med förakt och besvikelse. ALDRIG någonsin är det okej att låta ett sådant parti få styra vårat land!
Ännu en tjuvtitt på Hugos rum.
Nu är vi snudd på färdiga och jag kan lova att det blev ett riktigt babyrum!
En stolt liten storebror
ibland kan allt vändas på bara några få sekunder. Max och jag har varit som hund och katt hela helgen men idag vaknade vi båda på rätt sida. Han ville tom att jag skulle gå ifrån på dagis. För första gången, så gissa om det var skönt att slippa tårar och dåligt samvete. Och när vi kom för att hämta honom igen fick jag en lång lång varm kram och sen ville han köra hem Hugo, sen vart det lek i sandlådan för hela slanten. Myspys!Kolla hur det röstades runt om i landet.
På denna sida kan man nu kolla hur man röstade runt om i vårat avlånga land, man kan tom kolla socken för socken, ganska kul tycker jag. Något som är så tråkigt att jag bara suckar över är hur många av våra landsmän som röstat på SD, ni ska SKÄMMAS!!
älskade orkideer
Denna fining har JAG lyckats odla helt själv och jag är sååå stolt!
Skänkes: familj utan mamma
Lördagsmorgonsmys i regnrusk.
Ibland förstår jag inte hur jag funkar men då och då vaknar jag på rätt sida trots att klockan bara är halv sju en lördag och Max vill gå upp. Så nu är det Johans tur att få sova lite extra, med tanke på att han brukar ta killarna på vardagarna så att jag får sova lite längre så nog är han värd att få ha sängen för sig själv i lugn och ro.
Så nu tittas det på Pippi Långstrump och Hugo ligger vid min sida och jollrar, så jag säger som jag brukar, sämre kan man ha det!
Sådär söt som bara en bebis kan va.
Detta inlägg kräver inga ord, bilderna säger allt.
Barn ÄR roliga.
Tips på bra fotoerbjudanden!
Promenad över heeela stan och lite till.
Sen gick vi hem igen (nu har vi hunnit med hela stan). Och nu är jag trött så in i vassen! Så att komma i säng ikväll lär inte vara något problem. Men nu väntar en äppelpaj i ugnen.
Men vad är nu detta?
Oboy, jag har fått en award!
Kolla kolla kolla! Uppenbarligen skriver jag inte bara skit för JAG har fått en aword av denna härliga bloggare som kallar sig Fladdor (en stålkvinna som har en liten knodd och väntar en andra). Och som jag kan behöva denna aword en dag som denna för exakt hur tråkigt kan inte livet kännas när Max har feber och är på pisshumör, det regnar, Hugo vill äta heeela tiden, jag känner mig tjockare nu än när jag var höggravid och lägenheten behöver städas. Så gissa om jag blev genuint skitglad när jag såg detta! Tackar och bockar!
(så nu sätter jag på Tina Turners The Best och inser att den kanske är att överdriva det hela liiiiite, men va fan!)
en tjuvtitt på Hugos rum
Jag måste bara dela med mig av hur det såg ut i Hugos rum för några dagar sen och igår målade vi det sista tack vare Niklas som kom hit och lekte med Max i flera timmar. Så jag passade på att sy gardiner som blev såååå fina om jag ska säga det själv och Johan satte upp dom nya listerna. Så nu börjar rummet kännas som ett riktigt babyrum. Men än så länge får ni bara se detta.
Max Lejonhjärta
Sen när Hugo är vaken så vill han bara pussa och krama och klappa och stoppa in nappen och stoppa om, han vill verkligen att hans lillebror ska ha det så bra som det bara går. Inte ens när Max är trött om kvällarna och vill mysa i min famn blir han avundsjuk på Hugo om det råkar vara så att Hugo ska ammas just då.
Jag kan bara tänka mig hur Max värld vändes upp och ner den dagen då Hugo flyttade hem så att han tagit emot honom med all denna kärlek är underbart att se. Att vi kan bli rörda så många gånger varje dag över hur Max älskar sin bror och hur han lyser upp när vi pratar om Hugo, för bara för att man är syskon betyder det inte att man tycker om varandra och visst är det så att vi ännu bara står i startgropen av Max och Hugos liv och mycket kan ännu hända men jag önskar med hela mitt hjärta att dom kommer fortsätta tycka om varandra länge länge länge.
För er som inte är så insatta i Astrid Lindgrens sagor så finns där i bröderna Lejonhjärta en storebror som offrar sitt eget liv för sin lillebror en dag när deras hus börjar brinna. Jonathan som storebror heter hamnar då i Nangialia dit lillebror kort kommer efter eftersom han varit svårt sjuk. Hela tiden är Jonathan en drömstorebror som står för rättvisa, ömhet, kärlek, värme och glädje. Så nog finns det lite Lejonhjärta i Max allt. Våran älskade Max.
Loppis är poppis!
Nu har vi målat Hugos rum första lagret och jag tror och hoppas att det kommer bli riktigt bra till slut.
Jag hugger i sten....
Fredagsmys för hela slanten.
vakna och ta en dusch med levande ljus som Johan fixat
få dukad frukost
hysterisk klapp och klang
lugn och ro medan killarna sover middag.
lunch med Max
invänta att Johan slutar
äta gott
se en film och bara ta det lugnt.
Gunatt siv gutt och tack för idag.
Gunatt, gunatt ti läitn u stäur kring haile oe land
Dagen jär yvar u nå gar vörr ti dråimars land
Gunatt siv gutt u tack för idag ti di läile vän
jag ynskar at täidn gar fort ti vör möts um igen
För imårgå jär en nöiar dag u ja undrar va han kan gi
Ska de bläi en fäinar dag? De jär ingen sum kan se
Täidn gar fort sum han alltut gär när de gaar imot kväld
Klucku jär slagi u nå rännar ja haim ti mi själv
För imårgå jär en nöiar dag u ja undrar va han kan gi
Ska de bläi en fäinar dag? De jär ingen sum kan se
Men däu kan möit han me ypen famn
Dagen jär yvar u nå gar vörr ti dråimars land.
Dagen jär yvar u nå gar vörr ti dråimars land.
En galen natt.
livet som mammaledig
flera gånger i veckan tackar jag för våra svenska lagar om föräldrapenning för det är bra härligt många gånger att kunna ha såhär mycket tid med dom små, att kunna tillbringa dagarna med goda vänner, det är livet. Så idag efter Max dagis och mitt i allt tvättande för min del så gick vi till Tallunden i sällskap med Nina och Ville. I deras sällskap trivs vi alla tre så det blev mycket lek, prat och lite mellis. Det är livet på en pinne det.
angående mitt förra inlägg så önskar jag att saker och ting inte vore som dom är, det tar så föbannat på energin att känna så. Men nu har Max somnat så nu ska vi sätta fart på Hugos blivande rum som ska målas och piffas och puffas.
Det finns inget som gör så ont som
Dagens outfit på Hugo två månader gammal.
Nu har Hugo tjatat och tjatat ett bra tag om att få visa "dagens outfit" men jag har tyckt att han har varit för liten, men nu idag när han tjatade så sa jag "okej då, du är ju faktiskt nästan tio veckor gammal" så nu har vi premiär för Hugo som modell.
Mössan och byxorna inköpta från Lindex och body från H&M, strumporna vettifan.
Efterkontroll på MVC
Men summan av kardemumman blev att jag blev godkänd på allt och fick min OK stämpel i baken.
Så detta får bli sista inlägger under kategorin Mini i magen, nu sätter vi sista punkten där.
sötaste Hi-hat cupcakes
Idag åkte jag med småkillarna till Nina för att slänga oss in i ett projekt som hette duga, vi hade båda sedan länge haft samma dröm om att få baka Leilas urvackra hi-hat cupcakes och idag var det dags för att ge det en chans och som vi lyckades, oj oj oj. Vackrare skapelser får man leta efter med ljus och lykta.
12 chocolate cupcakes:
3 ekologiska ägg
2½ dl strösocker
1 tsk vaniljsocker
50 gram smör
1 dl gräddfil
2 msk kallt kaffe
3½ dl vetemjöl
2 tsk bakpulver
4 msk kakao av god kvalitet
1 nypa salt
100 gram mörk kvalitetschoklad 70%
Frosting:
6 ekoligiska äggvitor
8½ dl strösocker
saft av 1 citron
2 tsk vaniljsocker
Chocolate coating:
300 gram kvalitetschoklad minst 70%
3 msk matolja.
1. Sätt ugnen på 175 grader.
2. Vispa ägg, ströocker och vaniljsocker vitt och riktigt pösigt.
3. Smält smöret, häll i gräddfilen och kaffet och blanda det med äggsmeten.
4. Blanda vetemjöl, bakpulver, kakao, och salt och vänd försiktigt ner det i smeten.
5. Hacka den mörka chokladen grovt och smält deni ett vattenbad (i en skål över kokande vatten).
6. Placera ut pappersformar i en muffinsplåt och fyll formarna till 2/3 med smet.
7. Grädda i mitten av ugnen i cirka 15 minuter. Låt svalna.
Då var del ett klar, dags för del två:
1. Blanda äggvitor, strösocker och saft av en citron i en rostfi bunke. Vispa med elvisp fluffigt i cirka 1 minut.
2. Sätt bunken i ett vattenbad. Vispa tills sockerkristallerna smält och det blir luftigt som maräng. Du ska kunna se tydliga spår av vispen.
3. Ta bort bunken från vattenbadet och vispa ner vaniljsocker. Vispa yttligare några minuter tills marängen tjocknat och svalnat.
4. Avänd en sprits och gör spiraler på cupcakesen. Lämna ca en halv centimeter runt kanten.
5. Låt stelna i kylen.
Pusta ut igen och ladda om för nu kommer finalen:
1. Hacka chokladen och smält den i ett vattenbad tillsammans med matoljan.
2. Doppa nu cupcakesen i chokladen och sen snabbt in i kylen igen.
3. Låt stelna i kylen i cirka 30 minuter.
Så njut av dessa otroligt läckra sötsaker för nog är man alltid värd en cupcake.
Receptet har jag snott från A piece of cake av Leila Lindholm.
familjebad och en sexig kräftskiva.
Kvällen fortsatte med en kräftskiva med sexig belysning och vansinnigt mycket mat, skratt och ännu mera att äta, ja jisses så vi åt!! Så vi var inte hemma förän halv ett på natten och sen sov vi gott kan jag lova, till klockan sju på morgonen då Max tyckte att det var dags att gå upp....... Men det var värt att va lite sliten för vi var alla så glada efter lördagens innehåll, söndagen bestod av förberedelser inför målning av Hugos blivande rum, en sväng till Tofta där vi fikade med mamma och pappa, skickade saker till kupan, åt god middag hos svärisarna, hem, bada Max, natta Max, gjode veckan inlämning av kursen jag läser, slöade framför datorn, somna. Och nu ska jag va ensam med småkillarna tills imorgon kväll eftersom Johan är i Stockholm på någon utbildning, men det ska nog gå bra trallalla.
Familjemys i sängen
Det är nu det vänder!
Och den största lyckokänslan berättar jag om senare när jag vet mera.
Så nu önskar jag snudd på er alla läsare en riktigt trevlig och skön helg!
Cup cakes och förlovningsdag.
Igår hade jag och Johan förlovningsdag så då kom han hem med 30 finfina rosor till mig. Tänk att vi redan varit förlovade i tre år! Så mycket vi har varit med om under dessa tre år, jag hade aldrig för mitt liv kunnat ana att tre år senare skulle sitta med två söner, egen lägenhet och tusen och tusen minnen. Alla minnen är inte ljusa men alla minnen har spelat roll till vilka vi är idag och jag hoppas att vi får leva tillsammans länge länge.
Förlossningsberättelse (varning för känsliga läsare)
Och hur gick då till då Hugo kom till världen? Det var bestämt att dom skulle sätta igång mig klockan nio på morgonen den 23 juni, så blev det inte eftersom det redan pågick några förlossningar då och det var dealen att det skulle vara lugnt på avdelningen så att dom hade tid med oss. Men vi bestämde att jag skulle sova där över natten så fick det bli och morgonen därpå väntade vi inne på rummet och med lite att läsa så gick tiden trots allt. Vägg i vägg låg Sabina och Jacob som väntade på att deras förlossning skulle sätta fart, vi småpratade till och från och vi tyckte alla att våra bebisar skulle ta och titta ut snart. När klockan var ett fick vi besked att jag skulle ta på mig en vit rock och så sattes en kanyl i handen för nu skulle vi börja. 
här börjar väntan bli verklighet.
Adrenalinet kom direkt och vi blev så lyckliga över att äntligen få börja på finalen. Vi flyttade alla våra saker till förlossningen, fick ett rum och sen kom doktor Lena och skulle sätta katetern, hon förklarade hur det skulle gå till och dom gjorde iordning allt, själva ingreppet gjorde satans vrålont kan jag lova, fy fan! Men Johan höll i mig och jag tänkte hela tiden att värre blir det! Lena lyckade inte få dit den så hon hämtade Annette och än en gång så gjorde det lika ont men bet ihop och tänkte att jag kan väl inte skrika nu när ännu hela förlossningen väntar. Då säger Lena mitt i allt att "och hon (jag) har inte sagt ett knysst...!" så dom förstod nog att det inte var speciellt behagligt.
Nu var vi på gång! Det kunde ta sex timmar innan jag öppnat mig till mina tre cm som katetern fixade så nu var det bara till att upp och gå och göra allt för att skynda på det lite. Så då fick jag en ännu snyggare rock, den var toppen!
såhär läcker kan man va i landstingets finrockar.
promender, matinköp, läsa serietidningar, ja mycket hann vi med.
Så vi gick runt halva sjukhuset, upp på högsta våningen och ner i källaren genom alla trappor, vi dansade, peppade varandra och då och då gick vi tillbaka till rummet för att låta barnmorskan dra och öka trycket på katetern, det gjorde halvont men rätt som det var när hon drog så sa det plopp(!) och den var ute två timmar innan den skulle. Jag blev rädd och undrade om något var fel, tvärt om så var allt bara bra och det betydde att dom kunde ta hål på hinnorna. Jag och Johan kände oss som jordens vinnare redan där, vi hade varit beredda på att få vänta hela tiden ut så nu började vi fundera på om det skulle bli barn den 23 augusti iaf?! Våran barnmorska Ulla laddade för att ta hål på hinnorna och jag var självklart rädd för att det skulle göra ont, hon sa med sin lugna röst att det inte kommer göra det minsta ont, men jag varnade henne för att det troligen skulle vara en hel del vatten där inne. Dom hämtade någon form av skål så dom la under mig och gissa om jag hade rätt, hahaha. Det forsade ut vatten, resten av kvällen! Det tog aldrig slut! Men vattnet så klart och fint ut så vi inväntade värkarna. Vi väntade och väntade.... Båda jag och Johan somnade till, något som barnmorskan tipsat om eftersom det skulle bli en lång natt. Rätt som det var så kom en ny barnmoska in i rummet, jag tittar yrvaket upp på henne och i min ögonvrå såg jag hur Johan försöker ställa sig upp för att hälsa, men istället så ramlar han i golvet och ligger där, med sina ömma armar försöker han ställa sig upp igen men ramlar en gång till!!!! Både jag och barnmorskan stirrar så ögonen håller på att trillar ur på honom och sen utbrister jag i ett gapskratt "Vad i all världen gör du människa?!! Hahahaha!", jag skrattade så tårarna rann, samtidigt som jag ser hur barnmorskan tänker på hur hon ska reagera om hon ska hjälpa honom, är han full eller bara allmänt skitkonstig??? När jag slutat skratta tog vi beslut om att vi skulle starta syntocinon-droppet. 
Tiden går sakta, men ont gör det.
Ett dropp som ger värkarna en knuff och nog kom värkarna igång sen, men först efter att vi höjt dosen ett antal gånger och sen var förlossningen i full gång. Jag andades och hade ont om vart annat men tänkte att nu jävlar ska vi klara detta jag skiter i hur satans ont i det gör. Johan var ett makalöst stöd vi min sida och vi kämpade på bra tillsammans.
Nästa målstolpe blev när barnmoskan kom in och frågade om jag ville ha lustgas och jag skrek "Jaaa tack!!". Tidigare hade min Aurora barnmoska Ann kommit på den smarta idéen att man skulle sätta en epidralbedövning redan då jag öppnat mig fyra centimeter för att slippa kräkas som en kalv av lustgasen och därmed missa halva förlossningen. Så att jag nu tackade ja till lustgasen gjorde Johan lite fundersam och han fösökte få mig att tacka nej men där var jag fast besluten om mitt val. Men vi gjorde en deal som innebar att Johan kollade på ctg-kurvan och berättade när värken var på G så jag kunde börja med lustgasen i tid och sen sa han till när den började dala igen och på så sätt blev jag aldrig illamående och därmed så blev även lustgasen en mycket god vän. Så sen andades vi, skojade och gillade läget på ett helt nytt sätt. 
Med en dimma i blicken var kärleken total mellan mig och lustgasen.
Mellan stunderna med masken så märkte vi att det var ett himla spring utanför vårat rum, vad som hände visste vi inte riktigt men att det var något som tog upp både läkarna och barnmorskorna förstod vi fort, för vi fick vänta länge på att någon kunde komma in till oss. Tidigare hade dom kollat titt som tätt på droppet och kurvan men nu när ingen dök upp, ringde vi på barnmorskan men då sa dom att hon var på operation sen dröjde det timmar innan hon kom tillbaka då tillsammans med läkaren som kollade hur mycket jag öppnat mig samt hur kurvan såg ut. Hon tittade på kurvan, suckade och sa att vi kunde stänga av droppet. Jag mer eller mindre jublade, för innerst inne visste jag redan det hon skulle till att berätta att jag inte öppnat mig en millimeter.... Jag tyckte då att hon kunde snitta mig med en gång, men eftersom klockan var runt fyra på morgonen och Hugo mådde bra inne i magen så ville hon vänta till "nästa" dag. Hon sa att han var en riktig kämpe och vad skulle jag göra, det enda jag kunde göra var att följa hennes råd. Så droppet stängdes av, värkarna avtog men så kom frossan från helvetet, jag skakade så jag vet inte vad, men dom bäddade om mig i sängen, körde in mig på BB och vi fick ett rum där även en säng väntade på Johan. Jag fick morfin och panodil, precis som vanligt när jag sover där men denna gång var det annorlunda, jag kunde inte somna, jag var orolig för Hugo, hur hade han det där inne utan vatten? Skulle han verkligen klara sig fint ur det hela? Hur skulle jag må efter snittet? Tankarna bara rullade runt i mig men runt fem somnade jag och en timme senare vaknade jag med ett ryck, kastade mig över signalknappet vid min sida. Så fort personalen tittade in viskade jag att jag ville göra en ctg kurva med en gång, att jag viskade var för att Johan ännu sov och jag räknade med att det skulle bli en lång dag även för han och att han behövde lite mera sömn. Dom kom fort in med maskinen och mitt hjärta höll på att brista dom sekunderna som det tog för tjejen att koppla ihop mig med sladdarna, men så fick jag se dom fina hjärtslagen och genast kom ett lugn i mig som sa att allt skulle gå bra. Johan vaknade och kom över till min säng, där låg vi och tittade på ctg-apparaten och väntade in tiden. Jag passade på att ta en dusch, var ganska sliten efter alla värkarna så det var en väl behövd dusch och hela tiden rann vattnet mellan benen på mig. 
mage utan vatten och en operationsredo mamma.
Därefter var jag vrålhungrig och såg så fram emot frukosten hade då inte ätit sen klockan 18 kvällen innan, men fick då veta att jag skulle fasta inför snittet. Så det var bara till att titta på medan Johan åt sin frukost. Tiden gick ändå ganska fort och rätt som det var var klockan nio och in kom läkaren så tog vi beslut om tid inför snittet vilket skulle ske en timme senare. Läkaren hette Karin Wahlberg och jobbade annars i Lund och hon talade om att hon hade stor rutin på kjesarsnitt och att vi inte skulle vara oroliga, puh... Jag fick ta på mig operationsstrumpor, ny rock och lite sånt. Ann min barnmorska kom in till oss och sa att hon fått veta att vi skulle snittas och att hon frågat den barnmoskan som egentligen skulle åka med oss till operationen om hon fick ta hennes plats, även detta var ett riktigt glädjebesked så än en gång, puh.... Men nu kom nerverna,oj oj oj! Dom körde upp mig i sängen och väl uppe så möttes vi av Reine, en gammal livräddarkompis till mig som numera jobbar som undersköterska på operation, han skulle hjälpa mig byta säng eller snarare från säng till brits medan Johan och Ann gick och bytte kläder. Jag irriterade mig på att vattnet rann hela tiden och att golvet blev blött, men Reine skrattade bara åt det hela. Jag kördes in i operationsrummet där all personal hälsade och talade om vilka dom var, narkosläkaren bröt på tyska så jag fattade inte ens hälften med tanke på hur nervös jag var så jag hade fullt upp med att inte börja och skratta, Johan och Ann kom då in i rummet gröna och fina och då vände lugnet till panik, dom bad mig sitta upp så dom kunde sätta epidralen och då kom tårarna i mängder, hela mitt knä blev blött och alla mina rädslor och tankar kom ut via tårarna på en och samma gång, jag var rädd för precis allt i hela världen, att dom skulle skära i mig medan jag hade känsel, att bebisen inte skulle må bra, att jag skulle dö, att jag inte skulle ta till mig bebisen för att den inte kommer ut vaginalt, ja den listan kan göras lång. Men dom försäkrade mig att allt skulle gå bra och så satte det hela igång, medan vi fanns bakom skynket och bara hörde läkaren prata med dom andra så hördes helt plötsligt ett bebisskrik, världens finaste bebisskrik, vi kramade om varandra så gott det gick och så kom Ann med bebisen i sin famn och det finaste lätet kom från den finaste bebisen, han var så fin och han hade snopp så familjen hade fått en lillebror, jag fick klappa honom medan hon höll honom vid min sida. 
nervösa väntade vi på att få träffa lillebror som visade sig vara helt perfekt.
Därefter skulle han kollas upp tillsammans med Johan så dom försvann och kvar låg jag på operationsbordet med hela magen uppsprättad i vädret och ville inget hellre än få hoppa ner och springa ut till min nya son. 
första kollen att allt är som det ska.
Den tiden som dom var borta var en evighet, Reine gav förslag på att han skulle heta Reine efter en trevlig kille och jag hörde av läkaren att hon tyckte att han var en knubbis och att jag hade knappt haft något vatten kvar, något som inte var ett dugg konstigt enligt mig, samt att jag hade inte förlorat mycket blod alls, det va skönt. Sen tillslut efter att jag frågat ett par gånger så kom Ann och Johan tillbaks med lillebror, denna gången hade Johan han i famnen och medan dom sydde ihop mig så satt vi där och tittade på familjens nya medlem, lyckan var total.
Lillebror visar upp sig.
När jag var ihoplappad körde dom mig till uppvaket där vi fick stanna någon timme har jag för mig, jag fick syrgas och annars mådde jag hur bra som helst, ännu satt bedövningen i. 
På uppvaket, för första gången i min famn.
På uppvaket fick jag för första gången hålla lillebror i mina famn, vi försökte även lägga honom till bröstet även om han inte var allt för intresserad då. Till slut kom personalen från BB och hämtade oss, denna gång i hissen ner hade jag våran bebis på utsidan och det var helt fantastiskt. Jag var redan då övertygad om att det bästa hade hänt och att alla som tjatar om att det är så mycket lättare att föda andra barnet och ditten och datten hade FEL, iaf när det gäller mig.
Vi kom in på rummet och där ringde vi första samtalet till våra när och berättade den stora nyheten. Nu var jag hungrig så det hette duga så "grattisbrickan" satt fint kan jag lova. 
första kläderna och den efterlängtade grattisbrickan
Personalen frågade om jag ville ha bedövning och jag hade bestämt mig för att jag skulle ta emot all bedövning jag fick för att göra det hela så lite plågsamt som det bara kunde bli, för nog fan gjorde det ont sen trots morfinsprutor intravenöst och piller som skulle sväljas. Men envis som jag är så var jag helt besluten om att jag skulle ta mig ut till havskorridoren för att hälsa på mamma och pappa och framförallt Max som vi inte träffa dom senaste dygnen. Så jag släpade mig över till en rullstol och rullade ut. Där stannade jag i ca tjugo minuter innan jag kände att jag höll på att svimma av smärtan och ville tillbaks till rummet, undersköterskorna hälpte mig över i sängen och sen var jag helslut. Katetern som dom satte innan operationen hade jag kvar till morgonen efter så jag slapp ta mig ur sängen resten av dygnet.
Den natten sov lillebror hela natten och vi likaså och dagen därpå började jag gå korta bitar för att komma igång så fort jag bara kunde, jag fick även se snittet och det såg riktigt fint ut redan då. Men det gjorde ONT! Barnmorskorna kom med piller då och då och det var tur att dom hade koll på läget för själv var jag helt tagen av lillebror. På nätterna fick jag ringa på klockan så kom personalen in och vände på mig för det var ännu omöjligt.
När hela dag nummer två hade gått och lillebror ännu inte ville äta tog man ett blodsocker på honom som visade 2.0, då var det dags att ge honom ersättning och det hjälpte honom att få lite fart. Annars så var allt så bra så jag kunde knappt tro att det var sant, för det enda jag kan relatera till var när Max föddes som jag inte alls mådde bra av efter. Men nu var jag lycklig, jag hade hela mina familj och jag mådde bra i själen.
Dygnet då Hugo som lillebror sen fick heta föddes det sex barn, det var rekord för iår, på ett dygn gjorde fyra snitt och en av barnmorskorna som jobbat på BB i över 30 år hade aldrig varit med om ett arbetspass som detta. Så framöver kommer Hugo ha ett helt gäng att fira sin födelsedag tillsammans med.
världens finaste lillebror
