Och vi som var oroliga för hur Hugos ankomst skulle te sig på Max, skulle han bli avundsjuk, skulle han slå han, oss eller helt enkelt inte gilla honom. Men ganska fort visade det sig att Hugo skulle bli hans största kärlek. Inget gör Max så glad som Hugo. När vi sitter och äter och Hugo ligger i sin säng och sover och helt plösligt hörs ett litet knyst från honom så skiner Max upp och vill att han ska komma till oss och vara tillsammans med oss. 
   Sen när Hugo är vaken så vill han bara pussa och krama och klappa och stoppa in nappen och stoppa om, han vill verkligen att hans lillebror ska ha det så bra som det bara går. Inte ens när Max är trött om kvällarna och vill mysa i min famn blir han avundsjuk på Hugo om det råkar vara så att Hugo ska ammas just då.
  Jag kan bara tänka mig hur Max värld vändes upp och ner den dagen då Hugo flyttade hem så att han tagit emot honom med all denna kärlek är underbart att se. Att vi kan bli rörda så många gånger varje dag över hur Max älskar sin bror och hur han lyser upp när vi pratar om Hugo, för bara för att man är syskon betyder det inte att man tycker om varandra och visst är det så att vi ännu bara står i startgropen av Max och Hugos liv och mycket kan ännu hända men jag önskar med hela mitt hjärta att dom kommer fortsätta tycka om varandra länge länge länge.

För er som inte är så insatta i Astrid Lindgrens sagor så finns där i bröderna Lejonhjärta en storebror som offrar sitt eget liv för sin lillebror en dag när deras hus börjar brinna. Jonathan som storebror heter hamnar då i Nangialia dit lillebror kort kommer efter eftersom han varit svårt sjuk. Hela tiden är Jonathan en drömstorebror som står för rättvisa, ömhet, kärlek, värme och glädje. Så nog finns det lite Lejonhjärta i Max allt. Våran älskade Max.