-

Min förlossningsberättelse 1,5 år senare.

2010-03-25 @ 10:53:49

  Något jag tänker på varje dag numera är dagen då Max föddes, den bästa och den värsta dagen i mitt liv. Dagen var den 26 augusti 2008, dagen som förändrade våra liv på många sätt. Men det var inte då det började utan det hela började med dagen innan beräknad födsel, en söndag. Jag hade sammandragningar som gjorde ont hela dagen, något jag var vansinnigt trött på så vi tog en lång promenad på Hälsans stig för att kanske kunna starta upp förlossningen. Det var fint väder och jag minns hur jag sa till Johan att även om jag hade sammandragningar så skulle vi absolut inte stanna utan han skulle bara knuffa fram mig. Då och då mötte vi folk och det var en och annan konstig blick vi fick möta kan jag lova. På kvällen var vi hemma hos mina föräldrar på middag, där var även en barndomskompis som jag inte träffat på flera år. Han såg skrämd ut när förvärkarna kom och gick men jag sa att det var ingen fara för att jag hade haft det så super länge och det kommer dröja innan bebisen kommer vilja titta ut. Väl hemma igen tog vi det lugnt, vi var som sagt vana vid falskt alarm sedan länge så vi gick och lade oss, men jag sa till Johan att han skulle somna fort för att jag hade på känn att snart var det dags, han fnyste åt mig eftersom han hört mig säga så ett antal gånger tidigare och jag la mig med mitt tetris, en hobby jag haft hela graviditeten om nätterna när jag inte kunnat sova. Och så släckte även jag lampan. 

Med handduken i handen och lycka i blicken väntade vi på vad som skulle komma. Äntligen var det dags!

   Klockan var prick 24:00 när jag flög upp ur sängen, jag ropade till Johan att han skulle vakna för att vattnet hade gått. Han bad mig att sluta larva mig men så var det, jag satte mig på toan och det bokstavligen forsade ut vatten. Jag ringde min mamma direkt och berättade att det var dags, sen ringde jag förlossningen som sa att vi fick komma ner när vi ville men att det vore bra om värkarna skulle ha satt igång. Och igång kom dom efter att vi bara gått runt huset ett varv, så vid halv två tiden åkte vi ner fulla av förväntan. 

Jag i fina vita rocken som knappt räckte om magen, ännu med förväntan i blicken, trots att det var mitt i natten.

   Vi kom in och fick ett rum och barnmorskan sa direkt "jaha, då ska det bli barn idag", vi njöt av dom orden. Värkarna var nu med tre minuters mellanrum och dom gjorde ganska ont. Så höll vi på fram till klockan sex,då jag somnade snabbt och vaknade några minuter senare och insåg att värkarna var borta, nu kom dom var tolfte minut. Så klockan åtta åkte vi hem för att äta frukost, vi var så besvikna.
Men frukosten var god och sen vilade vi båda, jag sov i intervall med tolv minuter. Men halv elva stod jag inte ut och ville åka ner igen. Sen gick hela dagen, inget hände förutom hemska värkar som bara var där. Själv gick jag i havskorridoren och tittade på ovädret utanför. 

 Vi väntade och väntade och väntade, men inget hände. Ännu utan en aning om vad som skulle komma.

   På kvällen fick jag mat och sen kollade dom hur pass öppen jag var, detta var för första gången och resultatet var som en käftsmäll. Ynka tre centimeter! Ingenting! Så dom körde ihop Johans och min säng och jag fick en sovdos på morfin och lite annat. Sov till och från under natten men på tidigt på morgonen stod jag inte ut längre, fick lustgas och dropp som skulle sätta igång det hela. Därefter är att suddigt. Jag mådde vansinnigt dåligt psykiskt och fysiskt (såklart). Runt klockan tio, tror jag det var så fick jag epidral, men i efterhand förstod jag att den inte hade gjort sitt pga av hur jag upplevde hela förlossningen. Jag hade ont hela tiden, antingen var det värkar eller så hade jag ont i ryggen så jag tog lustgasen hela tiden vilket gav resultatet att jag kräktes i mängder. Kan komma ihåg att jag såg att spypåsarna tog slut och det var en panik i sig, men det kom fort nya in på rummet. Mitt största och enda stöd (enligt mig) var Johan som var otrolig, han lämnade inte min sida under hela tiden. Resten av personalen var en mindre rolig historia. Vi blev aldrig ett, ingen förstod och ingen såg att jag inte orkade, jag minns hur hela ligan (två barnmorskor, en undersköterska och en läkare) stod vid dörren och pratade om vad som skulle hända, men ingen sa sen något till mig. Det var hemskt. Jag hade ingen ork kvar alls, jag var totalt utmattad av att inte ha sovit på länge och ha arbetat hårt i så många timmar men Max kom ändå inte ner tillräckligt. Personalen tjatade om att jag skulle upp och gå, men ingen lyssnade på att min rygg var så ond att jag var säker på att den skulle gå av om jag ställde mig upp.
   Jag bad om snitt eller en kniv så jag kunde ta livet av mig, någon kniv fick jag inte och snitt blev det inte heller, dom tyckte att Max värden var för bra för det. 
   Till slut togs beslutet att han skulle dras ut med sugklocka. Krystningsvärkar hade jag haft i någon timme då. När läkaren drog insåg jag hur satans ont det gjorde och efter alla dessa timmar i smärta försökte jag övertala läkaren och alla andra i rummet att värkarna var borta, jag ville inte att hon skulle dra sönder mig. Men hon skrek på sin finlandssvenska "HAR DU VÄRK ELLER INTE?!" och jag behövde inte svara för hela kroppen sa sitt och hon drog igen, på tredje draget fick vi ut honom. Klockan var då 15:41. Jag fick upp honom på magen och sen var jag helt tom. Jag ville bara bli lämnad ifred för jag var inget annat än tom. Jag tittade på pojken som låg där på min mage och tänkte att här måste jag lotsas vara den lyckligaste i världen för att dom ska lämna oss ifred, men på riktigt kände jag inte ett smack, inte då iaf.
   Därefter skulle jag sys och det barnmorskan sa va "Åh va fint du spruckit!", jaha, kan man göra det tänkte jag, kul för mig. Inte förän Max gått igenom sin första besiktning och vi blev lämnade ifred med mackabrickan kom första känslan av lycka, en lycka man inte kan beskriva med ord. 


Godaste mackorna i världen och med världens finaste bakgrund.


  Vi fick vårat rum på BB och sen mötte vi upp våra föräldrar, jag i rullstol och jag satt med tårar i ögonen hela tiden, jag ville bara skrika ut om allt hemskt jag varit med om, men jag orkade inte.
  Tiden på BB sen var betydligt bättre och vi blev kvar allt som allt nästan en vecka. Sen tog det lång tid för mig att bearbeta förlossningen, jag gick på samtal med psykolog och dagligen frågade jag Johan om vad som hänt under förlossningen eftersom jag fick så långa minnesluckor. Det kändes som ett misslyckande från början till slut.



Det finste vi någonsin skådat talar om att han vi hållas i famnen och vill inte ligga själv.

Max vägde vid födseln 4240 gram och var 54 cm lång, han var perfekt och har gett oss så mycket kärlek att vi nu bara längtar efter att få träffa nästa bebis. Men vägen dit känns lång många dagar, jag står mellan att välja snitt denna gången redan från början eller om jag ska våga ge en vanlig förlossning en chans till. Men först ska jag gå och prata med Aurora gruppen, eller gruppen och gruppen jag och Ann som jobbar där ska sätta oss och prata om det vi varit med om och vad vi vill vara med om. Johan ska självklart vara med på något möte med henne.

Tänk att det skulle ta över 1,5 år för att orka skriva en förlossningsberättelse. Men jag har inte orkat tidigare få ner allt. Om berättelsen verkar hattig så beror det på att jag inte minns allt (allt som allt tog det 38 timmar) och jag vet inte hur intressant vissa saker är för andra. Så är det något så fråga bara.


Kommentarer
Postat av: Catti

Att de inte frågade hur du mådde.

Verkligen ingen trevlig förlossning. Jag slår vad i att näst kommer bli mycket bättre hur du än välje att föda.

kramkram

2010-03-25 @ 19:14:54
URL: http://catti.blogg.se/
Postat av: Annie L

Herre gud vilken berättelse..

Man blir verkligen rörd när man läser va du vart me om.

Jag hoppas verkligen för din skull att det går mkt bättre den här gången!

2010-03-26 @ 09:48:05
Postat av: Sarah

Här sitter jag och nästan grinar. Herregud. Hoppas din upplevelse blir bättre den här gången!

2010-03-31 @ 12:27:55
URL: http://gundel@hotmail.com
....................

Du glömmer väl inte bort att du kan bli prenumerant på min blogg på bloglovin.

bloglovin

Kommentera gärna men lämna ett namn så jag vet vem du är.



Kommentera inlägget:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

bloglovin
Trackback