Och hur gick då till då Hugo kom till världen? Det var bestämt att dom skulle sätta igång mig klockan nio på morgonen den 23 juni, så blev det inte eftersom det redan pågick några förlossningar då och det var dealen att det skulle vara lugnt på avdelningen så att dom hade tid med oss. Men vi bestämde att jag skulle sova där över natten så fick det bli och morgonen därpå väntade vi inne på rummet och med lite att läsa så gick tiden trots allt. Vägg i vägg låg Sabina och Jacob som väntade på att deras förlossning skulle sätta fart, vi småpratade till och från och vi tyckte alla att våra bebisar skulle ta och titta ut snart. När klockan var ett fick vi besked att jag skulle ta på mig en vit rock och så sattes en kanyl i handen för nu skulle vi börja.


här börjar väntan bli verklighet.

Adrenalinet kom direkt och vi blev så lyckliga över att äntligen få börja på finalen. Vi flyttade alla våra saker till förlossningen, fick ett rum och sen kom doktor Lena och skulle sätta katetern, hon förklarade hur det skulle gå till och dom gjorde iordning allt, själva ingreppet gjorde satans vrålont kan jag lova, fy fan! Men Johan höll i mig och jag tänkte hela tiden att värre blir det! Lena lyckade inte få dit den så hon hämtade Annette och än en gång så gjorde det lika ont men bet ihop och tänkte att jag kan väl inte skrika nu när ännu hela förlossningen väntar. Då säger Lena mitt i allt att "och hon (jag) har inte sagt ett knysst...!" så dom förstod nog att det inte var speciellt behagligt.
   Nu var vi på gång! Det kunde ta sex timmar innan jag öppnat mig till mina tre cm som katetern fixade så nu var det bara till att upp och gå och göra allt för att skynda på det lite. Så då fick jag en ännu snyggare rock, den var toppen!

såhär läcker kan man va i landstingets finrockar.

promender, matinköp, läsa serietidningar, ja mycket hann vi med.

 Så vi gick runt halva sjukhuset, upp på högsta våningen och ner i källaren genom alla trappor, vi dansade, peppade varandra och då och då gick vi tillbaka till rummet för att låta barnmorskan dra och öka trycket på katetern, det gjorde halvont men rätt som det var när hon drog så sa det plopp(!) och den var ute två timmar innan den skulle. Jag blev rädd och undrade om något var fel, tvärt om så var allt bara bra och det betydde att dom kunde ta hål på hinnorna. Jag och Johan kände oss som jordens vinnare redan där, vi hade varit beredda på att få vänta hela tiden ut så nu började vi fundera på om det skulle bli barn den 23 augusti iaf?! Våran barnmorska Ulla laddade för att ta hål på hinnorna och jag var självklart rädd för att det skulle göra ont, hon sa med sin lugna röst att det inte kommer göra det minsta ont, men jag varnade henne för att det troligen skulle vara en hel del vatten där inne. Dom hämtade någon form av skål så dom la under mig och gissa om jag hade rätt, hahaha. Det forsade ut vatten, resten av kvällen! Det tog aldrig slut! Men vattnet så klart och fint ut så vi inväntade värkarna. Vi väntade och väntade.... Båda jag och Johan somnade till, något som barnmorskan tipsat om eftersom det skulle bli en lång natt. Rätt som det var så kom en ny barnmoska in i rummet, jag tittar yrvaket upp på henne och i min ögonvrå såg jag hur Johan försöker ställa sig upp för att hälsa, men istället så ramlar han i golvet och ligger där, med sina ömma armar försöker han ställa sig upp igen men ramlar en gång till!!!! Både jag och barnmorskan stirrar så ögonen håller på att trillar ur på honom och sen utbrister jag i ett gapskratt "Vad i all världen gör du människa?!! Hahahaha!", jag skrattade så tårarna rann, samtidigt som jag ser hur barnmorskan tänker på hur hon ska reagera om hon ska hjälpa honom, är han full eller bara allmänt skitkonstig??? När jag slutat skratta tog vi beslut om att vi skulle starta syntocinon-droppet.

Tiden går sakta, men ont gör det.

Ett dropp som ger värkarna en knuff och nog kom värkarna igång sen, men först efter att vi höjt dosen ett antal gånger och sen var förlossningen i full gång. Jag andades och hade ont om vart annat men tänkte att nu jävlar ska vi klara detta jag skiter i hur satans ont i det gör. Johan var ett makalöst stöd vi min sida och vi kämpade på bra tillsammans.

Nästa målstolpe blev när barnmoskan kom in och frågade om jag ville ha lustgas och jag skrek "Jaaa tack!!". Tidigare hade min Aurora barnmoska Ann kommit på den smarta idéen att man skulle sätta en epidralbedövning redan då jag öppnat mig fyra centimeter för att slippa kräkas som en kalv av lustgasen och därmed missa halva förlossningen. Så att jag nu tackade ja till lustgasen gjorde Johan lite fundersam och han fösökte få mig att tacka nej men där var jag fast besluten om mitt val. Men vi gjorde en deal som innebar att Johan kollade på ctg-kurvan och berättade när värken var på G så jag kunde börja med lustgasen i tid och sen sa han till när den började dala igen och på så sätt blev jag aldrig illamående och därmed så blev även lustgasen en mycket god vän. Så sen andades vi, skojade och gillade läget på ett helt nytt sätt. 


Med en dimma i blicken var kärleken total mellan mig och lustgasen.

   Mellan stunderna med masken så märkte vi att det var ett himla spring utanför vårat rum, vad som hände visste vi inte riktigt men att det var något som tog upp både läkarna och barnmorskorna förstod vi fort, för vi fick vänta länge på att någon kunde komma in till oss. Tidigare hade dom kollat titt som tätt på droppet och kurvan men nu när ingen dök upp, ringde vi på barnmorskan men då sa dom att hon var på operation sen dröjde det timmar innan hon kom tillbaka då tillsammans med läkaren som kollade hur mycket jag öppnat mig samt hur kurvan såg ut. Hon tittade på kurvan, suckade och sa att vi kunde stänga av droppet. Jag mer eller mindre jublade, för innerst inne visste jag redan det hon skulle till att berätta att jag inte öppnat mig en millimeter.... Jag tyckte då att hon kunde snitta mig med en gång, men eftersom klockan var runt fyra på morgonen och Hugo mådde bra inne i magen så ville hon vänta till "nästa" dag. Hon sa att han var en riktig kämpe och vad skulle jag göra, det enda jag kunde göra var att följa hennes råd. Så droppet stängdes av, värkarna avtog men så kom frossan från helvetet, jag skakade så jag vet inte vad, men dom bäddade om mig i sängen, körde in mig på BB och vi fick ett rum där även en säng väntade på Johan. Jag fick morfin och panodil, precis som vanligt när jag sover där men denna gång var det annorlunda, jag kunde inte somna, jag var orolig för Hugo, hur hade han det där inne utan vatten? Skulle han verkligen klara sig fint ur det hela? Hur skulle jag må efter snittet? Tankarna bara rullade runt i mig men runt fem somnade jag och en timme senare vaknade jag med ett ryck, kastade mig över signalknappet vid min sida. Så fort personalen tittade in viskade jag att jag ville göra en ctg kurva med en gång, att jag viskade var för att Johan ännu sov och jag räknade med att det skulle bli en lång dag även för han och att han behövde lite mera sömn. Dom kom fort in med maskinen och mitt hjärta höll på att brista dom sekunderna som det tog för tjejen att koppla ihop mig med sladdarna, men så fick jag se dom fina hjärtslagen och genast kom ett lugn i mig som sa att allt skulle gå bra. Johan vaknade och kom över till min säng, där låg vi och tittade på ctg-apparaten och väntade in tiden. Jag passade på att ta en dusch, var ganska sliten efter alla värkarna så det var en väl behövd dusch och hela tiden rann vattnet mellan benen på mig.


mage utan vatten och en operationsredo mamma.

Därefter var jag vrålhungrig och såg så fram emot frukosten hade då inte ätit sen klockan 18 kvällen innan, men fick då veta att jag skulle fasta inför snittet. Så det var bara till att titta på medan Johan åt sin frukost. Tiden gick ändå ganska fort och rätt som det var var klockan nio och in kom läkaren så tog vi beslut om tid inför snittet vilket skulle ske en timme senare. Läkaren hette Karin Wahlberg och jobbade annars i Lund och hon talade om att hon hade stor rutin på kjesarsnitt och att vi inte skulle vara oroliga, puh... Jag fick ta på mig operationsstrumpor, ny rock och lite sånt. Ann min barnmorska kom in till oss och sa att hon fått veta att vi skulle snittas och att hon frågat den barnmoskan som egentligen skulle åka med oss till operationen om hon fick ta hennes plats, även detta var ett riktigt glädjebesked så än en gång, puh.... Men nu kom nerverna,oj oj oj! Dom körde upp mig i sängen och väl uppe så möttes vi av Reine, en gammal livräddarkompis till mig som numera jobbar som undersköterska på operation, han skulle hjälpa mig byta säng eller snarare från säng till brits medan Johan och Ann gick och bytte kläder. Jag irriterade mig på att vattnet rann hela tiden och att golvet blev blött, men Reine skrattade bara åt det hela. Jag kördes in i operationsrummet där all personal hälsade och talade om vilka dom var, narkosläkaren bröt på tyska så jag fattade inte ens hälften med tanke på hur nervös jag var så jag hade fullt upp med att inte börja och skratta, Johan och Ann kom då in i rummet gröna och fina och då vände lugnet till panik, dom bad mig sitta upp så dom kunde sätta epidralen och då kom tårarna i mängder, hela mitt knä blev blött och alla mina rädslor och tankar kom ut via tårarna på en och samma gång, jag var rädd för precis allt i hela världen, att dom skulle skära i mig medan jag hade känsel, att bebisen inte skulle må bra, att jag skulle dö, att jag inte skulle ta till mig bebisen för att den inte kommer ut vaginalt, ja den listan kan göras lång. Men dom försäkrade mig att allt skulle gå bra och så satte det hela igång, medan vi fanns bakom skynket och bara hörde läkaren prata med dom andra så hördes helt plötsligt ett bebisskrik, världens finaste bebisskrik, vi kramade om varandra så gott det gick och så kom Ann med bebisen i sin famn och det finaste lätet kom från den finaste bebisen, han var så fin och han hade snopp så familjen hade fått en lillebror, jag fick klappa honom medan hon höll honom vid min sida.

nervösa väntade vi på att få träffa lillebror som visade sig vara helt perfekt.

Därefter skulle han kollas upp tillsammans med Johan så dom försvann och kvar låg jag på operationsbordet med hela magen uppsprättad i vädret och ville inget hellre än få hoppa ner och springa ut till min nya son.
första kollen att allt är som det ska.

Den tiden som dom var borta var en evighet, Reine gav förslag på att han skulle heta Reine efter en trevlig kille och jag hörde av läkaren att hon tyckte att han var en knubbis och att jag hade knappt haft något vatten kvar, något som inte var ett dugg konstigt enligt mig, samt att jag hade inte förlorat mycket blod alls, det va skönt. Sen tillslut efter att jag frågat ett par gånger så kom Ann och Johan tillbaks med lillebror, denna gången hade Johan han i famnen och medan dom sydde ihop mig så satt vi där och tittade på familjens nya medlem, lyckan var total.


Lillebror visar upp sig.

   När jag var ihoplappad körde dom mig till uppvaket där vi fick stanna någon timme har jag för mig, jag fick syrgas och annars mådde jag hur bra som helst, ännu satt bedövningen i.


På uppvaket, för första gången i min famn.

På uppvaket fick jag för första gången hålla lillebror i mina famn, vi försökte även lägga honom till bröstet även om han inte var allt för intresserad då. Till slut kom personalen från BB och hämtade oss, denna gång i hissen ner hade jag våran bebis på utsidan och det var helt fantastiskt. Jag var redan då övertygad om att det bästa hade hänt och att alla som tjatar om att det är så mycket lättare att föda andra barnet och ditten och datten hade FEL, iaf när det gäller mig.
   Vi kom in på rummet och där ringde vi första samtalet till våra när och berättade den stora nyheten. Nu var jag hungrig så det hette duga så "grattisbrickan" satt fint kan jag lova.


första kläderna och den efterlängtade grattisbrickan

Personalen frågade om jag ville ha bedövning och jag hade bestämt mig för att jag skulle ta emot all bedövning jag fick för att göra det hela så lite plågsamt som det bara kunde bli, för nog fan gjorde det ont sen trots morfinsprutor intravenöst och piller som skulle sväljas. Men envis som jag är så var jag helt besluten om att jag skulle ta mig ut till havskorridoren för att hälsa på mamma och pappa och framförallt Max som vi inte träffa dom senaste dygnen. Så jag släpade mig över till en rullstol och rullade ut. Där stannade jag i ca tjugo minuter innan jag kände att jag höll på att svimma av smärtan och ville tillbaks till rummet, undersköterskorna hälpte mig över i sängen och sen var jag helslut. Katetern som dom satte innan operationen hade jag kvar till morgonen efter så jag slapp ta mig ur sängen resten av dygnet.
Den natten sov lillebror hela natten och vi likaså och dagen därpå började jag gå korta bitar för att komma igång så fort jag bara kunde, jag fick även se snittet och det såg riktigt fint ut redan då. Men det gjorde ONT! Barnmorskorna kom med piller då och då och det var tur att dom hade koll på läget för själv var jag helt tagen av lillebror. På nätterna fick jag ringa på klockan så kom personalen in och vände på mig för det var ännu omöjligt. 
  När hela dag nummer två hade gått och lillebror ännu inte ville äta tog man ett blodsocker på honom som visade 2.0, då var det dags att ge honom ersättning och det hjälpte honom att få lite fart. Annars så var allt så bra så jag kunde knappt tro att det var sant, för det enda jag kan relatera till var när Max föddes som jag inte alls mådde bra av efter. Men nu var jag lycklig, jag hade hela mina familj och jag mådde bra i själen.
  Dygnet då Hugo som lillebror sen fick heta föddes det sex barn, det var rekord för iår, på ett dygn gjorde fyra snitt och en av barnmorskorna som jobbat på BB i över 30 år hade aldrig varit med om ett arbetspass som detta. Så framöver kommer Hugo ha ett helt gäng att fira sin födelsedag tillsammans med.


världens finaste lillebror