Tänk att våran lilla skrutt Hugo (2 år och 4 månader gammal) har varit utan blöja sen i torsdags dygnet runt och nu går han även och lägger sig själv när det är dags att sova. Oj va stolta vi är över hans framsteg och inte tala om hur stolt Hugo är över sig själv.

Barnen tror att deras livsuppgift är att springa runt som Piff och Puff och riva fram saker överallt och därmed förvandlas jag till en tjatmoster som går runt och påpekar att dom måste lära sig städa, ni får gärna leka men att hälla ut allt på en hög på golvet är inte att leka osv.... Familjefrid om jag får be!

Häromkvällen cyklade hela familjen till simhallen och frös halvt ihjäl i poolen, men vi hade kul. Det märktes massor att barnen hade med sig färdigheter från veckan på Rhodos. Dom var som två sälar båda två, dessutom vågade Max hoppa från trampolinen där han spexade för hela badhuset. Hugo var med mig i duschen. Jag hade laddat med vindruvor så han satt så fint i bastun och hade det gott. Riktigt mysigt.

Men jag kan inte bara skälla på Piff och Puff. För idag har Hugo varit utan blöja hela dagen och han springer på toa när han behöver. Dessutom städade de båda upp sina rum (efter ett utbrott som säkert hördes över hela Visby) och till sist somnade Hugo av sig själv i sängen vilket han aldrig lyckats med tidigare. DÅ var jag stolt må ni tro! Det är ett bevis på att dom inte är helt utan hopp för framtiden.

I tisdags var jag och lämnade massor med blodprover eftersom att jag varit sjukt trött på tok för länge. Det spelar ingen roll hur mycket jag sover, jag är ändå trött. Bara det är tröttsamt...
Så nu när praktiken var över blev det läge att kolla värderna. Sen dess har jag såklart varit övertygad om att jag har AML, tumörer, ja allt elakt som man kan råka ut för. Jag började till och med fundera på om jag ens skulle hinna fylla 30 år! Då är det illa med tanke på att jag fyller 30 om tre månader. Men att jag har lågt järnvärde var inget nytt, jag har legat lågt sen Hugo föddes.
Och ikväll ringde min förvirrade konstiga läkare och meddelade att mitt järn var ok men att mina järndepåer var i botten. Så här ska det knapras järntabletter morgon middag kväll. Och sen hoppas vi på det bästa! Jag inser mer och mer att detta är början på ålderdomen, först järntabletterna och äter man dom så måste man äta laxantia för att magen inte ska köra ihop sig. Annars kommer det skita sig (hihi) totalt.
Det fina med det hela är att jag inte är dödssjuk (i nuläget) och att jag kommer bli pigg igen! Jag blev så glad när jag fick provsvaren att jag fick tårar i ögonen. Mitt enda liv får fortsätta ett tag till!

Jag säger som en av killarna i Torka aldrig tårar utan handskar att man har bara ett enda liv och poängen är att man inte får leva om det. Det är något jag alltid försökt leva efter, att våga tro att jag gör det bästa för mig. Jag var aldrig ute och reste i världen efter studenten, jag hade helt enkelt varken behov eller längtan efter det. Likaså när Max kom till världen, ingen av våra vänner hade barn eller ens tanken på barn. Vi var rätt ensamma, men det var rätt för oss. Likaså när vi sen fick Hugo. Men nog har vi gjort rätt beslut än så länge. Vi har äntligen ridit ut tvåbarnspaniken som var det första året med de två. Nu är vi åter på samma ruta som när Max var nyfödd, den rutan där livet upplevs harmoniskt, allt flyter på, vi har kul tillsammans även om Hugo ännu bits då och då och Max har kommit på att man kan ljuga för att slippa undan, en mamma med 93 i hB och en pappa som kortar ner lunchrasten för att kunna gå hem tidigare till familjen. Men vi är lyckliga.

Igår var det dags för det årliga fotograferingen på dagis. Hugo gick dit i mockasiner, Max tyckte att finskorna skulle vara på en dag som denna. Han talade om när vi gick ut att man fick inte gå i gräset med de och sen promenerade han så fint hela vägen till dagis. Han visade stolt upp sina skor för kompisarna och personalen, sen tog jag med de hem igen. Vi brukar ha det som rutin, vill barnen ta med något till dagis får de gärna göra det men så tar den av oss som lämnar dom hem saken direkt igen. Detta för att minska risken för att saken går sönder, försvinner eller att det blir bråk och orättvisor om den. Max kan regeln och det är skönt för alla parter. Hugo har inte börjat ännu med att han vill visa upp saker. Men det lära komma så småningom även för han.

Något vi gärna gör när det är sovdags för barnen är att packa ner de efter sagan i varsin vagn och sen går vi genom stan, ca en timme brukar vi vara iväg. Ett skönt sett att avsluta dagen på.

Idag ska Max dansa och jag ska försöka träna för första gången sen jag skadade knät. Så det är med pirr i magen, kommer det bära eller brista?!! Men så som jag längtat!!!

För kanelbullen idag!!

Tror inte detta inlägg kräver så många ord, bilden säger sitt. Den är tagen på Rhodos, där solen sken, vi var utvilade och hade det så himla bra helt enkelt.