Jag säger som en av killarna i Torka aldrig tårar utan handskar att man har bara ett enda liv och poängen är att man inte får leva om det. Det är något jag alltid försökt leva efter, att våga tro att jag gör det bästa för mig. Jag var aldrig ute och reste i världen efter studenten, jag hade helt enkelt varken behov eller längtan efter det. Likaså när Max kom till världen, ingen av våra vänner hade barn eller ens tanken på barn. Vi var rätt ensamma, men det var rätt för oss. Likaså när vi sen fick Hugo. Men nog har vi gjort rätt beslut än så länge. Vi har äntligen ridit ut tvåbarnspaniken som var det första året med de två. Nu är vi åter på samma ruta som när Max var nyfödd, den rutan där livet upplevs harmoniskt, allt flyter på, vi har kul tillsammans även om Hugo ännu bits då och då och Max har kommit på att man kan ljuga för att slippa undan, en mamma med 93 i hB och en pappa som kortar ner lunchrasten för att kunna gå hem tidigare till familjen. Men vi är lyckliga.