Nu har Hugo fått säga sitt. För två dagar sen ammade jag honom för sista gången, jag lade honom som vanligt intill bröstet och sen gick inte ens en minut innan han släppte taget tittade på mig med blicken "varför mamma håller vi på med detta, det finns ju ingen mat där!". Och då fick det mig att ge upp trots att vi länge blandat amning med ersättning så har jag haft en önskan om att kunna fortsätta delamma honom en bra bit in under våren men vad gör man när kroppen inte längre vill. Man inser sina begränsningar och ger upp. Så nu känns det konstigt, jag kommer kanske aldrig mera amma ingen. Det är slut med alla dom mysiga stunderna, trots att Hugo inte var så mycket för mysandet som Max var, han kunde ligga timme ut och timme in och nog är det ett härligt band man får. Men denna gången har Johan kunna mata Hugo också och när jag frågar honom om han ser sig som mera jämnställd för det så svarar han att det tycker han inte han upplever banden på samma sätt med båda pojkarna. Jag för min del känner mig något friare och inte så stressad när jag kan ge Hugo flaskan, för det kan vara knepigt att hinna med att amma och underhålla en tvååring samtidigt. Då är det lättare att ge flaskan.... Och det där gör ont i hjärtat på mig för jag önskar att Hugo fick lika mycket famntid som Max fick och det försöker vi väga upp genom att han får sova i våra famnar länge på kvällen och är han vaken så har vi honom i famnen då också allt för att han ska få sin tid med oss. Men nu är vi här vi är, amningen är ett avslutat kapitell, brösten har inte ens sagt ifrån och jag funderar på dom kommer se ut i framtiden. Oavsett hur så bryr jag mig inte och det är nog mest för att jag ser min kropp ganska mycket som ett verktyg som ska användas och på samma sätt stör jag mig inte på ärret på magen heller för LIVET har format min kropp och det kan inte ge min vackrare minnen.

Denna förkylning verkar ha kommit för att stanna... Så nu trotsar jag den med all min makt och har köpt klumilurpiller och dricker allt som sägs kunna få en på fötter. För Max del så är han tillbaka på dagis och det är skönt för oss båda, den ogillar det mest är Hugo som tycker det är tomt utan sin pussochkramkompis. För övrigt har jag nyst säkert 500 gånger idag så jag hoppas att det ska va ett tecken på att jag håller på att pigga på mig om inte annat så är det kul med en ny fas i förkylningshelvetet. Det sista som överger mig är den positiva tanken. Och ikväll, då jäklar ska jag och Johan byta namn till Timell, vi ska tapetsera!! Var och hämtade tapererna för en liten stund sen och jag är nööööjd,så nu blir det spännande och se om vi lyckas få upp dom, i värsta fall så finns det tejp..... Men först och främst ska jag nu gå till dagis och hämta hem min älskade snorunge och jag ska lyxa till det för honom, jag tänker fjäska med pulkan!

Nu jäklar händer det grejer på våran gata. Detta innebär att jag bytt ut datorn mot skruvdragaren och i början av veckan ska det mesta redan va klart. Det kommer bli så fint!

Kom precis hem från tandis och jag hade borstat så fint, men fick ändå med mig lite nya borstar hem som ska göra susen för resten av mitt liv. Måste säga att det var skönt att komma iväg en stund och få va helt för mig själv, inte så ofta man är det nu för tiden. Dock så får jag skylla mig själv rätt hårt eftersom jag verkligen gillar att vara tillsammans med dom andra av familjen men ibland så är det inte så dumt att bara va själv.
  

I fem månader har familjen nu sovit som skräp pga ligisten Hugo. Men nu tror jag faktiskt att han håller på att somna om tack och lov. Och alltid när vi är vakna mitt i natten så tänker jag på alla mina vänner som ännu inte har barn att dom förstår inte att sömn kan klassas som lyx och då blir jag självklart avundsjuk direkt och önskar att jag också fick sova hela nätterna utan att bli störd. MEN så går det inte ens en minut innan jag känner att mina nattugglor till ungar är värda snudd på varenda vaken stund om nätterna trots sömnbrist. För sen är dagarna så fulla med kärlek att det täcker upp för nätterna också. Ett annat problem som jag inte kan beskylla snorisarna för är att jag i nättras fick ta min astma medicin för första gången på ett år och den gör så jag har svårt att somna om också, men andas bör man annars..... Om några timmar ska vi ut och leka i snön igen hela familjen, gissa om jag ser fram emot det!

Johan flexar ut redan vid lunch idag och har tagit semester imorgon så vi kan leka massor i snön hela gänget. Det där med flextid hyllar vi,  sicken uppfinning! Passar oss med småbarn som handsken. Så idag åker pulkorna fram och jag har lovat Max en snögubbe och att vi ska göra snöänglar och vi laddar så, men nu somnade precis Hugo så vi får hållas en stund till.

Förra sommaren var jag, syster Hanna, Max och Johan statister till "stum sitter guden" och "pojke försvunnen" och nu som först går filmerna på tv. Och även fast vi var där så tycker jag att det är läskigt ändå att se det nu. Jag tycker det är kul att se hur dom "gjort om" många bygnader på ön för filmen, tex är skatteverket polisstationen. Och äntligen fick jag se gubben utan huvud. Pojken som spelar Maria Werns son var med under inspelningen vid midsommarfirandet och han tyckte så mycket om Max och lekte massor med honom och rätt som det var ville han visa mig och Hanna mannen i bilen och det såg inte så lite sjukt ut kan jag lova.


Dagen då vi spelade in en scen ur pojke försvunnen med "poliserna" även tjejen som tog ut statisterna är med på bilden.

Jag och Max hittade denna gamla goding på youtube och jisses så vi skratta båda två.

Äntligen kommer snön, jag och Max har längtat som galningar och idag så faller flingorna så fint så. Och som tur är så är Max piggare idag, snudd på feberfri och nu är det bara hostan som hänger kvar, vilket betyder att vi håller tummarna för att det blir ännu kallare så att snön vill stanna hos oss så vi kan få gör snögubbar och allt annat kul. 
   Idag ska även jag och Johan sätta igång med vardagsrummet där vi ska antingen måla eller tapetsera en del av ena väggen (låter konstigt men det blir nog bra till slut.....). Vårat problem är just nu att vi inte kan bestämma färg, speciellt inte när Max far omkring och vill leka med allt annat, men jag tror jag vet vilken färg det blir den finns på min näthinna, synd bara att jag inte kan få ut den därifrån... Får se om jag lyckas.

Det är härligt när allt känns bra trots att Max är sjuk, Hugo sover som en kratta, pengar saknas mest hela tiden, ryggen gör ont, det är stökigt hemma och det regnar ute, men ändå så känns livet bra och jag är lycklig. Jag har på något konstigt sätt vaknat med energi och vilja idag som heter duga. Jag vill fixa, dona och få ordning på allt, baka med familjen så ikväll vankas en helt ny cupcake som Johan hör och häpna kommit på grundtanken till och det kan inte bli annat än lyckat, recept på det kommer senare.
   Jag trivs med mig själv och det är en fantastisk känsla, jag duger gott precis som jag är och kan känner mig älskad för den jag är. Och jag älskar verkligen min familj mer än någonsin, vi har så kul tillsammans, varje dag händer det något kul om det så är att vi spelar lotto eller är ute och gungar i mörkret så älskar vi att vara tillsammans.

Så nu har jag inte tid med bloggeri, jag har ett hem som jag piffas och puffas och jag ska njuta av att båda minigrisarna sover.

Så jag spricker snart av allt pyssel jag vill göra och alla stjänor som ska upp och allt som ska bakas och köpas. Just nu klurar jag på hur årets julgrupp ska se ut. Så bjällerklang kom och ta mig!!

 

Här är förra årets julgrupp.

Det svänger katten! Jag och Hugo sitter och trallar med på våran nya favoritlåt. Den är sååååå bra!

Hugo har nu tydligt gjort sitt val.


Han älskar sin mamma och pappa lika mycket! :)

Stulen bild av Catti.

Häromdan va vi hemme hos Catti me familj. (öh, oj va hende där da?) Då hade vi med oss en present som jag redan innan lilla Emilia var född valt ut till henne, jag har ju varit stensäker sen i somras på att dom skulle få en lillasyster och mycket riktigt. Och idag hade hon lagt ut en bild på lillfisen i dressen och mitt hjärta smälter! Tänk om dom kunde var sådär små lite längre allt går för himla fort! Så det är tur att kompisar skaffar om vart annat så man får njuta av deras pyttighet utan att man själv sitter där med en hel skolklass till slut.

Jag måste säga att jag blir bra förbannad ibland när jag tittar på Arga snickaren, ett program som jag för övrigt älskar, speciellt Pontus. Men det finns en sak som retar mig så in i vassen och det är när folk köper ruckel för att komma "billigt undan" och sen kommer ett tv-team hem och vips så bor dom finare än dom flesta. Jag tycker inte att folk som är snåla förtjänar denna gratis skjuts i livet. Nog är det så att nästan alltid står någon stackare bakom och lever med denna snåljåp som vill göra allt själv men som inte ens är kapabel att sätta ihop en Billyhylla och den stackaren som står där bakom är det synd om. För nog måste det vara piss att leva i ett förhållande där man inte ens vågar ta upp telefonen och ringa efter byggare eller vad som nu behövs för att få ordning bara för att den andra (oftast mannen) inte "litar på andra" eller "egen dräng..." eller "jag kan minst lika bra" osv.
   Då jag tycker att programmet är som bäst är när det är någon stackare som försökt förverkliga sin dröm av ett hus men så blivit allvarligt sjuk eller respektive dött och personen står i skiten för att det blir för mycket att ta hand om själv och då får motivation och en bonus med att få leva fint och ha det bra, men nu verkar det som att dom människorna har tagit slut och kvar finns bara snåljåparna som tror att dom vet bäst trots att det regnar in och hela huset håller på att rasa samman, dom skulle man bara ge en spark i röva och tala om att "väx upp, alla kan inte vara bra på allt, ta hjälp! Det är inte normalt att leva på en byggarbetsplats år ut och år in bara för att man är snål!"
   Mycket av det hela är väl ren avundsjuka får min sida, jag vill också ha ett nytt kök, jag vill också lämna bort mitt hem för några dagar och sen ha det tipp topp men eftersom vi försöker själva så som dom flesta gör så kommer det aldrig komma hem något tv-team till oss och fixa våran smutsiga trapp eller vårat trista kök och inte tala om badrummet, men det är en annan historia. Och är vi ändå igång så behöver vardagsrummet tapetseras om, likaså vårat sovrum och sen inte tala om alla möbler som bara vips står där hemma för möbler är inte gratis och det är heller inget jag skulle köpa på kredit. Allt sånt får man köpa om man har råd och som mammaledig är det många gånger man inte har råd kan jag lova, då får man helt enkelt vara utan och vänta tills man har råd. Och vad gäller tapeter så säger jag blääää, det är nästan lika svårt att komma överens om en tapet som det är att bestämma sig för ett namn på sin nyfödda bebis. Man kan bli tokig för mindre. Men vi valde att köpa en lägenhet just för att vi vill inte lägga all våran tid på renorvering utan vi vill lägga den på familjen och kunna umgås tillsammans betyder massor för oss, långt mycket mer än stort hus med allt vad det innebär, för nog kan vi blir avundsjuka när vi ser hur fint många vänner bor men för oss passar detta oss fint just nu. Se bara som fönstret i Hugos rum, det drar om det så dom senaste nätterna har Hugo sovit helt och hållet i vårat rum och vad gör man då? Man pratar med Eddie, våran vaktmästare som fixade några killar från PEAB som kom hit på stört och fixade till det och det kostar inte oss en extra krona, så himla skönt! För trots allt, tid är pengar.
 Ett annat program jag även stör mig på är Room service när dom är hemma hos kändisar och stylar om. VARFÖR? Dom av några i samhället har väl pengar att fixa och dona, där är det väl bara en fråga om intresse?! När ska Sverige börja med Extreme home makeover stilen, att folk som lever för andra, gör goda gärningar och verkligen förtjänar att få det finare hemma som tack för att dom ställer upp för samhället utan att ha betalt. Där kan man snacka om att proffshjälpen når rätt istället för att hjälpa dessa nötter som inte ens är tacksamma förän allt är färdigt, nä dom borde lära sig att veta hut istället. Eller lite mildrare som Gry i Äntligen morgon sa när dom pratade om programmet "det blir lite tokigt när dom tänker" och nog är det så alltid, själv kan jag känna att det blir lite tokigt när jag tänker sisådär femton gånger varje dag men jag skulle inte komma på tanken att totalrenovera ett hus helt själv bara för det.

Slutligen måste jag säga att en av Sveriges skönaste tv-profiler är med i just Arga snickaren och därför bara måste jag se det, det är då Pontus som ska vara något form av skyddsombud och allt-i-allo. Han är störtskön!

Jag var det första gången som Max sa rätt ut att han inte ville gå till dagis. Det gjorde ont i hjärtat att höra, jag vill ju att han så gå med solsken i blick varje dag till sitt dagis. Så jag försökte pigga upp stämningen med förslag på kompisar som han skulle kunna leka med och saker han skulle kunna göra där, samt att han fick ta med sig både kossan och hunden. Han gick sen fint till dagis och vid grinden tittar han på mig och säger "Mylla, Mylla mamma" (Myllan är våran öppna förskola). Och innerst inne förstår jag varför han längtar dit, det är av samma anledning som jag gör det också, där finns en supermysig utegård, kuddrum, målarrum, god frukt, lekrummet är strukturerat och inspirerande och inte tala om personalen! Helt enkelt, där trivs vi!
  Så som tur var kunde jag locka honom med att vi ska gå dit imorgon. Och som råge på allt detta hade dom börjat samlingen när vi kom in så det fanns ingen som tog emot förutom en annan mamma som lämnade sina barn och passade på att hälsa på Max. Så det är inte för inte som jag har gråten i ögonen hela tiden och jag har bestämt mig för att såfort vi kommer hem från BVC gruppen idag ska jag hämta honom och sen bär det av till en rolig lekplats som han gillar där Johan sen möter upp oss.

Ingen kan baka så många bajskorvar, ormar, pizzor, vanliga korvar och pajer som våran Max.

Tänk att det finns dagar som dessa som borde skita sig men som blir helt fantastiska.

06:10 Hugo vakna, vi likaså.
06:11 Jag får dåranfall på alla i min omgivning.
06:45 Jag har lugnat ner mig.
07:30 Johan åker till jobbet.
08:00 Hugo somnar om i sin korg.
08:05 Jag och Max läser mängder med böcker och bara myser i sängen.
08:37 Max väcker Hugo..... Suck... Vi klär alla på oss. (höll Max hemma från dagis)
09:00 Ungarna sitter påklädda i vagnen och jag kutar in till stan.
09:23 Möter Nina och gör henne sällis på Coop.
10:08 Vi går hemåt igen.
10:45 Möter upp Johan.
11:00 Äter lunch på Hwitstjärnan, mycket gott.
12:00 besöker Johans kontor.
12:10 stuvat in ungarna i bilen och kör runt hela stan för att Max ska somna.
12:45. Parkerar på ÖF Myllan, Max vaknar.... Sov bara 15 min....
13:00 Börjar "trotts-gruppen", pratar och har trevligt med andra mammor.
14:30 Lämnar Myllan, stuvar in ungarna i bilfan igen, kör mot Fole.
15:00 Hälsar vi på Catti med familj och får därmed träffa den helt bedårande überlilla Emilia inte ens en vecka gammal.
15:15 Dom bjuder på smarrigt fika och Max smörjer in hela ansiktet med choklad...
15:30 Pojkarna "leker" och jag njuter av Emilias pyttighet i min famn.
16:30 Vi lämnar Fole och kör mot stan igen.
17:00 Hämtar Johan som kommit hem.
17:12 Kliver in på Jysk, hittar inte det vi letade efter.
18:00 Hemma efter lite andra butiker.
18:07 Familjen äter middag.
19:02 Jag smiter undan för att få lite välbehövd lugn och ro....
20:00 Arga snickarn time!

Idag har jag och Hugo haft premiär i bassängen på babysimmet, han njöt och jag likaså. Jag vet inte något annat ställe där mina småkillar är så lyckliga som i vattnet, dom är ett med det blöta. Så vi plaskade, sjöng och busade så tiden bara sprang iväg och vi hann knappt nysa innan det var dags att gå upp igen. Hugo hade utan tvekan kunnat köra dubbelt så långt, precis som dom flesta andra för det var först när vi skulle gå upp som barnen sa ifrån.
   En annan sak som var bra med denna grupp var att flera var simmare med andra barnet och det märktes att det fanns ett annat lugn i gruppen, samt att vi inte var så många vilket gör massor. Våran instruktör var toppen och jag tror att hon och Hugo kommer klicka lika bra som Max klickade med Jessica som han simmade för.
  Det enda som var precis lika uselt var omklädningsrummet.... suck.... mindre, varmare och sämre omklädningsrum får man leta efter, man vill dö varje gång man kliver in i det och tänker att detta kan inte va sant men tråkigt nog är det lika sant som det är litet.

Så redan nu längtar vi efter nästa vecka för då är det dags för plurret igen!

Jag fick lust att städa och oj så det gick undan här hemma, torka, dammsuga, tvätta 4 tvättar, byta alla lakan, badat alla orkidéer, piffat och puffat. Så nu ni nu ser det äntligen drägligt ut hemma hos oss.

DUKTIGA JAG!

Hej jag heter Clara och jag missbrukar mössor..... Jag började rensa bland mössor, halsdukar och dyl... Det skulle jag aldrig ha gjort, det visade sig att jag hade närmare 20 (!!) mössor, 9 halsdukar (inkl sjalar) och 6 par vantar. Hur kunde det bli såhär??? Jag som bara för ett litet tag sedan köpte en ny mössa för att jag ansåg att jag behövde en, när jag rättare sagt har mössor för resten av mitt liv redan hemma i garderoben!
   Men här kommer en förklaring till detta missbruk:
1. Det är skönt med mössa.
2. Det är snyggt.
3. Hatar att frysa om huvudet.
4. Det är ett relativt billigt sätt att piffa upp dom stora tråkiga vinterkläderna.
5. Är man slarvig som jag så försvinner dom lätt men oftast hittar jag dom igen efter ett tag.


Här är några av alla mössorna....

Just nu är jag inne i en period då jag måste påminna mig själv stup i kvarten att leva här och nu och inte så mycket i tankarna om framtiden. För det kan göra mig bra galen, jag vill ju så mycket! Som det så fint brukar heta så lever vi bara en gång, en fjuttig gång, sen är det kört. Så jag tackar mig lycklig över att får älska och känna mig älskad varje dag. Och trots allt, framtiden kommer oavsett om jag tänker på den eller inte.

eller nästan iaf. Idag är det en sån dag när man inte kan hålla tillbaka tårarna av lycka när man ser sina älskade skitungar bara för att dom är mer än vad jag någonsin önskat i världen och jag är så lycklig över att få ha just dessa underbara pojkar hos mig, jag älskar dom så!

Våran lördag började redan vid sex, då tyckte Hugo att det var dags att gå upp..... Det där med helg har våra ungar inte fattat sig på för fem öre. Så då städade vi köket och redan klockan sju var vi färdiga och avnjöt en god frukost i lugn och ro. Därefter har Max haft konsert för oss med sitt munspel, dansat breakdance och läst ett helt gäng med böcker, vi andra sitter och tittar på honom, men nu tror jag bestämt att det är dags att sätta fart igen. Först ska vi gå ut och gunga sen väntar 2000000000 andra saker.

Ha en trevlig lördag!!

fjärde dagen denna vecka som jag och Hugo gymmar på. Satte dessutom rekord på "crossen" vilket känns toppen för jag hade en riktig skitkväll igår med en helkass rygg.

alla föräldrar som vardagssliter för att få dagarna att gå ihop, mammor som pappor. För nog är dom många där ute. Och direkt finns det några läsare som tänker "jaha, så vi utan barn, sliter inte vi?!". Jo visst sliter och trots att ni tänker att vi med småbarn har ju faktiskt VALT att ha barn och därför BÖR vi inte klaga på våra liv. MEN det skiter jag i för snudd på varje dag möter jag vardags hjältar som vill forma sina ungar till framtidens medborgare till att ta sunda beslut och bli fria starka individer oavsett kön.
   Jag i min lilla bubbla brukar tänka att alla föräldrar vill sina barn bästa i alla lägen oasett deras förutsättningar, jag för min del älskar mammagruppen på öppna förskolan där vi pratar av oss hur det är att vara flerbarnsförälder tillsammans med socionomer och liknande. En sådan grupp borde alla föräldrar, mammor och pappor få tillhöra. Att få lite vardagsstyrka är aldrig fel.
   Jag har så många fina vänner som är otroliga föräldrar och jag blir glad ända in i själen varje gång vi träffs, för jag vill att mina ungar ska få möta på många andra familjer och se att olika är bra. Att alla inte gör som vi utan att det mänger att härliga familjer där ute. Likaväl möts jag att flera fina mammor inom bloggvärlden som gör mig full av inspiration.
   För vem blir inte galen av att inte få sova om nätterna, eller att varje påklädning ska vara ett krig. Att maten man lagar aldrig duger men man får höra att dom äter som små hästar på dagis och därmed är dagis bättre än jag. Jag tror att om vi peppar varandra mera så blir vardagen en smula bättre för vem blir inte glad av att få höra några snälla ord såhär i mörkret.


Så kort och gott, dagens hyllning går till alla fantastiska föräldrar!

Eftersom det verkar som att större delen av landet ligger under snö numera så passar jag på av att njuta av naturen som den är just nu, kall, vacker och underbar på sitt eget vis. Så dessa bilder tog jag i svärmor och svärfars trädgård i helgen (medan Johan bytte däck).

Idag startade dagen klocken fem för Johan och Hugos del, jag och Max för våran del sov till kvart över sju. Då hade Hugo hunnit somna om och Johan var på jobbet. Sen märktes det på Max att det var ruskväder ute för han var hur mysig som helst och lekte ovanligt länge och fint med sina saker. Det var så pass att vi blev sena till dagis och egentligen ville jag ha honom hemma idag men eftersom det var dags för Hugos återbesök på barnmottagningen med hans dryga hosta, så det var bara att ta oss ut i stormen, men som tur var så hämtade Johan upp oss vid dagis. Johan hade även tid för att lämna blod så vi gjorde två flugor på smällen och lämnade honom först där medan jag fixade frikort till båda småkillarna, vilket vi nu kommit upp till och sen fick vi träffa doktor Erik som för övrigt är både trevlig, duktig och smidig med barn med andra ord en kille på rätt plats. Han lyssnade, kikade och kollade allt möjligt på skrutten. Vi pratade även om dom senaste rönen angående paracetamol som visar på att det inte är så ofarligt som forskning tidigare sagt angående gravida. Och med tanke på att jag åt över 300 (!!) tabletter under graviditen så blev jag inte så lite skakis. För er som inte hört om detta så är det så att det kan ge skada på könsorganet på pojkar som ligger i magen och kan ge sämre kvalité på spermierna. Så nog fick jag lite panik, men doktorn sa att Hugo hade kulorna på rätta stället och att allt var som det skulle. Puh! Så där med blir resten upp till honom. ()   Något som inte var lika bra var att vi fick en nu medicin utskriven till Hugo, nu ska vi börja med pulmicort som han ska andas in i masken. Det känns jobbigt, han hatar verkligen verkligen verkligen masken och det är bara att hoppas och önska att han blir av med hostan snart.

Jag hittade recept på dessa godingar hos Bambi och nog blev dom goda alltid, frostingen var super och inte tala om "smeten" OMG! Hela familjen hängde i klase över skålen. Och vi kommer absolut prova att göra dom igen.


Max hjälpte mig att smeta på frostingen och piffa till dom med strössel.


Cupcakesen görs i tre steg. Börja med att göra kakdegen (det blir ganska mycket kakdeg över, så antingen så kan man halvera satsen eller göra kakor av det som blir över, eller spara till fler cupcakes!):

125 g mjukt smör
1 dl socker
1 ägg
2 dl vetemjöl
½ tsk bakpulver
½ tsk salt
100 g mörk choklad

1. Vispa smör och socker krämigt och rör i ägget.
2. Blanda i vetemjöl, bakpulver och salt.
3. Hacka chokladen grovt och blanda med degen.
4. Låt degen stå i frysen i ca 30 min.

Sen är det dags att göra själva cupcakessmeten:

3 ägg
2½ dl socker
1 tsk vaniljsocker
100 g smör
1 dl mjölk
3 ½ dl vetemjöl
2 tsk bakpulver
1 nypa salt

1. Vispa ägg, socker och vaniljsocker vitt och riktigt pösigt.
2. Smält smöret, häll i mjölken och blanda det med äggsmeten.
3. Blanda vetemjöl, bakpulver och salt och vänd försiktigt ner det i smeten.
4. Placera ut pappersformar (gärna i en muffinsplåt) och fyll formarna till 2/3 med smet.
5. Rulla nu små kulor av kakdegen (som du gjorde innan) och lägg en kula i varje form:

Grädda sen i ugnen på 175 grader i ca 20-25 minuter (beroende på hur stora cupcakes du har gjort och hur stora kakbollar du har lagt i).


Medans cupcakesen svalnar så är det dags att göra frostingen:

60 g mjukt smör
5 dl florsocker
1 tsk vaniljsocker
½ dl kakao
100 g philadelphiaost

1. Rör ihop alla ingredienser ordentligt.
2. Spritsa på ovanpå cupcakesen när dom har svalnat ordentligt!





Jag har kommit på att jag ska lägga ut betyg på det jag bakar. Skalan går 1-5.
(om ni har tips på vad jag ska bedöma och värdera det jag bakat och smakat så kom gärna med förslag!)



Svårighet: 3
Smarr: 5
Tid: 3
Totalt intryck: 4

Vi satte rekord i mysigare alla helgons afton i år. För i år bröt vi på traditioner och gjorde något nytt. Vi åt god middag hemma och sen när det var bläcksvart ute så klädde vi på oss till tusen och åkte till Norra kyrkogården där min mormor och Åsa bla är begravda. Det var lika fint som alltid och jag blir lika rörd som alltid när man ser alla ljusen och då tänker att varje ljus man ser är en symbol för en tanke och en saknad av en person och ofta är det många på ett och samma ljus, det blir många tankar och otroligt mycket kärlek. Max fick hjälpa Johan att tända några ljus i minneslunden åt både min och Johans farfar samt ett till som jag och Johan tänder varje år. Max tyckte att det var hur mysigt som helst och vi lika så för detta är en fin dag och den vill vi föra vidare till våra killar.
   Varje år när vi går på kyrkogården tänker jag på en bok som jag läste som tonåring och jag älskar den än idag, den heter AgnesCecilia en sällsam historia skriven av Maria Gripe. Boken handlar om Nora vars föräldrar omkom när hon var liten och hon får växa upp tillsammans med farbror och familj, ingen berättar för henne om vad som verkligen hänt hennes föräldrar förän en allahelgona och jag blir lika kall i hjärtat varje gång jag tänker på hur hon tar det. En fantastisk historia.

svärmor och svärfar tog småkillarna på en promenad och jag och johan byter till vinterdäck. Tycker själv att det är en bedrift att stå ute i kylan och räcka fram muttrar och säga att det ser bra ut. Visst är jag duktig! :)

Men jag är inte bitter, bara trött. Nu har Hugo och jag slut på saker som ska göras, väntar på att den andra maskinen med tvätt ska bli klar och på att Johan och Max ska vakna så att vi kan äta frukost. Men det är något konstigt med att vara mamma, man orkar oändligt mycket mer än vad man tror, jag som tidigare fått panik om jag inte fått sova min nio timmar ostört blir nu överlycligt om det är tre sammanhängande då man inte har två små som sover uppepå mig. Så att jag just nu drömmer om att få sova en hel natt alldeles för mig själv känns inte så konstigt.
   Så samtidigt vill jag uppmana alla som inte än har barn till att njuta av sömn och känslan av att vara utvilad och i samma sekund vill jag uppmana alla att skaffa barn och gärna minst två för inget i livet är så underbart som att vara förälder för även om jag är trött så jag vill spy på det hela så älskar jag mina ungar varje sekund mer än allt annat i världen.

Mina älskade skitungar en varm sommardag.

vägde mig idag och jag har inte gått ner ett jävla litet sketet gram! trots mängder med promenader, gym och bättre kost. Som tur var kom snälla Eva på BVC med lite fakta om amning och vikt. Så det är väl bara att fortsätta. Hugo för sin del väger numera 7910 gram och är 68 cm, det är inte klokt!!

Nej det är ingen vanlig dag för det är Hugos namnsdag idag HURRA HURRA HURRA!!

Med regnrusk ute så sitter vi här med ljus och stora filten och tittar på Pippi. Och det är tur för Hugo hade månadens struligaste natt. Tur att vi har kylen full med cupcakes så oss går det ingen nöd på.

Idag medan killarna sov middag så drog jag mitt gympass, för annars skulle jag missa alldeles för mycket denna vecka eftersom Max är hemma några dagar. Så nog räknas man som effektiv då?! Själv är jag så nöjd med min insats som mamma och människa idag så jag belönar mig själv och familjen med att baka cupcakes ikväll, ska bli såå spännande att smaka dom eftersom dom är av en helt ny sort.

Så är det nån som är cupcakes sugen imorgon så är det bara att titta förbi. :)

Idag har vi varit hos farbror doktorn med Max, han har haft ont i ena örat sen i lördagskväll inkl. hög feber om nätterna så idag var det dags att göra något åt det. Men han var så duktig så och lät doktorn kolla i båda öronen och i halsen. Så nu blir han hemma några dagar.
  Igår kväll någon timme efter att han somnat i sin säng blev han ledsen och vi gick in till honom, han kokade och var orolig så han fick komma upp och sova i Johans famn, rätt som det var smet han ur hans famn, ner på golvet och gick runt liten innan han till sist gick bort till en stol som står intill väggen och kröp in under den som en liten hund och ville sova där. Johan som gått upp för att se vad Max ville bara stod där och gapade, sen började han skratta, ni vet sådär som när man vet att man skrattar på fel tillfälle men man inte kan låta bli. Därefter lyckades Johan övertala honom till att sova i sängen istället. Knasunge. Så inatt har vi sovit alla fyra i våran värdelösa säng hela natten lång....