Idag när vi hamnade på stan en stund passade jag på att njuta av alla fina babykläder som finns. Man kan inte bli annat än både glad och varm i kroppen av att se ett par byxor som är mindre än mina trosor. Det känns som ett riktigt mission att hitta dom perfekta kläderna till våran nästa unge. Det är ju allt vi har att krama fram tills den dagen vi får ta på dom och nickande säga att det var just sådär dom skulle sitta trots att dom hänger här och var och byxorna går ända upp till armhålorna. Men allt det där ser man inte för man är så fullskitad av kärlek till denna varelse. Så idag köpte jag ett par vita mjukisbyxor från Lindex, vilket är ett måste. Sen blev det faktiskt ett par till vita byxor men från H&M, men dom satt ihop med par randiga som var så sommarfina att det var inte klokt. Jag tog storlek 56 på båda köpen av en enkel anledning Max hade 56 redan från första dagen så att köpa 50 vore bara larvigt.

 Efter stan vart det fika hos svärisarna, gott och trevligt. Max hade sovit på stan och var pigg som bara den, har nog glömt att säga att han är lite krasslig med hosta och snor, likså hans mor. Men att få leka med farmor och farfar och framförallt deras valp Smilla gjorde han på toppenhumör.

Väl hemma igen letade jag fram Max kläder från första tiden i livet, det var av två anledningar. 1: För att veta vad som ska inköpas. 2: För att dom är vansinnigt söta. Vi kunde inte förstå att våran kille en gång fått plats i dessa kläder. En rolig sak var att jag ville jämnföra byxorna från H&M som jag köpte idag med dom som han hade på BB eftersom dom nya såg übersmå ut men när jag la dom över Max byxor så var dom nya tom större!!
  Men nu är alla kläder nerpackade igen och ska inte tas fram på länge länge.... Vill ju tvätta allt nu och sen göra sig redo för att få träffa knodden.

Ja nu är vi inne i 25 veckan och jag har börjat känna mig klumpig i magen, den är liksom ivägen och jag har inte vant mig vid att den liksom finns där hela tiden, när man ska knyta skorna, sova, mysa med Max i famnen, ja den listan kan göras lång. Jag har för mig att jag upplevde magen på samma sätt när jag väntade Max och efter ett tag så var det jordens naturligaste att magen var där, men ännu saknar jag alla knep för att göra tjockislivet enklare.

Att vi väntar en pigg bebis är jag säker på och en stark (!), jisses vilka knuffar man kan få ibland, man ser hur en fot slås ut i sidan oftast nere till vänster och så kan jag inte minnas att Max gjorde. Det ser iaf riktigt kul ut när våran alien har kickboxning där inne. Ännu märker man inte att bebisen reagerar på Johans röst men det kommer väl. Vikten har smällt på bra, lite för bra faktiskt...... hela nio kg sen inskrivningen!!! När fan hände det?!!

Lite fakta som vi fick reda på vid MVC idag.

Hjärtljud: 139 slag.
Sf mått: 23 cm. (!)
Dagar kvar till beräknad födsel: 110 dagar

Just nu står tiden still, helt jävla totalt! För ett litet tag sen sprang tiden fram och det känns som en evighet sen som vi fick vårat efterlängtade plus, men nu..... Nu står klockorna helt stilla. Vi vill träffa våran nästa bebis NU, helst nyss! För denna gång vet vi vad vi längtar efter. När vi väntade Max väntade vi bebis, nu väntar vi en familjemedlem, en egen lite person som ska bli en del av oss och inte bara mig och Johan utan även Max som pratar om sin bebis men som tycker redan att magen är ivägen när man ska mysa, så man får hitta sina tricks.
 
   Och då tänker ni.... "hur ska hon stå ut i fyra månader till om hon klagar redan?!". Och då måste jag säga att jag klagar inte, jag bara längtar i mängder efter denna lilla varelse, precis som när man bokat en resa så längtar man efter att få sätta sig på flyget och börja resan. Man hoppas och har mängder med förväntningar men det är ändå med rysningar man inte vet hur resan kommer sluta.
  Så nu kan man inte göra annat än att längta, längta efter sprängdfyllda bröst, ömt bäcken eller ett jobbigt ärr på magen, sömnlösa nätter, mängder med blöjbyten, oro för plötsligspädbarnsdöd, men även att få krama om världens dyrbaraste skatt, få njuta av lukten som bara finns hos bebisar och inte behöva lämna ifrån sig skatten utan att den faktiskt lever hos oss och är en del av oss.
   Jag såg lite av det som vi filmade från när Max föddes och hur ömt vi tog i honom, hur lång tid det tog för Johan att ta på honom pjamasen första gången och hur Max njöt redan från första sekund av att vara i våra famnar och trots att jag varit med om mitt livs värsta dygn så ler jag med hjärtat och då ska vi inte prata om Johan, jag blir varm i hela kroppen av att titta på filmen. Och nu väntar vi bara på att få göra om det igen (MEN med en annan typ av förlossning).

   Imorgon går vi in i vecka 24 och det känns som en evighet tills juli står där och knackar på dörren för då är det våran tur igen.



En numera pigg mage med MÄNGDER med sparkar och rörelser, så vi antar att bebisen bara vill tala om att vi inte skulle glömma bort honom/henne. Sparkarna är ännu helt underbara och gör varken ont eller är obehagliga.

När vi kom ner igår till förlossningen förstod vi att det var ett nytt litet liv pågång i grannrummet, personalen sprang omkring som tokar och rätt som det var blev hela avdelningen lugn. Det kändes konstigt att kliva in i ett av förlossningsrummen igen, en salig blandning av lycka, skräck, oro, smärta och förväntan. Men som tur var gick det hela fort, vi fick än en gång se Mini som chillade där inne. Först låg h*n helt stilla så jag kände paniken komma men så såg vi hjärtat slå så släppte alla hemska tankar i världen. Vi såg tårna och massor med detaljer, riktigt mysigt! Sen mätte läkaren vattnet och det var precis lagom det med. Varför jag inte känt några sparkar visste hon inte, förutom att Mini ligger som en ostbåge och därav så kanske det inte blir lika kraftiga rörelser. Men dom tyckte iaf att det var rätt att komma ner och kolla läget.
   Idag har Mini hittat sina vanliga rörelser och livet känns kanon, vi bakar inför att familjerna kommer så vi ska få fira Johans födelsedag och lite min. Så nu är det bäst jag rör på mig innan Johan får dåre på mig.

Har inte haft några sparkar sen i onsdags så vi ska ner och kolla så att allt är som det ska.... Är så orolig för min lilla skrutt där inne! Jag som tom brukar vakna om nätterna för att h*n sparkar och lever loppan har nu inte sagt ett knyst på för tok för många timmar, trots att jag tagit till alla knep jag kan.
Så jag ringde MVC för att be dom kolla läget men det var tydligen inte det lättaste, fick en telefontid på tisdag!! Det känns inte klokt! Ska man då gå orolig hela helgen i värsta fall? Så då ringde jag förlossningen istället efter en stunds tvekande, tycker att dom är spydiga och bara snäser av en. Men denna gången svarade min favorit, Inger. Kvinnan som tog emot Max när han föddes och sen var underbar hela veckan ut mot både mig, Johan och Max, hos henne känner jag mig trygg, till skillnad från några andra där nere...
Men med sin vänliga lugna röst välkomnade hon oss ner så nu ska jag bara duscha och vänta in tiden.....

Kommer ihåg när vi väntade Max och sista veckan så rörde han sig knappt (inte så konstigt med tanke på hur trångt det var där inne, haha). Då som nu så fick vi åka ner och det var den värsta biltur jag någonsin åkt. Både Johan och jag var så rädda att vi hade nära till både tårar, spy, svimma, hjärtinfarkt precis hela vägen ner. Men den känslan gick över bara barnmorskan la sina iskalla händer på min mage så hoppade Max till. Den känslan var bättre än att vinna högsta priset på alla lotton i världen! Så nu hoppas vi för allt i världen att det blir samma känsla idag, eller mest hoppas jag på att Mini sparkar NU så att vi slipper åka ner och kan fortsätta som vanligt.

Sitter så fint på kylen.



Mini i profil, ser precis ut som Max gjorde så det är lite extra spännande.


Rakt framifrån, ganska kul bild tycker jag.


Bilderna överst är från vecka 14 dom andra blev tagna när vi
hade gått 19+6.



Mer än så vet vi inte om Mini just nu, förutom att det sparkas massor och att jag tror
att det är ännu en glad unge med mängder av energi.

 

1. Man sover bort halva dygnet.
2. Man grinar för allt och inget.
3. Man har ett ständigt problem med kläder.
4. Man oroar ihjäl sig när man inte känt några sparkar dom senaste timmarna.
5. Man är lycklig för mängder med saker.
6. Man tänker mer än någonsin på vad man får och inte får äta.
7. Man har ett helvete att raka benen och då ska vi inte tala om bikinilinjen.
8. Man jämnför magar med alla andra gravida.
9. Man vill umgås med alla man känner innan förlossningen.
10. Man vill köpa allt som finns till bebisen, men gör det inte ändå.

Idag var det ÄNTLIGEN dags för RUL (rutinultraljud). Och det var varken en liten prick eller en ostbåge längre utan ett litet litet barn som lallade runt, vinkade och passade på att sparka mig och vara precis sådär trotsig som bara Mini verkar va. Så vi räknar med att få vara vakna dygnet runt och att den lugna bebis som Max var kan vi nog bara se röken av.
  Att få se sitt barn på skärmen är en otrolig känsla, man försöker vinka och få kontakt, man vill omedelbart hålla det lilla knytet och veta vem du är?! Så det är lite som att få gå in i en godisaffär och bara få lukta och sen gå ut igen. Men man vet att den som väntar på något gott, kommer en dag få frossa loss så tokigt mycket i godisaffären att man kommer bli alldeles hög på socker och man inser att detta vill man aldrig mer vara utan. Och det absolut bästa är att nu väntar vi bara på att dom ska öppna affären och släppa in oss.
  Nu sitter bilderna som vi fick på kylen och Max tittar på dom, klappar dom och vill pussa dom, något vi inte riktigt är lika sugna på. Men ett är säkert och det är att hur abstrakt det hela än är så har han ändå hängt med på att det finns en bebis i mammas mage som ska komma till oss en dag. Han pussar och klappar min mage flera gånger varje dag och säger "Bebi!". Vi läser småbarnsböcker för honom om bebisar och att få syskon. Så det vi oroar oss minst för är Max relation med Mini, han kommer bli en slående storebror!

   En annan sak som spikades under RUL var NÄR tänker Mini titta ut? Och vårat datum är numera 6 juli! Så vi har nu ett riktmärke. Detta innebär även att vi imorgon har gått 20 fulla veckor och det i sin tur betyder att vi har gått mer än halva tiden redan!!!
   Och som om detta vore nog med fina besked, det visade sig även att moderkakan flyttat sig upp på högra sidan fram på magen. Vilket i sin tur betyder att jag nu vågar röra på mig mer trots att jag ofta får sammandragningar, men nu är det iaf inte farligt. Detta betyder även att jag nu har chansen igen att välja mellan en vaginal förlossning och snitt. Något som gick upp för mig ganska fort. Så bara vi lämnat undersökningen sprang jag som tur var på min barnmorska Eva, som jag ännu inte varit hos för att under inskrivningen var hon bortrest och sen är det ju inga undersökningar förän om en månad. Men nu visade det sig att hon ska börja på ungdomsmottagningen så jag skulle "välja" en annan barnmorska. Hur väljer man en barnmorska, som när man väljer vilken hund man ska köpa, eller? "Åh den var söt, den tar vi!". Jag sa att hon fick välja en som hon trodde skulle passa mig. Det blev någon Yvonne, kan säkert bli bra. Samtidigt fick jag numret till Auroragruppen för att få börja prata ut om Max förlossning och hur tusan Mini kommer få ta sig ut. Tror att det kommer dra upp massor med känslor igen, men den smällen måste bara tas.

Jag kommer lägga ut bilderna senare men nu ska jag bara slappa framför tvn och njuta av inte göra ett smack.

Jo jag är nästan helt säker. Mini har börjat röra på sig och det är underbara små små knuffar och stötar som känns. ÄNTLIGEN! Som vi längtat efter att få lite mer tecken på att det faktiskt bor någon där inne. Trots att vi redan klarat av tre ultra ljud så är det den dagliga kontakten med bebisen som är viktigast. Så för varje knuff som känns längtar vi mer och mer efter lilla Mini. Vem är du? Ser du ut som din bror eller har du hittat på något helt eget? Är du en pojke till eller kommer det en flicka till familjen? Det enda som är säkert är att du får se ut som du vill och ha vilket kön du vill för det viktigaste är att DU tillhör våran lilla familj.

Jag och Max har varit och simmat på babysim, en såndär  stund som man aldrig vill ska försvinna ur minnet. Han simmade, dök i mängder och gjorde massor av saker som gjorde mig till den där sjukt stolta mamman som skulle kunna krama sitt barn gul och blå bara för att jag älskar honom så mycket. Han är verkligen det bästa som hänt mig. När allt var klart så packade vi oss hem och Johan plockade upp en sovades Max så att jag skulle få åka och köpa några fil och mjölk. (Jag kan ju inte leva utan min fil!!!!) Medan jag var i affären så tänkte jag överraska Johan med någon smarrig lunch med det sket sig totalt! Jag fick smällont i bebismagen och hängde mig över korvkylen som en annan idiot. FYYY FAAAAN va ont jag hade, jag släpade mig bort till filen, hämtade den och gick till kassan. Tjejen i kassan tog upp telefonen lagom tills att det var min tur, då fick hon onda ögat av mig och raskt drog hon mina varor. Försökte sätta mig i bilen igen, kändes som när Max var precis nyfödd och man hade lite för brottom att sätta sig, men nu så känns det bara skumt. Körde hem och nu sitter jag här med ont till och från.......
Hoppas hoppas hoppas att jag inte börjar blöda igen bara! Fick ju en hel föreläsning av läkaren som sjukskrev mig om att börjar jag blöda igen så är det i ilfart ner till sjukan som gäller, vi ska tydligen inte ens ringa innan vi satt oss i bilen, om vi inte ringer ambulans..... Känns så jäkla obehagligt att bara tanken finns där att vi måste ner igen. Nu gör det ooooooont igen!!!! Satan!!!!!

Idag var jag och Johan på MVC och träffade Pirkko som ställde lite frågor och jag svarade så gott det gick. Sen fick vi göra ett nytt ultraljud och vi fick än en gång se Mini in action. Det värmer i hela kroppen när man får se h*n leva rullan där inne. Från topp till tå så är Mini nu ca 8 cm och väger hela 25 gram! Och vi är i vecka 14, så nu är det hela fem veckor till nästa ultraljud, OM jag inte får några fler blödningar. Och det hoppas jag verkligen att det inte blir, ve och fasa för blödningar!!! Men idag såg allt bra ut och jag får tom röra på mig nu men ska självklart inte lyfta tungt eller göra något utöver vardagslevende. Trots att jag vet att det såg fint ut så oroar vi oss ändå för att det ska börja igen, så nu planerar vi mest för bara några få dagar framöver för att inte bli allt för besvikna om det inte blir som vi vill. Inte förän jag är i vecka 27 kan barnmorskorna kolla om moderkakan flyttat sig och det är ju ett tag dit.

Förklaring om att ha moderkakan nedåt:

(Igår läste jag på om det som är vårat problem och detta hittade jag bland lite olika böcker)
Under pågående graviditet är det inte farligt med att "kakan" ligger nedåt, endast om man börjar blöda och framförallt i slutet av graviditeten. Eftersom man då troligtvis blöder direkt från kakan och det blir direkt livshotande för bebisen och den måste fort ut. Om kakan lossnar så blöder man massor, vilket innebär även en risk för mamman. Pga detta brukar sjukvården ta det säkra före det osäkra med tätare kontroller än vanligt och sen planerar man ett kjesarsnitt eftersom bebisen omöjligt kan komma ut den vaginala vägen eftersom kakan ligger ivägen. Och det gör man något innan beräknad förlossning så att man inte ska riskera att förlossningen ska sätta igång av sig själv.

Så nu hoppas vi att vi kakan kommer dra sig uppåt med livmodern, men man vet aldrig.... Så nu njutar jag av att bara gå omkring här hemma och sitta med Max och göra lotsas kaffe som tom jag gillar och smarriga luftbullar.

Ja var tusan ska man börja...? Jag vet fasen inte. Men allt började en höstdag då familjen blev i total lycka, vi fick veta att Max ska bli storebror till sommaren. Johan och jag satt och som fågelholkar i flera dagar med känsla att "Ska vi kunna styra en hel familj med två knoddar?". Trots att vi längtat efter detta besked i några månader så vad det blandat med rysningar om hur tusan detta skulle bli. Kommer Max ta bebisen till sig? Kommer vi någonsin få sova igen? Kommer det bli en lillebror eller lillasyster? Kommer ryggen hålla eller bli kass igen? Kommer det bli ännu en förlossning från helvetet? Kommer kommer kommer.... Dagarna gick och jag mådde precis hur bra som helst, så tillslut ringde jag kvinnoavdelningen för att kolla om det kunde va möjligt att man mår så bra i början och pga lite bruna flytningar fick vi snabbt en tid för ett första ultraljud. Vi hade räknat med att fostret skulle va dött och det var bara att invänta ett missfall, men på skärmen fick vi se världens minsta ärta med ett pickande hjärta. Med lätta fötter gick vi därifrån och vi kände att vi var med i matchen igen. Sen fortsatte dagarna springa iväg, när vi väntade Max läste vi om allt som tänkas skulle kunna läsas om att skaffa barn, denna gång så har all tid gått åt Max, vilket iof skönt, för tiden går så himla fort då. Och vips så var det dags för att berätta för våra familjen, massor med jubel såklart. Allt gick som på räls, knappt något illamående eller dumma hyss och vips så kom julen, den kom och gick lika fort. Julafton var underbar med våra närmaste och sen gick allt av bara farten. Både jag och Johan fick jobb så Max har spenderat massor av tid med min mamma och pappa. Därefter kom nyårsafton innan vi hann blinka, vi var som bestämt ute hon Nina, Robban och Ville i deras fina hus. Allt var trevligt och fyra ettåringar härgade fritt. Strax efter tolvslaget drog vi oss hem. På nyårsdagen vaknade vi och åt en lugn frukost och sen sov hela familjen en stund innan vi tog oss iväg på en promenad i det makalösa vädret, sol, snö och sådär lagom kallt. Max åkte i sin pulka och vi gick brevid, vi pratade om att bebisen i magen verkligen inte får mycket uppmärksamhet alls men att det ännu är lång tid kvar innan vi ska få träffa den så att vi tids nog säkert kommer hinna längta hjärteskärande efter även detta mirakel. På vägen hem stannade vi vid en lekplats och hela familjen gungade och åkte rutchkana, vi hade verkligen kul ihop. Väl hemma igen så fick jag ont i vad jag kallar bebismagen (runtomkring livmodern) så jag lade mig på soffan, stundtals kändes det som värkar och vi blev lite oroliga, men dom avtog och vi andades ut. En timme senare fick jag en regäl blödning och nu var paniken ett faktum, Johan ringde BB och undrade vad tusan vi skulle göra och jag bara grät. Dom sa att det var inte mycket att göra förutom att vila, antingen skulle blödningen sluta eller så skulle det bli ett missfall. Efter ett tag blev det mindre och mindre men jag hade riktigt ont i magen, natten blev hemsk. Jag grät, svettades och hade så ont att jag knappt kunde gå själv. Då bestämde vi att vi skulle åka in direkt på morgonen. Tillslut somnade jag en stund och på morgonen åt vi lite frukost sen kom mamma och hämtade Max så vi kunde åka ner, då hade jag pratat med en barnmorska där nere som tyckte att vi skulle komma ner. I bilen satt vi tysta, skulle det visa sig att dagen skulle bli en av våra värsta någonsin eller skulle vi gå hem lättade?? Personalen var underbar och läkaren var toppen. Det vi fick se var våran lilla Mini (förklarar namnet senare) som sög på tummen, vinkade och sparkade som bara den. Oj så vi grät! Spänningarna släppte direkt, men så visade det sig att allt inte riktigt var som det borde... Moderkan ligger nedåt och har därför tagit lite stryk och börjat blöda, därutav blödningen så nu kommer vi få gå och kolla läget med Mini och kakan lite oftare. Faktiskt redan på tisdag igen. Och det är skönt att dom tar det på allvar och vill ligga steget före för min och Minis skull. När vi var färdiga efter allt tittade och fotograferande av livmoder hit, moderkaka dit och allt annat som vi inte har en susning om så tänkte vi att vi skulle packa oss hem, men så vart det inte, vi blev inpckade på ett rum direkt och sen var det stäng vila på schemat och några piller som skulle stoppa blödningen och alvedon. Det blev en riktigt seg dag och vi förhöjde stämningen med en dokumentär om tsunamin.... Där satt Johan på sin stol och jag låg i sängen och funderade över dom kommande sex månaderna, kommer detta innebära att jag kommer va en soffpotatis tills dess eller kommer jag kunna fungera mer eller mindre som vanligt resterande tid. Kan lova att det är en ganska stressande känsla av att va helt sängliggande för det innebär att Johan ensam ska ta hand om hemmet OCH Max. Hos mig får Max bara leka med sina djur eller läsa böcker och kramas försiktigt, han förstår inte varför mamma är tråkig och bara ligger på soffan, vi som brukar leka hundar, dansa, busa, ja göra allt som en 1,5 åring gillar. Och det gör ont i mig för varje "nej, mamma kan inte" eller "Johan, kan du komma hit och hjälpa mig med......", suck.
   Vi frågade hur länge dom ville ha mig kvar och dom erbjöd till en början sängen för natten, ifall jag skulle börja blöda mera igen. Men jag och Johan resonerade så att OM det skulle börja igen så skulle han iaf fått åka ner till mig och då kunde jag lika gärna vara hemma och åka tillsammans med honom, mamma hade erbjudit sig komma hem till oss och sova med Max om det ville sig illa. Efter en heldag utan Max blev vi båda lika glad att se varandra och kunde inte sluta att kramas, vi åkte hem till oss och hade en mysig middag med sallad från Maxi och godis. Max somnade tidigt och vi likaså. Sen sov vi alla tre hela natten och vaknade inte förän halv nio, först då var jag lättad över mitt beslut om att åka hem. Så nu har vi ett nytt liv som väntar oss (om detta fortsätter), redan på tisdag är det dags för ett nytt ultraljud för att kolla att Mini och kakan mår bra, vilket jag ber er alla hålla tummar och tår för.

Där har ni våran käftsmäll till start på det nya året, Gott nytt år och SMACK!!