Ja var tusan ska man börja...? Jag vet fasen inte. Men allt började en höstdag då familjen blev i total lycka, vi fick veta att Max ska bli storebror till sommaren. Johan och jag satt och som fågelholkar i flera dagar med känsla att "Ska vi kunna styra en hel familj med två knoddar?". Trots att vi längtat efter detta besked i några månader så vad det blandat med rysningar om hur tusan detta skulle bli. Kommer Max ta bebisen till sig? Kommer vi någonsin få sova igen? Kommer det bli en lillebror eller lillasyster? Kommer ryggen hålla eller bli kass igen? Kommer det bli ännu en förlossning från helvetet? Kommer kommer kommer.... Dagarna gick och jag mådde precis hur bra som helst, så tillslut ringde jag kvinnoavdelningen för att kolla om det kunde va möjligt att man mår så bra i början och pga lite bruna flytningar fick vi snabbt en tid för ett första ultraljud. Vi hade räknat med att fostret skulle va dött och det var bara att invänta ett missfall, men på skärmen fick vi se världens minsta ärta med ett pickande hjärta. Med lätta fötter gick vi därifrån och vi kände att vi var med i matchen igen. Sen fortsatte dagarna springa iväg, när vi väntade Max läste vi om allt som tänkas skulle kunna läsas om att skaffa barn, denna gång så har all tid gått åt Max, vilket iof skönt, för tiden går så himla fort då. Och vips så var det dags för att berätta för våra familjen, massor med jubel såklart. Allt gick som på räls, knappt något illamående eller dumma hyss och vips så kom julen, den kom och gick lika fort. Julafton var underbar med våra närmaste och sen gick allt av bara farten. Både jag och Johan fick jobb så Max har spenderat massor av tid med min mamma och pappa. Därefter kom nyårsafton innan vi hann blinka, vi var som bestämt ute hon Nina, Robban och Ville i deras fina hus. Allt var trevligt och fyra ettåringar härgade fritt. Strax efter tolvslaget drog vi oss hem. På nyårsdagen vaknade vi och åt en lugn frukost och sen sov hela familjen en stund innan vi tog oss iväg på en promenad i det makalösa vädret, sol, snö och sådär lagom kallt. Max åkte i sin pulka och vi gick brevid, vi pratade om att bebisen i magen verkligen inte får mycket uppmärksamhet alls men att det ännu är lång tid kvar innan vi ska få träffa den så att vi tids nog säkert kommer hinna längta hjärteskärande efter även detta mirakel. På vägen hem stannade vi vid en lekplats och hela familjen gungade och åkte rutchkana, vi hade verkligen kul ihop. Väl hemma igen så fick jag ont i vad jag kallar bebismagen (runtomkring livmodern) så jag lade mig på soffan, stundtals kändes det som värkar och vi blev lite oroliga, men dom avtog och vi andades ut. En timme senare fick jag en regäl blödning och nu var paniken ett faktum, Johan ringde BB och undrade vad tusan vi skulle göra och jag bara grät. Dom sa att det var inte mycket att göra förutom att vila, antingen skulle blödningen sluta eller så skulle det bli ett missfall. Efter ett tag blev det mindre och mindre men jag hade riktigt ont i magen, natten blev hemsk. Jag grät, svettades och hade så ont att jag knappt kunde gå själv. Då bestämde vi att vi skulle åka in direkt på morgonen. Tillslut somnade jag en stund och på morgonen åt vi lite frukost sen kom mamma och hämtade Max så vi kunde åka ner, då hade jag pratat med en barnmorska där nere som tyckte att vi skulle komma ner. I bilen satt vi tysta, skulle det visa sig att dagen skulle bli en av våra värsta någonsin eller skulle vi gå hem lättade?? Personalen var underbar och läkaren var toppen. Det vi fick se var våran lilla Mini (förklarar namnet senare) som sög på tummen, vinkade och sparkade som bara den. Oj så vi grät! Spänningarna släppte direkt, men så visade det sig att allt inte riktigt var som det borde... Moderkan ligger nedåt och har därför tagit lite stryk och börjat blöda, därutav blödningen så nu kommer vi få gå och kolla läget med Mini och kakan lite oftare. Faktiskt redan på tisdag igen. Och det är skönt att dom tar det på allvar och vill ligga steget före för min och Minis skull. När vi var färdiga efter allt tittade och fotograferande av livmoder hit, moderkaka dit och allt annat som vi inte har en susning om så tänkte vi att vi skulle packa oss hem, men så vart det inte, vi blev inpckade på ett rum direkt och sen var det stäng vila på schemat och några piller som skulle stoppa blödningen och alvedon. Det blev en riktigt seg dag och vi förhöjde stämningen med en dokumentär om tsunamin.... Där satt Johan på sin stol och jag låg i sängen och funderade över dom kommande sex månaderna, kommer detta innebära att jag kommer va en soffpotatis tills dess eller kommer jag kunna fungera mer eller mindre som vanligt resterande tid. Kan lova att det är en ganska stressande känsla av att va helt sängliggande för det innebär att Johan ensam ska ta hand om hemmet OCH Max. Hos mig får Max bara leka med sina djur eller läsa böcker och kramas försiktigt, han förstår inte varför mamma är tråkig och bara ligger på soffan, vi som brukar leka hundar, dansa, busa, ja göra allt som en 1,5 åring gillar. Och det gör ont i mig för varje "nej, mamma kan inte" eller "Johan, kan du komma hit och hjälpa mig med......", suck.
   Vi frågade hur länge dom ville ha mig kvar och dom erbjöd till en början sängen för natten, ifall jag skulle börja blöda mera igen. Men jag och Johan resonerade så att OM det skulle börja igen så skulle han iaf fått åka ner till mig och då kunde jag lika gärna vara hemma och åka tillsammans med honom, mamma hade erbjudit sig komma hem till oss och sova med Max om det ville sig illa. Efter en heldag utan Max blev vi båda lika glad att se varandra och kunde inte sluta att kramas, vi åkte hem till oss och hade en mysig middag med sallad från Maxi och godis. Max somnade tidigt och vi likaså. Sen sov vi alla tre hela natten och vaknade inte förän halv nio, först då var jag lättad över mitt beslut om att åka hem. Så nu har vi ett nytt liv som väntar oss (om detta fortsätter), redan på tisdag är det dags för ett nytt ultraljud för att kolla att Mini och kakan mår bra, vilket jag ber er alla hålla tummar och tår för.

Där har ni våran käftsmäll till start på det nya året, Gott nytt år och SMACK!!