Nu får ni vara med och gissa om vad som gömmer sig i magen (vissa har ju redan spontant börjat gissa så nu får ni alla vara med), är det ännu en med snopp eller är det en snippa. En bebis vet vi helt bestämt att det är och vi tror oss även veta av vilken sort, efter att vi på ett ultraljud fick veta det av läkaren, men inget är 100% för det som hon sa. Men nu vill jag höra era gissningar! BRING IT!

Svårt att tro att det gömmer sig en Mini i denna jättemage!

ps. jag har lagt till en omröstning under beskrivningen av mig, rösta gärna där OCH här bland kommentarer!

Finns visst massor att vara glad för idag! Kom precis på att vi går in i vecka 33 idag. Och det är en lättnad, en lättnad om att tiden faktiskt går framåt. Det betyder att vi nu gått hela 80% av hela graviditeten. Så utan att skryta med mina matematikkunskaper så kan jag konstatera att det är på sin höjd 20% kvar tills det smäller!!

Men hur känns det nu att gå omkring med denna jättemage? Jo man kan inte måla tånaglarna, har inte en susning om vad som händer nedanför naveln om jag inte står framför en helkroppsspegel och hur sugen är man på det när bara halva kroppen får plats för att man är för fet om höfterna. Att ta på sig skor suger, snörning, GLÖM! Man har ett helvete att hitta en bra position att sova i, har kuddar överallt i sängen för att stötta mage och ben. Kläderna sitter som korvskinn. Johan säger att jag fått några få bristningar men vad vet jag, som sagt, jag har ingen aning om vad som sker under naveln. Att folk stirrar är man van vid, men ännu har okända inte börjat klämma på magen, men det kommer väl. Man får uppstötningar om man inte slutar äta innan man blir proppmätt. Mitt i ett samtal med någon kan bebisen börja sparka som en tok och det enda man tänker är att "herre gud, ser dom inte att jag har en fot som sticker ut genom magen?!". Och bäst av allt, vad man än gör så är man redan en äkta hönsmamma åt denna lilla krabat som ligger där inne.


Jo just det, idag har jag haft min bästa dag på länge, så då blir man såhär glad när man får komma ner på hamnen och äta glass med familjen.

Ikväll tyckte Max att det var lite väl trångt i min famn när det var dags för välling och ville istället sitta brevid men lutandes över mig, alla sätt är bra, så enkelt är det. Men annars tycker han att jag är samma mamma som alltid.

Eftersom dagens äventyr med familjen Ruthström blev inställt så deppade jag ihop på fem röda. Vi som skulle åka till Hemsebadet och lite annat, men det är sånt som händer när man har barn som får prickar mm....  Så Johan sa att ja skulle stänga in mig i köket och så skulle han fixa något. Nu är det så att jag vet inte riktigt vad hans mål var det hela om det var för att bara göra mig lite gladare eller om det var för att bevisa att på ett snyggt sätt att vi är redo. Redo att ta emot Mini, för han hämtade mig och höll för ögonen på mig och tog mig till sovrummet, där låg alla kläder vi köpt till Mini snyggt upplagda på sängen och sängen var visst full av små söta plagg som vi samlat på oss. Och jag kan lova att vi behöver inte köpa ens en strumpa till för att h*n ska känna sig klädd. Men det är bra för när Mini kommer är det sommar och då tänker jag inte trängas på stan med alla turister utan vill va i Tofta i stugan och på stranden, om vädret tillåter. Max tyckte att kläderna var fina och försökte ta på sig dom, det gick väl sådär kan man säga...
 Så nu har vi allt utom en sak som Johan vill att vi ska köpa till Mini och det är en filt, någon som vet var man kan köpa någon fin filt?


Vi har köpt några plagg som Max och Mini kan ha samtidigt och va fina tillsammans i. Här är en tröja till Max och en body till Mini.

Sägs det..... Men vi får se. Jag och läkarna pratar om att tiden ska nog kortas ner lite så både jag och Mini slipper få så mycket morfin i oss bara för att klara av vardagen. Men vilken dag det blir vet vi ännu inte.

Saker jag längtar efter att få göra tillammans med Mini:

♥ Kramas i timmar.

♥ Se Max reaktion över familjens nya medlem.

♥ Visa vårat mirakel för våra nära och kära.

♥ Få njuta av att familjen är komplett.

Oj oj oj, vilken skillnad det var va mellan skit och pannkaka! Igår och nu på morgonen har jag bara träffat änglar, inte en enda häxa! Bara jag ringde på klockan så kände jag mig välkommen fullt ut och väl omhändertagen. Jag fick ett rum nummer fyra som är ett mindre mysigare rum än det förra, så här finns bara en säng vilket är skönt för då behöver jag inte oroa mig för sällskap. Sen kom en toppen barnmorska som satte sprutan i baken på mig. Det gjorde inte alls lika ont som i låret måste jag säga. Sen ringde jag Johan för att tala om att jag var på lyset men mådde fiiiint. Sen låg jag här som på moln, värken i ryggen försvann och efter en stund somnade jag. Men redan vid fyratiden så vaknade jag och låg vaken en stund, ganska oväntat. Men jag somnade om och tack och lov och vaknade nu för en stund sen av att Johan och Max ringde och ville småprata. Det är lycka att få växas så. Så nu ligger jag här med ctg om magen och lyssnar på Minis härliga hjärtljud och ser hur mina sammandragningar kommer och går. Väntar på att illamåendet och bakiskänslan ska försvinna från morfinet så jag kan äta lite frukost, men först måste dom godkänna ctgkurva och det vet man aldrig när det blir.....
Tur jag tog med mig datorn denna gång med tanke på att även om tvn på förra rummet var überliten så funkade den iaf, för den som hänger här är större men funkar inte alls......

Pratade precis med en av barnmorskorna som var med under Max förlossning och hon har en säng till mig inatt! Så imorgon ska det bli andra bullar på mitt humör, då ska jag vara den glada och positiva Clara igen som faktiskt gillar livet oavsett om det snöar i maj eller om jag har gått upp tjugo kilo redan.
Så håll nu tummarna med mig att häxan inte jobbar inatt!

Och hur firar man detta??? Jo med att redan klockan 8 vara nere på MVC för att dricka sockerlösning som smakar apa och sen ligga här på en säng och vänta ut tiden för att kolla så att jag inte har graviditetsdiabetes. Inge vidare kul, för hungrig är jag så magen skriker. Man får inte äta något efter klockan tolv på natten innan, men denna gång har jag laddat med bananer som jag ska äta såfort detta är färdigt, om två timmar sådär....
Anledningen till att jag gör detta är att jag tillhör riskgruppen för att få graviditetsdiabetes, jag väger ju mängder nu och min ena syster har diabetes typ 1 så där åker jag på att göra skiten i vilket fall som....
   Det dryga är att man måste göra det två gånger under graviditen och nu när man satt och såg hur dom blandade drickan fick man rysningar bara av att se glaset. Dessutom blev jag kanondålig hela dagen efter förra gångens intag av äckelpäckel. Jag försökte övertala min barnmorska om att jag inte skulle behöva göra något andra test för att jag tycker att jag har bra koll på mitt socker men tydligen kan det visa sig på andra sätt när man är gravid mot hur diabetes funkar i vanliga fall...

En sak som var bra idag var att jag mötte min snälla barnmorska som fråga om hur jag hade det nu och efter att jag fått sova på BB. Jag berättade i korta drag om allt som hänt där och hon blev både arg och besviken och sa att hon skulle ta tag i det med en gång. Tur att det inte bara är puckon som jobbar här utan även en och annan ängel som är precis sådär som man vill att dom ska va.


Att vara gravid i vecka 32 innebär i mina kläder att man mår såhär: Bebisen sprakar massor och är vaken och pigg flera flera gånger varje dag. Den har två favoritsätten att sparkas på, rätt ut åt sidan på både vänster och höger midja. Ännu gör inte sparkarna ont utan är bara mysiga och jag njuter av alla rörelser till fullo. Även Johan får känna sparkarna som även får honom att hoppa till. Jag har kommit in i stadiet att jag vill packa upp allt som hör bebisen till och säga att nu är du välkommen lilla vän, men inser att det är på tok för tidigt ännu och sakerna får stå kvar och jag väntar bara ut tiden nu.  Kroppen har börjat fyllas på med vätska så nu ska det inköpas stödstumpor från apoteket, men ännu kan jag ha mina ringar vilket är kul, det kunde jag inte förra gången när jag var lika långt gången. Ännu har ingen hormonrand dykt upp, vilket jag hade när jag väntade Max, inte heller speciellt många bristningar, fick en samma dag som jag fick den stora blödningen i vecka 14, den sitter brevid naveln och är min turbristning. För när jag tittar på den så minns jag att jag upptäckte den på morgonen och sen på eftermiddagen när blödningen kom så tyckte jag att jag fått den helt i onödan för då trodde jag att loppet var helt kört men nu ligger Mini där inne och mår toppen. Till den segaste biten av alla så är ryggen såpass kass att jag sover skitdåligt mest jämt och jag har förvärkar till som tätt.... Orkar inte ens skriva om det....

 

Detta är en konstig vecka, ena sekunden så känns målet nära, nästa sekund känner jag mig tokig över att jag aldrig kommer få träffa bebisen.... Jag längtar så efter att få mysa, hålla, amma, byta blöjor, känna samma rörelser som man så länge känt i magen, ja hela paket längtar jag efter. Bara att få fylla ut dessa kläder vi köpt ska bli mysigt. Något annat jag längtar sjukt mycket efter nu är att bli av med denna ständiga värk i ryggen, idag ska jag ringa till bb och be om att få komma ner och sova med en sovdos till natten för nu är jag så trött pga  smärtan att jag inte orkar mycket längre till. Känns trist att jag redan känner så. Dessutom har magen packat ihop totalt, så nu dricker jag vatten som en idiot!

   Men nu måste jag sluta klaga och dela med mig av mina underbara stunder med magen, som jag nu även delar med dom som sitter nära mig, för oj så Mini kan sparka! Det syns långa vägar på utsidan, det fina är att ännu gör inte sparkarna ont så jag bara njuter av varje kick åt alla håll. Roligast är när Mini har hicka och man ser hur en fot åker ut på samma ställe om och om och om igen. Till skillnad från när jag väntade Max så vaknar jag på nätterna av att Mini är vaken, det hände aldrig med Max. Så jag kan väl räkna med att det är en unge med egna hittepå och som tycker att det är trevligt att vara vaken om nätterna.
   En annan sak som är bra är att jag har nu tagit ett beslut om vilken väg Mini ska komma ut och det tackar jag Ann nere på förlossningen för. Hon har med tankar, erfarenhet och massor med värme lyssnat på mig och vad vi varit med om så har hon fått mig att grubbla fram ett beslut. När jag kom till henne förra gången frågade jag henne hur jag skulle veta att jag gjort rätt val och hon svarade att när jag bestämt mig så vet jag, jag tyckte att det lät konstigt men köpte det och sen kom det som en uppenbarelse och jag vet nu precis vad hon menade när hon sa som hon sa, kloka kvinna!

Dom fina magbilderna har Nina tagit.

Jag som tyckte att dan var så bra, hade Nina och Ville, Jenny och Maja här på besök på eftermiddagen. Och jag hade ont men inte i närheten av detta helvete! Fyyy faaaaaaaan! Värkar kommer och går och ryggen är bara skit trots alvedon. Så nu ger jag nog upp snart, men jag tror att jag försöker sova hemma inatt och om detta fortsätter så blir det en säng på bb med stora sprutan morfin i baken och tabletter mot värkarna, sen kanske även jag kan få sova gott utan att vakna HELA natten igenom. Och det känns som en trygghet att veta att det är bara att lyfta luren så väntar sängen där, för det har min läkare sagt, sålänge det inte redan är knökfullt med nyfödda bebisar och mammor och pappor, men då ska dom ringa mig när dom får en ledig säng. Men nu ska jag fortsätta värka mig och beklaga mig över min snordåliga rygg resten av kvällen.

Då har jag gjort ulta ljud nummer 6 idag. Men idag fick jag inte se Mini, utan jag fick nöja mig att se något så spännande som livmodertappen, som såg fin ut och jag hade bara öppnat mig yttepytte som tur var. Men jag ska fortsätta vila (som att jag kan göra annat) och så fick jag bricanyl mot förvärkarna och en hög med alvedon på recept. Så nu hoppas jag att allt ska bli en aningens bättre. Vi pratade även igångsättning och jag har på känn att vi kommer ta upp det igen när vi ska träffas för att prata kjesarsnitt nästa gång. För ännu har jag inte tagit något beslut om hur Mini ska komma ut, men ut ska h*n!!! Nu ska jag försöka sova en stund innan det är dags för att åka ner till förlossningen igen för att prata förra förlossningen med aurorabarnmorskan och så ska jag lämna kissprov, för att kolla att jag inte har urinvägsinfektion som är felet till att jag har så mycket förvärkar.
Jo just det, min läkare sa att om jag har helvetesnätter ska jag ringa förlossningen så får jag sova där ett par nätter med morfin och mera bricanyl.

Nu lämnar vi 20talet och går in i 30!! Så nu känns det nära men ändå långt ifrån. För nu borde Mini klara sig utanför magen men har det ändå bäst där inne ett tag till så vi får fortsätta att njuta av kanonkulan.
Jag upplever magen så olika stor nu beroende på vad jag har på mig, är jag naken tycker jag att den är lagom och inte alls så stor, men som i morse när jag hade morgonrocken på mig såg jag ut som om att jag ska föda vilken sekund som helst!
Sömnen är det si och så med, men efter att vi bäddade i en extra madrass så har nätterna blivit bättre och det gör väldans mycket för hur dagarna ska bli.

På MVC idag mätte vi magen och kollade hjärtljuden, båda såg himla fina ut. och imorgon ska jag till läkaren för att kolla sammandragningarna och sånt, alltid lika kul att visa upp sin bästa sida....... Att jag inte börjar bli van är nästan underligt för det känns som att jag fått göra det var och varannan minut denna graviditet.

 

 
                                                   Kanonkulan med valkar och allt.

Kan ni förstå att det är 10 veckor kvar!!!

Jag som aldrig haft cravings tidigare varken denna gång eller med Max, nog för att jag har utnyttjat situationen rätt friskt med att "jag måste ha godis" eller "jag behöver......". Men nu är det på riktigt jag MÅSTE ha och jag BEHÖVER min apelsinjucie! Så vansinnigt gott!! Och det ska va iskall bravo annars får det va. Jag dör varje gång jag häller upp ett nytt glas och sen njuter jag tills glaset är slut och tar mig så fort jag kan till kylen om jag inte lyckats charma Johan att fylla på vilket han oftast gör så kan jag börja njuta på nytt.

Nu har dom börjat igen..... Dom gör ooooooont! Vill inte ringa ner till förlossningen så jag stannar hemma och har ont istället, ska ta en dusch. Hoppas att det lägger sig då. Problemet är att jag skulle behöva raka benen för att slippa känna mig som en hårig hund men får se om jag når och om värkarna tillåter.
Johan tycker att jag ska ringa ner till förlossningen men jag vill inte, där får man alltid försvara sig och jag har ingen som helst ork att göra det nu, nu vill jag bara att dom försvinner så vi kan fortsätta enligt planerna......

För det gör tamejfan ont mer eller mindre ont hela jävla vägen dit också! Jag blir tokig på min kassa rygg och alla dessa meningslösa sammandragningar! Skulle önska att jag kunde sövas fram tills den dagen Mini är redo att möta världen och då kan dom väcka mig när h*n är på samma sida som vi. Att snudd på varje kväll lägga sig och tänka "helvete, det kan bara inte sätta igång redan", men jag vet att jag somnar ifrån det och oftast sover jag sen några timmar utan värkar.
   Att gå en promenad kan vara ett helt företag, det spänner, ömmar, drar hela tiden. Så några längre promenader kan man ju drömma om, även om det är något jag verkligen verkligen skulle behöva. Kilona bara hopas sig som dammet under soffan och jag vet sen efter Max att jag är inte den som "ammar av mig kilona" direkt, där ska det slitas med blod svett och tårar om vågen ska röra sig i rätt väg.
  
   Men idag ringde min barnmorska för att kolla hur jag mår och hon tyckte som jag att jag mår skit och hon bokade in mig på en läkartid nästa vecka och hon tyckte inte att jag skulle gå och lägga mig om förvärkarna gör sådär galet ont som dom gör vissa kvällar, då ska vi tydligen åka ner till förlossningen och va där.... Så nu hoppas vi att det inte blir fler såna nätter, det är ju lååååångt kvar tills Mini ens ska komma på frågan om att titta ut.

Jo just det, tutelitut!! Vi är nu inne i vecka 28+0 idag!!
 

Med facit i hand hade jag kunnat strunta i att lägga mig alls igår.... Jag sov helt värdelöst, hade ont i ryggen hela jävla tiden, sammandragningar till och från där vissa gör ont andra bara stör, en bebis i magen som bökat runt. Dessutom kom Max in till oss klockan sex och låg och drog i mitt halsband tills det var dags att gå upp.....
Och då upptäcker jag känslan som jag bara väntat på, svullna fötter..... inte trevligt alls.
Jag grina en skvätt och bad Johan hålla om mig och frågade VARFÖR vi gör detta igen, efter två alvedon, massor med klappar och kramar och fina ord om just VARFÖR vi gör detta en gång till så vände det lite och jag följde med och åt frukost. Tack och lova så tog Johan Max till dagis så jag kunde krypa tillbaka till sängen.

Saker jag längtar efter nu:

• Vara 30 kg lättare, vikten då jag träffade Johan.
• Va pigg ett helt dygn.
• Att all våran otur slutar tvärt, berättar mer sen.
• Att få hålla våran nästa familjemedlem.

 

Jaha här rullar tiden på och vi är redan inne i vecka 28! Känns inte klokt, det var ju nyss jag fick blödningen och allt var hopplöst, men här sitter vi nu, bebisen verkar må alla tiders och jag går runt och tittar på kläderna vi köpt för att kunna ställa in mig på att de en dag kommer fyllas ut av en underbar liten varelse.
När jag väntade Max var jag rädd för att vi skulle få en ful bebis med mina och Johans sämsta drag men dom tankarna finns inte alls denna gång, jag är övertygad om att även denna gång kommer det vackraste barnet i världen, men jag är även säker på att barnet kommer va helt olik Max. Jag gissar på att h*n är blond och har ett eget utseende. Jag tror att det är en glad skit det med men som kommer vara stark i sin vilja. 
   Jag har hittat ett namn till bebisen som för övrigt Max kan säga numera, så nu återstår det bara att få Johan lika säker som jag är. 
   Magen är nu så stor att folk redan tror att vi ska "ha imorgon" och det var kanske inte helt oväntat, men känns lite si och så.

Bebisfakta: Väger ca 1,2kg, 25 cm lång och fötterna är ca 5cm långa (!) och nu är allt färdigt bakat så nu ligger Mini bara på jäsning för att en dag få möta oss.

Oj vad jag längtar efter dig min lilla skrutt!! Och jag hoppas att resten av tiden ska gå lättare än allt vi varit med om hittills. Nästa vecka är det dags för att gå och prata med Auroratanten, det ser jag fram emot massor!

 

Ja redan så har vi lämnat dom tresiffriga talen. Jag jag minns när vi väntade Max och konstaterade att det var mindre än 100 dagar kvar så gick resten av bara farten. Hoppas att det är samma sak denna gången för ryggen blir bara sämre och sämre och foglossningen likaså. Men jag kör även denna gång på samma taktik som förra gången, TÄNKA POSITIVT (så långt det går). Skulle jag inte göra det skulle jag bli GALEN!

Så nu vill jag bara säga grattis till mig som varit gravid i 181 dagar!!

                      En blivande storebror och en mycket stolt mamma till snart två busfrön.

Måste medge att det känns konstigt att veta vad som väntar oss, men eftersom jag fick läkaren att säga vad det är för kön så får jag nu ta konsekvensen. Vi har sagt att vi inte tänker säga till andra vad det är vi vet, för poängen är att vi väntar BARN inte pojke eller flicka. Så jag hoppas för allt i världen att jag inte försäger mig!

För övrigt så mår jag bra idag, iaf sålänge jag inte sätter mig på huk, då får jag en enorm huvudvärk direkt.... Men medan Johan är i skolan så har han förbjudit mig att lämna lägenheten för att han är rädd för att jag ska svimma på något dumt ställe. Så då stannar man så snällt inne, skulle få panik om jag kände att det är pågång igen och så är man ensam med Max. Hemska tanke.

Våran dag som var så himla bra vände fortare än vad vi kunnat ana! När Johan hade slutat skolan tog vi oss in på stan för att utföra lite ärenden, allt var som vanligt. Men så kom vi in i gallerian och mötte där Lee med lilla Oscar. Jag kände att jag började bli yr så jag sa att jag skulle hitta någonstans att sitta, det blev avlastningshyllan som finns i slutet av kassan till coop. Vi fortsatte prata och jag blev snabbt sämre, började svettas så kläderna rök fort sen frågade Lee och Johan om jag ville dricka något, jag visste inte vad jag ville men Johan försvann in i affären för att köpa något. Under tiden blev jag orolig för jag insåg att jag skulle svimma innan han skulle hinna tillbaka, men han kom precis när jag försvann i hans famn. Sen ringde tydligen Lee 112 ¨(1000 tack för hjälpen Lee) och drog vad som hänt. Jag vaknade till och försvann igen, jag minns i vilket fall inte hur länge jag var borta men jag minns att alla röster lät superkonstiga och sen blev det tyst, gång på gång. När jag väl vaknade till fick jag veta att ambulans var påväg. Jag upplevde hela situationen som otroligt pinsam, kändes som att alla tittade och inte blev det bättre av att ambulanskillarna kom, dom trodde att jag hade ont i huvudet (?), sen fick jag åka bår ut till bilen och sen bar det av till sjukhuset. Där fick vi åka direkt till förlossningen och göra en ctg kurva, det var svårt att få bebisen att ligga still men nog var den pigg alltid. Sen fick vi träffa doktor Hildur som gjorde en gynundersökning samt ett vanligt ultraljud, då fick vi veta mer om bebisen än vad vi väntat oss. Hihi!! Jag piggade på mig ganska fort och mår nu som innan karusellen förutom att jag har sammandragningar som gör ont och jag hoppas verkligen att dom vill gå tillbaka, annars ska vi åka ner igen.......

Känns som att det var igår jag skrev förra veckorapporten, skönt att tiden springer på.
Så förutom förkylningen och ryggen som är jobbig så det räcker så känns graviditeten just nu toppen. Jag känner massor med rörelser och njuter av att veta att vi ska bli en till i familjen. Något som jag njuter mindre av är sammandragningarna som redan gör sig hörda, vissa bara är och vissa gör ONT! Men som jag nämnt tidigare så är det något jag tror att jag kommer få leva med tills beräknat datum och att denna gången får barnmorskorna säga vad dom vill om att "nu är det inte långt kvar", "får se om ni klarar helgen" osv osv....
   Jag funderar massor på om det är en syster eller en bror till Max som väntar där inne och jag önskar verkligen inte det ena könet mer än det andra. Skulle va så kul att ge Max en bror som man kan köpa matchande kläder till och allt annat fånigt. Och blir det en syster så vore det toppen det med, för nog vore det spännande med en av varje kön och då får man chansen att köpa små söta klänningar och annat fånigt. Jag tror att oavsett kön på bebsien så kommer den vara olik Max och vi kommer få träffa en helt ny person som har egna viljor och det slår långt mycket mer än ett kön. Könet säger inget om vem man blir som person.

Jag läste om bebisar som fötts i den veckan vi är i nu och det skapar en konstig känsla. Va snopet det måste va att föda redan nu, det är ju så lång tid kvar. Och det känns helt overkligt att det faktiskt kommer ut en mer eller mindre färdigbakad bebis som har nästan allt som en bebis ska ha när den föds. Det största problemet om den skulle födas nu är att lungorna inte är redo för omvärlden ännu.

Såhär beskrivs bebisen på gravid.se
Barnet är ca 23 cm långt från huvud till stjärt och väger ungefär 900g. Ryggraden blir starkare och smidigare, för att den skall orka bära kroppen. Lungorna utvecklas alltjämt och barnet växer till sig mer och mer. Med lite tur kan man höra barnets hjärtslag genom att någon lägger örat mot din mage. Ögonen är nu färdigbildade och barnet har lärt sig att både andas in och ut. När barnet hör ljud reagerar det med högre puls, och spelar du musik kan det hända att hon/han rör sig i takt. Det finns studier som visar att barnet reagerar på beröring runt denna vecka.