Jag snubblade över en blogg där en kvinna berättar öppet om hur det är att föda barn och allt där till. Hon säger att hon skriver för att när hon själv var gravid sökte hon sanningen och inget annat än sanningen om hur det är att föda barn. Min fundering är då varför ska hennes historia säga något om hur det är att föda barn, hon är ju faktiskt bara en av alla jordens mammor som fött barn och jag betvivlar att alla bara för att man läser om hur andra har haft sina förlossningar så kommer man förstå hur det kommer bli den dagen man ska till att klämma ut ungen. Självklart tror jag det är bra att som gravid att ställa in sig på att det kommer göra satans-jävla-skit-ont men att berätta om allt i detalj tror jag inte gör så många lyckligare, bara skrämda.

    Själv hade jag en av jordens genom tiderna segaste förlossning (enligt mig själv), jo jag mådde pyton och kände efteråt att "jag är fan värdelös på att föda barn". Det tog mig flera månader att komma över denna hemska upplevelse, men varken under min bearbetning av det hela eller efter har jag aldrig känt att det är något jag ska i detalj berätta om för andra människor, speciellt inte gravida och för tjejer som ännu inte fött barn. Visst är det det största som händer i livet och jag förstår av den anledningen att det är många som vill dela med sig av sin/sina berättelser, men då handlar det om finess att veta när det passar sig att dra sina berättelser om blod hit, spya dit, sprickor och lustgas till 1000. Att prata om det i personalrummet bland folk som inte har barn är ett sådant ställe där det inte passar sig,enligt mig. Dom som inte har fått barn har också rast och rätt att sitta i fikarummet utan att bli äcklade av allt snack som krystande och sugklockor. Vad vet vi om deras inre känslor och tankar, om förlossningsrädslor eller om dom är ofrivilligt barnlösa och har försökt i flera år. Det är ingen rättighet man har som förälder att berätta om allt som hände den stora dagen. Varför räcker det inte att bara säga om någon frågar mitt i kaffet hur man hade det att "jo det gick som på räls" eller "nja, det var ingen dans på rosor direkt". Det brukar räcka för att folk ska förstå.  Sen kan man dela hela storryn en annan gång när det inte finns andra i närheten som inte fött barn.

   Jag har inte skrivit någon förlossningsberättelse pga att den skulle bli för lång, helt ärligt. Jag har börjat flera gånger men jag blir aldrig klar, timmarna på förlossningen var så många. Men skulle jag någon gång berätta så skulle det stå med stora bokstäver "MEN DETTA ÄR MIN HISTORIA OCH BARA MIN!". För jag förstår att förlossningar som min är lika vanliga som det finns barn som föds i bilen till BB och dom är inte många. Så därför skulle jag aldrig vilja ge sken av att det är så "en förlossning går till". Det är lite som att säga att "Nej flyg inte till Bromma med Gotlandsflyg, när jag gjorde det så var det massor med luftgropar och så var killen bervid mig full."
Fattar ni var jag vill komma?


Nå vad tycker ni, är det jag som överreagerar eller håller ni med om att förlossningssnack passar sig inte på alla platser?