"han fattas mig så det skär i bröstet!" skrek Ronja Röverdotters pappa när hans pappa precis dött. Nu är det i våra bröst det skär, för han finns inte längre, en pappa, farfar och gammelfarfar. Det är min faffa jag pratar om, han hittades idag i sitt lilla hus i Tofta död i sin favorit stol. Att han haft problem med hjärtat har vi vetat länge och jag antar att det var en ny hjärtinfarkt som fick honom att ta sitt sista andetag. Det är med tårar i ögonen och gråten i mitt bröst jag nu skriver detta. Jag saknar honom och önskar att han skulle ha stannat hos oss ett tag till. Han var en mycket speciell person som upplevt massor under sitt 84 år långa liv. Han ägde Nilssons Bilskola och var en av öns första trafiklärare, han fick tre söner, först Bill, sen kom min pappa och Bengt Arne som en överraskning, dom hade gissat på att dom skulle få en flicka ör att det kändes annorlunda den gången, att det var tvillningar hade ingen kunnat ana. Han skilde sig drån min farmor och har i hela mitt liv bott i Tofta och levt livet som en pensionär borde göra, han spelade golf, umgicks med sina vänner, väntade på våren att sommaren skulle komma för då kom hela min familj och bodde där ut med honom och på hösten tyckte han nog att det var likdela sorgligt att vi åkte till stan som det var skönt att det blev lite lugnt och ordning där ute igen. Det stället han trivdes allra bäst på var på sin trapp tillsammans med "grabbarna" och en whiskey en dag efter stranden. 
   Min pappa filmade en jul när jag var fyra eller fem år gammal när jag framför balkongsdörren i vardagsrummet ställde en pall och lade fem kuddar på en och faffa frågade vad jag höll på med och medans jag bökade svarade jag "jag ska sitte här och funge blinka lilla färna" och tittar på mig och frågar igen vad jag skulle göra,han var ingen expert på barnspråk eller barn överhuvudtaget kan man säga. Men han säger bara "jaja" och hjälpte mig upp på pallen och sitter där brevid som ett frågetecken medan jag sjöng min sång. Vad säger detta om honom. Även om han inte riktigt visste hur vi ungar fungerade så fanns han alltid där. När jag blev äldre fick vi en helt annan relation, han berättade ofta för mig om när han var ung och allt han varit med om. För inte så länge sen så berättade han att det är hans förtjänst att Pippi filmerna spelades in på ön. För hans firma hyrde även ut bilar på den tiden och bland annat till SF (svensk filmindustri), därigenom lärde han känna en kille som ville att han skulle skicka lite bilder på Gotland så faffa gick och köpte ett gäng vykort och postade dom till killen. Sen visade det sig att pga dessa bilder spelades sen Pippi in på ön. Något jag beundrar eftersom jag är ett stort Pippifan. 
   Faffa var otrolig på att lägga sina saker helt uträknat på mycket konstiga ställen i huset, anleningarna till varför han gjorde som han gjorde med tidningen i frysen, brödkorgen i micron och telefonkatalogen i grannens brevlåda. Det var inte på något vis så att han var virrig utan han hade en tanke med allt han gjorde, men för oss andra var det obegripligt. Men det finns ingen som har så koll på födelsedagar och namnsdagar som han. Dom samtalen kommer jag verkligen sakna. Eller jag kommer sakna hela han, med alla hans hyss och egenheter, historier och bara han närvaro.

Min syster Hanna sa en fin sak idag och det var ett citat från musikalen Mamma Mia, "kan man ha en solkatt i en bur, fånga var och när och hur" det är ord jag kommer ta med mig i min saknad av honom för det finns mängder att minnen från alla stunder tillsammans med honom, alla promenader i Tofta, alla middagar i stugan.

Faffa jag saknar dig och jag älskar dig för den underbara farfar du alltid varit till mig, mina systrar och mina kusiner. Det kommer kännas tomt efter dig och Tofta kommer aldrig mer bli sig likt.
Nu tar det så emot att skriva så, sov gott lilla farfar....