Rent utav ett jävligt värdelöst beslut känner jag nu. Jag har intro på infektion idag och har därmed tackat ja till två dagsturer, dvs man går upp mitt i natten.... När man faktiskt kan sova...... Jaja, jag ska väl överleva även detta...

Nu är vi (jag och Johan) på båten. Jag har knappt sovit, dels för att Max låg och knuffade på mig halva natten, dels för att jag trots allt hatar att resa utan barnen. Varje gång jag ska ut och resa är jag helt övertygad om att jag kommer dö. Något kommer gå åt helvete, antingen kommer jag bli skjuten av någon galning, båten kommer sjunka, bussen krocka osv...... (Nej, jag är verkligen inte fullt frisk!)
Samtidigt har jag längtat och sett fram emot denna resa massor, våran honeymoon!
Så hörs vi inte igen så vet ni varför, nu är det dock dags för en sista frukost.....
Adjö!

Ofta när man pratar med andra föräldrar om sjuka barn så är det alltid någon som klämmer ur sig "vilken tur att det inte är maginfluensa för det är iaf det värsta som finns!". Likaväl ser man då och då denna mening på Facebook. Och varje gång faller jag direkt in i samma tankar, att dessa föräldrar vet ingenting om hur det är att ha ett allvarligt sjukt barn.
Jag minns när Max föddes och han slutade att andas på nätterna, dagarna, i famnen, när han låg på skötbordet, i sängen ja precis överallt kunde det ska. De små lätta andetagen upphörde tills vi fick igång honom igen genom att lägga honom mot sig och skumpa och kladda honom i rumpan. Det var hemskt. Vi sov med ett öga stängt den första månaden tills vi blev inlagda på sjukhuset och man tittade igenom hela Max från topp till tå. Efter att man konstaterat att han hade mycket mjuka luftvägar som lätt föll ihop och orsakade luftstoppet, men ju större han blev desto starkare blev han och stoppen blev färre och färre och han var inte ens ett år när de var borta helt. Men jag kan ännu minnas skräcken mitt i natten när både jag och Johan flög upp när vi hörde hur han tystnat, hur paniken varje gång var ett faktum.
Därför vågar jag inte ens tänka på de föräldrar som har barn med cancer, hjärtsjukdomar eller andra överjävliga sjukdomar som man inte ens vågar tänka på, eller rent utav hur man överlever efter att ha förlorat det dyraste man har. Så att då säga att maginfluensa är det värsta som finns känns ren okunskap och som ett hån mot verkligheten.

Max och Hugo är ute i god tid med sina önskelistor. Men vissa saker kan man inte slarva med hur som helst och önskelistor är just en sådan sak. Så här klipps och klistras det så det står härliga till!

Idag är jag en riktig snällmamna, ger Hugo saft när han är törstig, pysslar om och hela jag utstrålar S N Ä L L. Hugo har 39 i temp och därmed försvann tjatmamman automatiskt. Då jag annars hade sagt "ta vatten om du är törstig" säger nu "saft är också bra....", jag kollar så han ligger bekvämt, puffar kudden och är rena drömmen som mamma. Max är på dagis i några få timmar så att jag kan plugga medan Prinskorven tittar på Pippi. Men helst vill han ligga i min famn och inte kan jag säga nej till det, han behöver mig och då skolan läggas åt sidan en liten stund. När vi hämtat Max ska vi gå en sväng på stan och utföra lite ärenden, dvs vi får frisk luft samtidigt som jag får röra på mig. Den här dagen blir nog inte så tokig den heller.

Vi håller på att pysslar här hemma. Ut med ett skrivbord och nu inväntar vi nya efterlängtade bärbara datorn som ska införas i vårat hem med änglasång, glitter och värme. Eftersom jag valde dator senast och jag då valde en lite söt rosa dator som skulle visa sig efter en kvart att den inte skulle fylla någon vettig funktion alls i mitt liv, det enda den tillförde var panikångest över hur långsam den var.... Så denna gången kände både jag och Johan att det var klokt att överlämna det ansvaret helt och hållet åt herrn i huset. Så nu är den beställd och vi väntar bara på att få hämta den på posten. Jag har inte en aning om märke eller något alls om den. Så detta ska bli spännande, ingen dator i världen kan iaf inte vara sämre än Hubbabubbadatorn! Så tills att den nya datorn kommit på plats får ni hålla till godo med mobilbilder.

Igår var det dags för första riktiga träningspasset sen jag skadade knät i slutet av juli. Jag har väntat och längtat må ni tro! Att få höja pulsen, känna hur endorfinerna släpps lösa och ha riktigt kul bara.
Men jag var lite osäker på om jag skulle fixa det med mina låga järndepåer, men det gick toppen! Det var ett cirkelpass där vi körde två å två. Monika och jag ösade på och utmanade oss själva och varandra.
Det var så skönt att träna att jag har redan kollat upp vilka pass som ska köras den kommande veckan. Ja redan idag blir det ett nytt pass.

För trots allt har det blivit på tok för mycket gott sen vi kom hem från Rhodos...... Så nu får Barbamama röra på sig oavsett hur rädd jag än är att knät ska braka sönder helt, men jag behöver även träningen för att stabilisera upp knät också.

Tänk att våran lilla skrutt Hugo (2 år och 4 månader gammal) har varit utan blöja sen i torsdags dygnet runt och nu går han även och lägger sig själv när det är dags att sova. Oj va stolta vi är över hans framsteg och inte tala om hur stolt Hugo är över sig själv.

Barnen tror att deras livsuppgift är att springa runt som Piff och Puff och riva fram saker överallt och därmed förvandlas jag till en tjatmoster som går runt och påpekar att dom måste lära sig städa, ni får gärna leka men att hälla ut allt på en hög på golvet är inte att leka osv.... Familjefrid om jag får be!

Häromkvällen cyklade hela familjen till simhallen och frös halvt ihjäl i poolen, men vi hade kul. Det märktes massor att barnen hade med sig färdigheter från veckan på Rhodos. Dom var som två sälar båda två, dessutom vågade Max hoppa från trampolinen där han spexade för hela badhuset. Hugo var med mig i duschen. Jag hade laddat med vindruvor så han satt så fint i bastun och hade det gott. Riktigt mysigt.

Men jag kan inte bara skälla på Piff och Puff. För idag har Hugo varit utan blöja hela dagen och han springer på toa när han behöver. Dessutom städade de båda upp sina rum (efter ett utbrott som säkert hördes över hela Visby) och till sist somnade Hugo av sig själv i sängen vilket han aldrig lyckats med tidigare. DÅ var jag stolt må ni tro! Det är ett bevis på att dom inte är helt utan hopp för framtiden.

I tisdags var jag och lämnade massor med blodprover eftersom att jag varit sjukt trött på tok för länge. Det spelar ingen roll hur mycket jag sover, jag är ändå trött. Bara det är tröttsamt...
Så nu när praktiken var över blev det läge att kolla värderna. Sen dess har jag såklart varit övertygad om att jag har AML, tumörer, ja allt elakt som man kan råka ut för. Jag började till och med fundera på om jag ens skulle hinna fylla 30 år! Då är det illa med tanke på att jag fyller 30 om tre månader. Men att jag har lågt järnvärde var inget nytt, jag har legat lågt sen Hugo föddes.
Och ikväll ringde min förvirrade konstiga läkare och meddelade att mitt järn var ok men att mina järndepåer var i botten. Så här ska det knapras järntabletter morgon middag kväll. Och sen hoppas vi på det bästa! Jag inser mer och mer att detta är början på ålderdomen, först järntabletterna och äter man dom så måste man äta laxantia för att magen inte ska köra ihop sig. Annars kommer det skita sig (hihi) totalt.
Det fina med det hela är att jag inte är dödssjuk (i nuläget) och att jag kommer bli pigg igen! Jag blev så glad när jag fick provsvaren att jag fick tårar i ögonen. Mitt enda liv får fortsätta ett tag till!

Jag säger som en av killarna i Torka aldrig tårar utan handskar att man har bara ett enda liv och poängen är att man inte får leva om det. Det är något jag alltid försökt leva efter, att våga tro att jag gör det bästa för mig. Jag var aldrig ute och reste i världen efter studenten, jag hade helt enkelt varken behov eller längtan efter det. Likaså när Max kom till världen, ingen av våra vänner hade barn eller ens tanken på barn. Vi var rätt ensamma, men det var rätt för oss. Likaså när vi sen fick Hugo. Men nog har vi gjort rätt beslut än så länge. Vi har äntligen ridit ut tvåbarnspaniken som var det första året med de två. Nu är vi åter på samma ruta som när Max var nyfödd, den rutan där livet upplevs harmoniskt, allt flyter på, vi har kul tillsammans även om Hugo ännu bits då och då och Max har kommit på att man kan ljuga för att slippa undan, en mamma med 93 i hB och en pappa som kortar ner lunchrasten för att kunna gå hem tidigare till familjen. Men vi är lyckliga.

Igår var det dags för det årliga fotograferingen på dagis. Hugo gick dit i mockasiner, Max tyckte att finskorna skulle vara på en dag som denna. Han talade om när vi gick ut att man fick inte gå i gräset med de och sen promenerade han så fint hela vägen till dagis. Han visade stolt upp sina skor för kompisarna och personalen, sen tog jag med de hem igen. Vi brukar ha det som rutin, vill barnen ta med något till dagis får de gärna göra det men så tar den av oss som lämnar dom hem saken direkt igen. Detta för att minska risken för att saken går sönder, försvinner eller att det blir bråk och orättvisor om den. Max kan regeln och det är skönt för alla parter. Hugo har inte börjat ännu med att han vill visa upp saker. Men det lära komma så småningom även för han.

Ska man göra det som är man tror är bäst för ens ungar eller som alla andra?
Det är det som gör att jag går och skaver över just nu.... Självklart är det problemet med vagn till både Max och Mini som vi våndas över.... Man har vi i dom allra flesta drag två val, det ena är att vagnen har svängbara hjul fram, men då sitter även barnen framåt och det andra är fyra fasta hjul och då kan ungarna sitta/ligga mot en.
På våran lilla ö så går det en klar trend i att ha den med svängbara hjul före den andra, MEN vi vill inte att Mini ska sitta framåt redan vid halvåret, då är h*n ännu bara en liten bebis enligt oss. Max för sin del skulle fixa båda alternativen, enda skillnaden för honom är att den med fasta hjul går att lägga i fullt liggläge och jag tror att han kommer fortsätta att sova middagsvilan i vagnen om det skulle behövas ett bra tag till. Dessutom så är den vagnen mera mysig och jag tror den är bäst. Men i min fåniga lilla värld så tycker jag inte att den är speciellt snygg, utan rent utav tråkig och så är jag rädd för att den ska vara tung att köra eftersom hjulen är som sagt fasta.

Min min tanke är då.... Vad är det vi missat med den andra vagnen som alla andra ser eftersom så många köper den?? Eller går dom bara på att den är snygg? Tala gärna om för mig hur ni tänker. Då man kollar på måtten så skiljer det inte mycket alls utan allt känns bara som en smaksak och det är just där jag är svag, även om jag nu har fått en liten liten fling för emmaljungan i svart och att jag är övertygad om att jag kommer känna mig mera "tillsammans" med barnen när jag är ensam och ute och går med dom än om dom sitter framåt. Jag gillar att kunna se Max i ögonen och prata om allt vi ser, jag vill att vi upptäcker vardagen tillsammans, även om han skulle sitta i den snygga vagnen och bara va en meter längre bort så vill jag att vi ska kunna läsa varandras känslor inför det vi möter. När det gäller Minis behov så är det bara att det ska vara en trygg, skön plats att koppla av på och sen när Mini inte vill ligga längre så ska h*n känna en trygghet i att hela tiden se mig och Max, eller oavsett vem som kör vagnen så är det viktigaste för mig och Johan att barnen känner sig trygga.
Jag tror nu efter att fått ner dessa rader att jag får trotsa min önskan om den snyggaste vagnen mot att köpa den bästa vagnen, för nog är dom värda det bästa. Dom är ju det bästa jag har!


Här har ni dom två vagnarna jag dillar om, den fula VS den snygga.

Är det något jag blir arg över så att det kokar om mig så är det när man lämnar sin/sina barn på dagis utöver arbetstiden. Jag blir rent utsagt galen på föräldrar som gör så. Varför gör man det?
Vissa anser att dom har betalat och därför anser sig ha rätten att lämna sina barn så många timmar som dom har rätt till och inte behov av. Att då gå på gymmet, fika med vänner, gå på stan, frissan är något som dagis ska stå för passning är ett synsätt jag inte alls förstår. Jag tycker att antingen får man ta med sig ungarna på diverse saker eller så får man fixa barnvakt själv, eller det tredje alternativet, planera om, man kan inte göra allt som man gjorde innan man fick barn, det bara är så.
  Dagis är till för att utvecka och passa våra små medan föräldrarna jobbar/studerar/föräldraledig med småsyskon, sysselsättningarna är många. Själv önskar jag att jag var på ett jobb nu och inte sjukskriven för det om något kan ge en ångest när man ska lämna ifrån sig lillen på morgonen men jag vet att jag är sjukskriven av flera anledningar och vet att vi får en bättre relation om jag får mina timmars vila varje dag. Men skillnaden mellan mig som inte kan ha mitt barn hemma och dom som inte vill hämta hem sina barn är gigantisk. Jag får rysningar bara jag tänker tanken att jag en dag skulle känna att jag inte skulle vilja hämta hem Max utan istället hitta på en massor med saker själv, varje dag längtar jag efter att få gå bort till dagis och ta hem honom och få dela eftermiddagarna med honom trots att det är med ständig värk i ryggen.

När jag jobbade som vikarie på flera olika dagis fick man chansen att möta mängder med familjer och därmed åsikter om rättigheter samt skyldigheter. Många föräldrar ser bara sina rättigheter, ibland känns det som att dom har glömt sina skyldigheter mot sina barn. Att skaffa barn anses vara en rättighet, men att sen ta hand om det är något som lätt glöms bort. Ett barn behöver sina föräldrar långt mycket mer än vad dom behöver dagis trots att "dom har ju så kul på dagis", visst är det a och o att barnen trivs på dagis men föräldrarnas roll kan ingen rubba på och barn behöver semester och ledighet precis som vuxna. Att bara vara hemma en dag i den trygga vrån kan betyda allt för ett barn. Ett barn behöver inte hundra aktiviteter för att vara ett nöjt barn utan att bara ha mammas eller pappas totala uppmärksamhet kan fylla ett barns alla behov på en och samma gång. Jag tror det är oerhört viktigt at vi föräldrar slutar känna oss otillräckliga inför våra barn.

Så att stå på dagisgården och lyssna på två pappor som ska hämta sina knoddar halv fem en torsdag då deras samtal går ut på gymmets nya maskin. Att den faktiskt givit resultat på bara några veckor och att dagens träning satt fint. Av samtalet förstår jag att dom går till gymmet varannan dag och att det är så skönt med "lite egentid innan man ska passa ungarna". Då tänker genast jag, vad hade dom hela dagen på jobbet då?? Var det inte en form av egentid från barnen?? Och att "passa ungarna" ska väl inte ses som en uppoffring utan snarare en självklarhet i att man umgås som familj. Det fina med familjeliv är att det är något man valt, helt och hållet, vill man inte leva familjeliv så skaffar man inte barn helt enkelt. Det är inget tvång på att man måste skaffa barn utan man gör det helt frivilligt för att man vill ha barn och inget annat.

Slutligen så är mina tankar om detta, något jag ännu inte förstått. Hur tänker dom som lämnar sina barn till dagis och själva hittar på saker efter arbetstid? Visst tusan finns det undantag, ta bara den där ensamstående mamman till tre ungar som inte klippt sig på länge, om hon ber att få ha barnen kvar lite extra en dag för att få klippa sig så är jag självklart inte omöjlig utan snarare så ser jag det som en annan sida av myntet. Hon frågade personalen OM det skulle kunna gå bra till skillnad från dom som gör egna regler och lever efter dom. 
   Och min nästa tanke är, hur mår dom barnen som är på dagis mellan halv åtta till fem. Ska dom vara som urvridna trasor hemma för att det inte finns någon ork kvar i dom efter en heldag på dagis? Barn har rättigheter också och dom är värda sina föräldrars tid och uppmärksamhet.

Lille storebror skriven av Christina Cronsioe, en mycket passande bok hemma hos oss just nu. Den gillas av oss alla tre. För med enkla ord och med massor av kärlek beskrivs en familj där man väntar lillasyster Sofia. Och hur livet ändras och upplevs av lille Isak som blivit storebror. Kan varmt rekommendera denna bok till er som väntar syskon.