Något jag inte blir riktigt klok på är människors rädsla att synas.

Att våga ge komplimanger till de som finns omkring oss tex som att ”jag blir alltid så glad att av se dig glad” eller att någon luktar gott, har gjort bra ifrån sig och så vidare. Men likväl är många dåliga på att ta emot komplimanger utan ska direkt istället passa tillbaka med ”du med!” istället för att säga ”Tack vad glad jag blir när du säger så, jag älskar också den här tröjan!”. Jag kan uppleva att det ger ett ärligare mottagande av komplimangen än att då svara ”Och du har också en fin tröja idag!”. När jag får en sådan kommentar tillbaka upplever jag det mest som krystat. Varför har många så svårt att ta plats, få stråla för en stund och känna att någon uppskattar mig, det jag gör och känna att hen verkligen ser mig för den jag är och det jag gör.

Men samtidigt är det en balansgång, att inte överdriva komplimangerna. De ska vara befogade annars blir det bara löjligt. Att bekräfta allt någon gör kan upplevas som att man klappar hen på huvudet och sätter sig över. Jag brukar tänka att när min magkänsla säger mig att ”oj va bra gjort” eller ”men va fint” så bjuder jag även på det.

Efter min helvetespraktik på sjukhuset som jag hade för ett år sedan vågade jag inte vara den jag var, varken mot mig själv eller andra. Min självkänsla var som bortblåst, likaså självförtroendet. Jag som alltid varit stark och trivts med mig själv gömde mig bakom allt och alla för att slippa svara på frågor. Det tog mig flera månader innan jag vågade ge av mig själv igen. Jag kommer ihåg att när jag gjorde om praktiken sa mina underbara handledare som jag då hade på en helt annan avdelning att ju mer jag gav av mig själv desto bättre blev jag. Det var befriande att få höra det. Mer och mer vågade jag åter bjuda på mig själv, ta plats, våga bry mig och ha roligt. Steg för steg hittade jag tillbaka till mitt självförtroende och min självkänsla återfanns. Och varför berättar jag nu om detta? Jag har nu fått förståelse för alla som tror att de inte är värda att ta plats i livet för att någon har fått dig att tro det är en vidrig känsla. Att inte våga finnas till och dela allt det roliga som sker för att du är rädd att någon ska bli arg på dig så du tänker att det är lika bra att hålla tyst. Men nu vet jag att livet ger så mycket mer om jag inte håller tyst, när jag delar med mig av mig själv till min omgivning kommer de även göra det mot mig.

Numera får jag ofta fina, härliga kommentarer och jag älskar att dela livet med min omgivning. Vi lever bara en gång, det är nu vi är mitt i livet och har möjlighet att göra det vi själva bestämmer oss för. Så varför då inte ta chansen att synas, att våga dela livet med de vi möter. Det gör jag iaf!

 

För allra helst kan vi synas tillsammans!