Finns visst massor att vara glad för idag! Kom precis på att vi går in i vecka 33 idag. Och det är en lättnad, en lättnad om att tiden faktiskt går framåt. Det betyder att vi nu gått hela 80% av hela graviditeten. Så utan att skryta med mina matematikkunskaper så kan jag konstatera att det är på sin höjd 20% kvar tills det smäller!!

Men hur känns det nu att gå omkring med denna jättemage? Jo man kan inte måla tånaglarna, har inte en susning om vad som händer nedanför naveln om jag inte står framför en helkroppsspegel och hur sugen är man på det när bara halva kroppen får plats för att man är för fet om höfterna. Att ta på sig skor suger, snörning, GLÖM! Man har ett helvete att hitta en bra position att sova i, har kuddar överallt i sängen för att stötta mage och ben. Kläderna sitter som korvskinn. Johan säger att jag fått några få bristningar men vad vet jag, som sagt, jag har ingen aning om vad som sker under naveln. Att folk stirrar är man van vid, men ännu har okända inte börjat klämma på magen, men det kommer väl. Man får uppstötningar om man inte slutar äta innan man blir proppmätt. Mitt i ett samtal med någon kan bebisen börja sparka som en tok och det enda man tänker är att "herre gud, ser dom inte att jag har en fot som sticker ut genom magen?!". Och bäst av allt, vad man än gör så är man redan en äkta hönsmamma åt denna lilla krabat som ligger där inne.


Jo just det, idag har jag haft min bästa dag på länge, så då blir man såhär glad när man får komma ner på hamnen och äta glass med familjen.

Ikväll tyckte Max att det var lite väl trångt i min famn när det var dags för välling och ville istället sitta brevid men lutandes över mig, alla sätt är bra, så enkelt är det. Men annars tycker han att jag är samma mamma som alltid.