Jag tror att det mer och mer kommer över mig att jag ska bli TVÅbarnsmamma, inte bara mamma utan TVÅbarnsmamma! Det är med blandade känslor jag tänker på framtiden. Man kan nog sammanfatta känslorna med orden, glädje, pirr i magen, rädsla, lättnad, förvirring, skräck, värme, kärlek, stolthet, förälskelse, glädje och nervositet.
Jag tror att nästan alla känslor som kan finnas i en kropp finns i min just nu. Jag tror att jag har kommit på att det faktiskt ska komma en  ny familjemedlem till sommaren och vi ska få sättas på totalt prov med ork och jag har aldrig varit så mån om att Max ska känna sig sedd och få oändligt massor med kärlek, trots att jag är trött så att jag spyr på allt vad ansvar och uppgifter heter så har jag sån tur att Max har kommit in i ett nytt stadie där han kramas i mängder och länge samtidigt som han blir mer och mer självständig och kan gå in på sitt rum och sätta sig och leka själv en bra stund och jag bara njuter.
   Men vad är jag då rädd för? Jag är rädd för att för första gången som mamma känna mig otillräcklig, en känsla många föräldrar ältar om att dom känner men ännu har jag inte upplevt det, förän nu. Nu oroar jag mig massor för att jag inte ska va den supermamman jag måste bli. Men min trygghet är att Johan bara kommer jobba tre dagar i veckan hela sommaren och resten kommer vi ha tillsammans, samt att alla man känner har semester i början och så kan man hitta på saker tillsammans så att vi lär känna Minis rutiner innan jag ska va helt ensam med båda barnen.
  Men det är med mera skinn på näsan som jag ger mig in i detta barns liv. Jag vet mer vad jag vill och vad jag står för och jag kommer inte vika mig en sekund för saker som jag ogillar händer omkring mitt lilla lilla barn. Jag kommer våga säga ifrån, för jag vet nu att jag och Johan är Minis talan, för sålänge mina barn inte kan tala för sig själva så måste vi göra det åt dom. Det är min uppgift att skydda mina barn.

 Så tänka sig att jag ska bli tvåbarnsmamma! Det är en ära att få vara mamma till en helt egen familj oavsett hur många barn man väljer att skaffa och själv är jag så stolt över min fina familj. Hur vi älskar varandra och älskar att dela tiden tillsammans om det så är att baka bullar tillsammans eller att vara ute på baksidan och gunga eller åka till stranden och äta frukost en söndagsmorgon. Oavsett vad vi gör så gör vi det för att vi älskar att göra saker tillsammans och snart ska ännu en individ få dela dessa stunder med oss. Och då undrar jag vad tusan jag har att vara rädd för?