För att börja det hela i helt fel ända så börjar jag här.... Jag anar att jag gjort något dumt... För jag varje gång som jag och Hanna ska ut på promenad så börjar det först dugga, sen regna, spöregna, hagla, snöa, you name it!! Och idag tog det verkligen priset. För jag har inget emot regn i sig bara man har bra kläder, vilket jag inte hade... Så kallt var det. Men vi hade trevligt ändå och pratar om allt möjligt och som vanligt somnar Max i vagnen. Och varje gång han somnar avundas jag honom som får ligga där och bara ha det gott.. Jaja det var inte det jag hade tänkt att detta inlägg skulle handla om utan bara om Hanna. Jag har ju äran att vara storasyster till två tjejer, Julia och Hanna. Lika stolt över dom båda med nu ska jag berätta lite om Hanna.

Hanna:
19 år. Så jag minns den dagen mamma och pappa berättade att hon fanns i mammas mage. En av mina bästa minnen från min barndom, trots att jag har mängder med fina minnen.
Hon är stark psykiskt som få människor jag känner. För två år sedan fick hon veta att hon har diabetes typ 1, vilket innebär nålar flera gånger om dagen samt ett helt nytt tänkande vad gäller mat och hur man ska planera livet. Jag vet ingen som är så rädd för sprutor som min lillasyster, jag kommer ihåg när vi var små och skulle få något vaccin på sjukhuset så satt hon fint i pappas knä ända fram tills sköterskan precis skulle sätta sprutan i armen då skrek hon så det ekade över hela sjukhuset och slog tanten så att sprutan flög över hela rummet och hon fick hämta in en annan tant som fick putta istället. Jag minns hur hon grät i telefonen när hon ringde från akuten, hon trodde att livet var över. Så hur skulle det kunna vara möjligt att denna tjej skulle kunna hantera nålar och spruta sig själv flera gånger varje dag, alla dagar i veckan, månaden, åren igenom? Jag vet att "nä hon har inge val", MEN man ska ha modet att göra det och det har hon, trots att jag vet att varje spruta är en kamp.
   Först nu, efter två jobbiga år ser man att hon har kontroll över sin diabetes och inte tvärt om. Hon är BaraHanna, inte diabetesHanna. Hon lever precis som alla andra 19 åringar och skulle man inte veta att hon hade diabetes så skulle ingen ana att hon lever med denna jävulens sjukdom. Hon har ett vanligt jobb, äter som folk utan diabetes, tränar som alla andra och ser ut som vem som helst. Så på ytan är hon precis som alla andra, bara lite prickigare på magen av alla nålar men annars är hon som du och jag. Hon vågar leva livet och vågar misslyckas och det är en styrka som inte går av för hackor! 
   Ingen är så grym som Hanna på att citera och minnas repliker från filmer och hon lyckas sen klämma in dom lite här och där i livet och helt något som Håkan sagt i Sunes Jul, annars så funkar precis vilken film som helst. Själv sitter man där och bara gapar medan hon trallar fram sina repliker.
  Hon är galen i kläder och framförallt skor, hon har lika många par skor som jag har värmeljus... Förstår ni då?? Hon vet vad som är snyggt ihop med kläder och därför tycker jag att hon är som gjord för sitt jobb, på Lindex. Där hon även är min egen privata stylist åt Max med dom senaste nyheterna.
  Hon har nyligen gått från snygg blondin till snygg brunett med sitt långa hår.
Jag kan bara säga att jag är så stolt över att få vara hennes syster, att få vara en del av hennes liv och att hon är Max gudmor.

Hanna jag älskar dig!