Idag va de dansavslutning... Sen igår har jag mått som en hund som ätit en fladdermus som varit död i tre veckor... Men tänk va lite vätskeersättning kan göra, iväg gick jag och insåg att min plats va att sitta på en stol domderades över ungarna och svara på frågor från personalen. Jag kännde mig som stans största bitch, men man måste va hård mot dom hårda, som Fantomen skulle ha sagt. Sen va de dags för även mig att pallra mig upp på scen... Oj oj oj, ni skulle ha sett, vilken syn!! Skjortan satt som en smäck! Fick inte ens till sista knappen, men va fan, som att den knapp hit eller dit har förändrat världshistorien tänkte jag och dansade på. Till slut va allt över och jag drog mig hem. Och vad möts man av när man väl kommit hem, världens gulligaste brev från Johan i trappen och sen en städad lägenhet och en nypåfylld kyl och sen en tvättad bil. Hur glad blir man inte då!