Max första utvecklingssamtal.
Jaha, så idag var det dags för domen....
Vi fick veta att Max biter dom andra barnen jämt. Att han svär fula ord och att andra föräldrar har klagat. Han smetar lunchen på väggarna. Bajsar på golvet i dockis. Snor napparna från dom andra på vilan och gömmer dom. Övertalar dom andra ungarna att rymma från dagis. Vägrar vara med på samlingen. Ja listan var lång...... Att dom inte inser att det är dagiset det är fel på och inte våran son! Så nu letar vi ett nytt dagis.....
Nja.... Så var det kanske inte riktigt.... Vi hade uppföljningssamtal efter inskolningen med Max fröken Ann. Både hon och vi var så nöjda så med allt. Det var inte helt oväntat men ändå skönt att höra. Det fina med dagis är att man tar saker som händer direkt och inte som i skolan... Vore inte klokt om man skulle komma till ett utvecklingssamtal och så skulle fröken säga "Jo Max.... Han har skolkat från sångstunden hela terminen...." Det skulle kännas konstigt, minst sagt! Att inte ha koll på vad som hänt det senaste halvåret! Nej dagisformen är verkligen kanon!
DAGIS ROULS!!!
Min förlossningsberättelse 1,5 år senare.
Något jag tänker på varje dag numera är dagen då Max föddes, den bästa och den värsta dagen i mitt liv. Dagen var den 26 augusti 2008, dagen som förändrade våra liv på många sätt. Men det var inte då det började utan det hela började med dagen innan beräknad födsel, en söndag. Jag hade sammandragningar som gjorde ont hela dagen, något jag var vansinnigt trött på så vi tog en lång promenad på Hälsans stig för att kanske kunna starta upp förlossningen. Det var fint väder och jag minns hur jag sa till Johan att även om jag hade sammandragningar så skulle vi absolut inte stanna utan han skulle bara knuffa fram mig. Då och då mötte vi folk och det var en och annan konstig blick vi fick möta kan jag lova. På kvällen var vi hemma hos mina föräldrar på middag, där var även en barndomskompis som jag inte träffat på flera år. Han såg skrämd ut när förvärkarna kom och gick men jag sa att det var ingen fara för att jag hade haft det så super länge och det kommer dröja innan bebisen kommer vilja titta ut. Väl hemma igen tog vi det lugnt, vi var som sagt vana vid falskt alarm sedan länge så vi gick och lade oss, men jag sa till Johan att han skulle somna fort för att jag hade på känn att snart var det dags, han fnyste åt mig eftersom han hört mig säga så ett antal gånger tidigare och jag la mig med mitt tetris, en hobby jag haft hela graviditeten om nätterna när jag inte kunnat sova. Och så släckte även jag lampan.
Klockan var prick 24:00 när jag flög upp ur sängen, jag ropade till Johan att han skulle vakna för att vattnet hade gått. Han bad mig att sluta larva mig men så var det, jag satte mig på toan och det bokstavligen forsade ut vatten. Jag ringde min mamma direkt och berättade att det var dags, sen ringde jag förlossningen som sa att vi fick komma ner när vi ville men att det vore bra om värkarna skulle ha satt igång. Och igång kom dom efter att vi bara gått runt huset ett varv, så vid halv två tiden åkte vi ner fulla av förväntan.
Vi kom in och fick ett rum och barnmorskan sa direkt "jaha, då ska det bli barn idag", vi njöt av dom orden. Värkarna var nu med tre minuters mellanrum och dom gjorde ganska ont. Så höll vi på fram till klockan sex,då jag somnade snabbt och vaknade några minuter senare och insåg att värkarna var borta, nu kom dom var tolfte minut. Så klockan åtta åkte vi hem för att äta frukost, vi var så besvikna.
Men frukosten var god och sen vilade vi båda, jag sov i intervall med tolv minuter. Men halv elva stod jag inte ut och ville åka ner igen. Sen gick hela dagen, inget hände förutom hemska värkar som bara var där. Själv gick jag i havskorridoren och tittade på ovädret utanför.
Vi väntade och väntade och väntade, men inget hände. Ännu utan en aning om vad som skulle komma.
På kvällen fick jag mat och sen kollade dom hur pass öppen jag var, detta var för första gången och resultatet var som en käftsmäll. Ynka tre centimeter! Ingenting! Så dom körde ihop Johans och min säng och jag fick en sovdos på morfin och lite annat. Sov till och från under natten men på tidigt på morgonen stod jag inte ut längre, fick lustgas och dropp som skulle sätta igång det hela. Därefter är att suddigt. Jag mådde vansinnigt dåligt psykiskt och fysiskt (såklart). Runt klockan tio, tror jag det var så fick jag epidral, men i efterhand förstod jag att den inte hade gjort sitt pga av hur jag upplevde hela förlossningen. Jag hade ont hela tiden, antingen var det värkar eller så hade jag ont i ryggen så jag tog lustgasen hela tiden vilket gav resultatet att jag kräktes i mängder. Kan komma ihåg att jag såg att spypåsarna tog slut och det var en panik i sig, men det kom fort nya in på rummet. Mitt största och enda stöd (enligt mig) var Johan som var otrolig, han lämnade inte min sida under hela tiden. Resten av personalen var en mindre rolig historia. Vi blev aldrig ett, ingen förstod och ingen såg att jag inte orkade, jag minns hur hela ligan (två barnmorskor, en undersköterska och en läkare) stod vid dörren och pratade om vad som skulle hända, men ingen sa sen något till mig. Det var hemskt. Jag hade ingen ork kvar alls, jag var totalt utmattad av att inte ha sovit på länge och ha arbetat hårt i så många timmar men Max kom ändå inte ner tillräckligt. Personalen tjatade om att jag skulle upp och gå, men ingen lyssnade på att min rygg var så ond att jag var säker på att den skulle gå av om jag ställde mig upp.
Jag bad om snitt eller en kniv så jag kunde ta livet av mig, någon kniv fick jag inte och snitt blev det inte heller, dom tyckte att Max värden var för bra för det.
Till slut togs beslutet att han skulle dras ut med sugklocka. Krystningsvärkar hade jag haft i någon timme då. När läkaren drog insåg jag hur satans ont det gjorde och efter alla dessa timmar i smärta försökte jag övertala läkaren och alla andra i rummet att värkarna var borta, jag ville inte att hon skulle dra sönder mig. Men hon skrek på sin finlandssvenska "HAR DU VÄRK ELLER INTE?!" och jag behövde inte svara för hela kroppen sa sitt och hon drog igen, på tredje draget fick vi ut honom. Klockan var då 15:41. Jag fick upp honom på magen och sen var jag helt tom. Jag ville bara bli lämnad ifred för jag var inget annat än tom. Jag tittade på pojken som låg där på min mage och tänkte att här måste jag lotsas vara den lyckligaste i världen för att dom ska lämna oss ifred, men på riktigt kände jag inte ett smack, inte då iaf.
Därefter skulle jag sys och det barnmorskan sa va "Åh va fint du spruckit!", jaha, kan man göra det tänkte jag, kul för mig. Inte förän Max gått igenom sin första besiktning och vi blev lämnade ifred med mackabrickan kom första känslan av lycka, en lycka man inte kan beskriva med ord. 
Godaste mackorna i världen och med världens finaste bakgrund.
Vi fick vårat rum på BB och sen mötte vi upp våra föräldrar, jag i rullstol och jag satt med tårar i ögonen hela tiden, jag ville bara skrika ut om allt hemskt jag varit med om, men jag orkade inte.
Tiden på BB sen var betydligt bättre och vi blev kvar allt som allt nästan en vecka. Sen tog det lång tid för mig att bearbeta förlossningen, jag gick på samtal med psykolog och dagligen frågade jag Johan om vad som hänt under förlossningen eftersom jag fick så långa minnesluckor. Det kändes som ett misslyckande från början till slut. 
Det finste vi någonsin skådat talar om att han vi hållas i famnen och vill inte ligga själv.
Max vägde vid födseln 4240 gram och var 54 cm lång, han var perfekt och har gett oss så mycket kärlek att vi nu bara längtar efter att få träffa nästa bebis. Men vägen dit känns lång många dagar, jag står mellan att välja snitt denna gången redan från början eller om jag ska våga ge en vanlig förlossning en chans till. Men först ska jag gå och prata med Aurora gruppen, eller gruppen och gruppen jag och Ann som jobbar där ska sätta oss och prata om det vi varit med om och vad vi vill vara med om. Johan ska självklart vara med på något möte med henne.
Tänk att det skulle ta över 1,5 år för att orka skriva en förlossningsberättelse. Men jag har inte orkat tidigare få ner allt. Om berättelsen verkar hattig så beror det på att jag inte minns allt (allt som allt tog det 38 timmar) och jag vet inte hur intressant vissa saker är för andra. Så är det något så fråga bara.
Barnmottagningen....
Så liten och så ynklig.
Så hur mår man som förälder när ens skatt mår skit? Man känner sig totalt maktlös!
Natt med feber men ändå på bra humör.
Det går utför med oss....
Vårat lilla modelejon.
Mitt lilla troll i randig tröja och rutiga skor från H&M, byxor från KappAhl. Blandar man dessa saker får man ett riktigt litet modelejon som älskar att visa upp sig.
Måste bara skriva av mig.
En skitunge full med känslor.
Att Max utvecklas till 1000 nu är inte något nytt men ibland blir tom vi snopna över hur fort saker händer och vilka stora kliv han tar ibland. En ny sak är att han älskar att hjälpa till, duka bordet, plocka upp varor när man handlat, städa och fixa i allmänhet, allt detta med stor glädje från både hans såsom våran sida. Men så kommer man till det som gör att man uppmärksammar hans personutvecklig och det är när han gör något och så blir det inte som han tänkt sig, tex när han bad om ett glas vatten efter att han såg mig dricka och självklart skulle han få det, han står snällt och väntar på sin tur och så får han glaset, man ser hur ögonen lyser på honom eftersom han får stå precis som mamma vid diskbänken och dricka sitt vatten. Då får han ett lite sånt där spontat skutt i benen så att jag säger att han måste ta det lugnt, då han kommer på att han kanske skulle "Sitta!" med glaset istället och i landningen spiller han ut det allt på golvet och blir då direkt ledsen och man ser hur besvikelsen växer i honom, tårarna är nära och det spelar ingen roll hur glatt och hur många gånger jag säger till honom att det inte gjorde något så är det en annan kille som sitter där på golvet.
Så åtgärdsplanen vi har nu för att han ska våga misslyckas är att aldrig skälla på honom när saker går åt skogen, en annan sak är när han håller på med sin trots för dit hittar han ett par gånger varje dag numera och då blir det andra bullar. Men sålänge han blir sårad av att misslyckas är det något vi ska jobba hårt på och lära honom att det inte är fel att misslyckas, men att man får vara berädd på att städa efter sig.
En skitunge full med känslor.
Blivande storebror tar rollen på allvar.
Pö om pö hamnar bebis på tapeten för Max del, vi vill inte bara prata om bebisen inför honom så att han inte tröttnar på lillebror eller lillasyster innan dom ens träffats. Men igår kom liften fram som vi fyndat på babyproffsen. Så Hacke hackspett fick agera bebis och sova i den med filar och gosedjur men efter en stund tröttna Max på att bara vårda och bestämde sig för att själv ta saker i egna händer och kröp ner i liften själv och som han tyckte att det var mysigt.
Får jag presentera..... Herr Nilsson!!
Här har ni tidernas sötaste Herr Nilsson!
Och på dagis så fanns både, sjörövare, Kling och Klang, Rasmus på Luffen
Madicken, Emil och självklart en Pippi (fröken Ann).
Babysim, långvila och maskeradkostym.
Väl hemma igen lekte vi med plastdjuren och sen blev det Kattonauten med Pettson och Findus, våran nya favoritfilm. Efter en stund somnade vi båda och två timmar senare fick jag väcka Max för att steka lite härlig blodpudding till lunch. Vi åt och kastade oss iväg för att hämta Johan i skolan, sen kom det stora uppdraget för dagen..... Max har ju maskerad på sitt dagis imorgon med Astrid Lindgrens tema och vi fick lite tips här på bloggen om karaktärer som skulle passa honom och många var bra andra mindre, tex Byggare Bob, Jenny, tack för förslaget men det är kanske inte så mycket Astrid i Bob, men ett kul förslag var det.
Så nu tänker ni "vad ska ungen va?!" och det får ni veta imorgon när jag fotat honom och jag kan lova att han är så söt att man smäller av! Och att rollen passar honom perfekt!
För övrigt så är Max världens goaste just nu, han kramas i mängder och vill gärna mysa i både min och Johans famner. Dessutom så sover han nu i sin egen säng hela nätterna, visst får man gå in till honom när han vaknar runt fyratiden och sova där en stund med det får det vara värt. För det blir bättre och bättre för varje natt. Och inatt ska jag få sova hela natten lång för inatt är det Johans natt att ha "jour".
Max 1,5
Så ett och ett halvt år har gått sen vi träffades första gången, dagen då det var oväder och vi alla tre kämpade som djur för att få ses och till slut så kom han. 4240 gram och 54 cm lång, han var det finaste vi någonsin sett och första tiden kunde vi inte ens prata under tiden som vi åt, vi bara stirrade på vårat mirakel. Han sov i mängder och helst efter att ha ammats med ena bröstvårtan i ögat, tack och lova har han slutat med det för både hans och min skull. Men tiden har gått fortare än fortast och nu är han en helt egen person, en individ som talar om hur han vill ha saker och ting, han är ännu samma glada kille men har även hittat ett humör som heter duga. Så nu kommer en lista på allt han klarar av idag.
Han:
går helt obehindrat både framåt och bakåt.
älskar att dansa till sina barnskivor.
tycker om sitt dagis och trivs där.
äter det mesta.
har problem med magen som ofta blir för hård.
somnar vi våran famn på kvällen.
tycker bäst om att simma.
har Pippi Långstump som favoritkaraktär.
leker helst med sina djur i bondgården.
sover bara en gång om dagen.
uppskattar numera sällskapet av kompisar.
pratar massor och kan nu runt 75 ord.
tycker det är mysigt att läsa böcker, gärna med text i.
är intresserad av bebisen som ligger i magen och klappar den.
väger 11 kg och är 84 cm.
hjälper gärna mig och Johan med det mesta som att tvätta och duka.
slänger sig i snödrivor och tycker det är kul.
blir arg när vi går emot honom och skriker rätt ut.
älskar att gunga, vilket är svårt med all snö.
kramas och pussas ofta.
är nyfiken på allt.
är numera lika mycket pappas som mammas kille.
Så grattis på din dag min älskade lilla unge!
Min lilla pojk.
Så har ni idéer på någon/något han kan va, SKRIV!
Bajsningshjälpen
Elitnivå på babysim
Ja nu jävlar börjar det hända grejer på babysimmet, Max är numera en haj (sista gruppen innan minisim) och helt plötsligt så ökade nivån något helt vansinnigt, det var tom så att Max verkligen fick anstränga sig för att lyckas med vissa av momenten. Men kul hade både jag och Max och det var skönt att simma lite tidigare tid än tidigare, så nu hade vi massor med plats i omklädningsrummet och stämningen bland både barn och mammor och pappor var toppen.
På schemat fanns att göra Kalle Anka satt på en planka, från kanten medan vi gjorde kommande bröstsimsarmar under tiden, STORT! Vi simmade med "korvar" (hjälpmedel när man ska flyta), Max tyckte det var läskigt till en början men efter mutor med leksaker så slappna han av och flöt som aldrig förr, STORT! Vi gjorde "hoppa hoppa hoppa flygplan", flygplan var helt nytt men gick stålande, STORT! Och sen känns det som att vi gjorde minst 100 andra saker till men dom kommer jag inte på nu.... Det enda jag har på känn är att om vi fortsätter i denna takt så kommer Ian Thorpe få se upp för här kommer Max Törngren och då går det undan. Inte för att vårat mål är att han ska bli någon form av proffsidrottare utan för att det är så himla tydligt att han bara älskar att vara i vatten och om han får välja så blir det under ytan.
Ska man se många år fram så är tävlingar inom sport helt oviktigt, iaf för mig och Johan. Men vill han tävla i oavsett sport så kommer vi självklart så vid sargen, läktaren, badkanten eller vad han nu väljer för sport och heja på honom. Men jag kommer aldrig pressa honom att delta i någon tävling, endast om han själv har anmält sig och sen ballar ur så som alla ungar gör då och då, men då är det en helt annan sak.
Jag önskar däremot att Max kommer bli en lagsportskille som gillar att tävla i lag, något jag själv totalt avskyr. Hatar att förlora pga andras dåliga insatser, ska jag förlora ska det va för att JAG har klantat mig eller helt enkelt att andra var bättre än mig men inte för att någon annan sumpar min chans till att vinna, då ser jag rött direkt! En dålig egenskap som jag önskar att jag inte hade, men eftersom jag känner till min svaghet spelar jag helst inte ens kubb eller andra fåniga spel där jag kan förlora pga andra, men då tittar jag gärna på istället.
Ja njut av den segern nu för snart kommer......
Spigget Max!!!!
Max färdigheter.
Max har koll på olika kroppsdelar men har svårt att förstå att det bara är mamma i familjen som har en bebis i magen. Han kan i ett svep se hela Pippi på dom sju haven eller på rymmen och älskar när man sjunger "här kommer Pippi Långstrump" och tycker att man inte behöver sjunga versen utan bara refrängen och då dansar han sin pippidans.
Han älskar att åka pulka och gunga ute. Och favoritpersonen är nu mommo som han nu så fint säger, han går till trappan för att se om mommo kommer, han vill ringa till henne och han älskar att titta på kort på dom två, hon är helt enkelt hans stor idol, vilket jag förstår för hur många mommo leker galopperande hästar och bakar luftkakor som smakar gudomligt. Hon leker verkligen fullt ut med honom och han bara njuter av hennes närvaro.
Hans favoritleksak är plasthunden som har koppel, den drar han runt på överallt och kallar den för Ville (efter mamma och pappas hund).
När det gäller mat så äter han nästan allt vi äter och det går i perioder om hur mycket han äter, men det mesta slinker ner. Efter han ätit säger han alltid så fint "tatt" och bockar.
Vi fortsätter med inskolning och utskolning.
Och så kommer vi till utskolningen.... Då är det inte Max det handlar om utan det stora egot mamma Clara som stundtals njuter med värme i hela kroppen av att se honom utvecklas till ett barn som klarar sig själv. Samtidigt som mitt hjärta går i miljardes bitar och har nära till tårarna vare gång jag tar två steg bakåt för att låta honom vara en del av verksamheten och inte mig. Nu sover han så gott på sin lilla madrass med sin blåa filt och lilla röda kudden och jag passade på att ta mig hem, så nu väntar jag bara på att mobilen ska ringa så springer jag dit för att få krama mitt hjärta. Så för min del känns det mer som en utskolning än inskolning, JAG måste lita på personalen och på att Max har det bra, nu kan jag inte hålla ett öga på honom hela tiden utan det är någon annans uppgift och jag litar på personalen, fullt ut. Man ser klart och tydligt vilken fin och härlig relation dom har till dom större ungarna som känt varandra ett tag, så för min del är det väl bara att fortsätta skolas ut och inse att våran tid efter dagis om dagarna blir mer fyllda av kvalitéts tid då vi har längtat efter att umgås med varandra.
Dagiskillen
Känner inte igen mig alls i den personen som skrev förra inlägget. Jag älskade mitt dagis som liten, har jobbat i flera år på olika dagis och har hela tiden sagt att "barn mår bra av dagis". Men att helt plötsligt stå på andra sidan och lämna min allra dyraste guldklimp till några vilt främmandes människor som dessutom har 13 andra små att se efter tog verkligen emot. Men bara vi satt in foten så var allt lugnt och Max stormtrivdes med alla sakerna. Men då och då kommer han och tankar kärlek hos mig som idag satte mig lite på avstånd eftersom det gick så himla bra igår. Så imorgon ska vi va kvar där över lunch och vila, vilket givetvis känns spännande.
Med sorg i hjärtat
