Nu har vi varit gifta en hel graviditetslängd. Skillnaden är att när vi väntat barnen var graviditeterna en evighet medan dagarna som varit efter bröllopet sprungit iväg. Nu är det längre inga tvivel om att jag är Clara Törngren längre, jag har funnit min roll. Och det går ännu inte en dag då vi minns tillbaka till våran magiska bröllopsdag, allt kul som hände, alla som delade den med oss, lokalerna, spex, tal, sång och inte minst hur vi blev överraskade med en barndomdröm för mig. Men det berättar jag mer om en annan gång.  

 

Jag älskar dig Johan, lika mycket idag som för nio månader sedan som för sju år sedan och jag hoppas och önskar att vi får fortsätta våra dagar tillsammans tills döden skiljer oss åt (därefter ska vi ha 100 barn i himlen och leva föralltid tillsammans, typ).