Jag har börjat tänka på en sak, en sak som inte är vetenskapligt utan bara en tanke. När vi för fem år sedan väntade Max (jag var 25 år och Johan 23 år) var vi före de flesta av våra vänner. Ingen ifrågasatte varför vi valde att skaffa barn "tidigt", men det som märktes var att vi blev ensamma om våra upplevelser, utveckling, språnget in i familjelivet. Våra vänner hade inte kommit dit eller ens i närheten av en tanke på barn. Men vi fick nya vänner längs vägen som också väntade barn, som delade vårat oändliga intresse för allt som hör barn till. Men i samma veva insåg jag att när jag umgicks med mitt tjejgäng så pratade jag knappt om mina barn, det var för att jag visste att de inte förstod min kärlek och passion till dem. Att gråter de när jag lämnat dem på dagis så gråter jag när jag går därifrån, att skrattar dom så skrattar jag osv. 

Jag hade även räknat ut att när jag fyller 30 kommer det pluppa bebisar ur varenda mage jag tittar åt, och nog är det så alltid, varenda kotte väntar nu på att deras mirakel ska titta ut, den ena lyckligare än den andra, oroliga för allt, nyfikna, undran om ditt eller datt är normalt, kan verkligen bebisar sparka så hårt att njuren sprängs? Nu är det mig dom frågar, jag älskar frågorna och blir glad när de vänder sig till mig. Jag vill gärna vara ett stöd och ofta svarar jag att jag vet faktiskt inte, men oftast är det bara det att någon ska lyssna om ens oro. 

Men så finns det en sak som jag nu reagerat extra på. På dessa som nu inte valt, kunnat, lyckats eller velat skaffa barn nu i denna minut. Direkt ställer de sig som nu väntar barn samma fråga som jag och Johan ställde oss för fem år sedan, vad väntar dom på? Varför vill dom inte nu? Varför säga nej till det bästa livet kan erbjuda? Men med tiden har jag full förståelse till varför människor gör ett aktivt val till att inte ha barn, jag kan till och med beundras av de som gör detta val, att inte göra som alla andra bara för att man ska eller för att göra någon annan glad. Att inte respektera detta val är ogenomtänkt. Jag tycker att det är betydligt bättre att tänka igenom sitt eget liv och vill man inte vara förälder så är det viktigt att lyssna till sin egen röst än till alla andras. 

Något som jag tycker är trist är att det ska vara en öm tå hos många, att man inte ska kunna från "skulle ni vilja ha barn?" och kunna vänta sig ett svar, för trots allt skaffar de flesta barn. Att kunna säga att jo vi vill inget hellre, eller jo vi har försökt i två år nu, eller jo men min partner vill inte, eller jo, men jag kan inte få biologiska barn, eller nej, vi har bestämt oss för att vi vill leva utan barn. På samma sätt som missfall så borde det inte finnas någon skam över ens öde. Att våga visa sin omgivining att "såhär ser det ut hemma hos oss." Det värsta som kan hända är att någon annan förstår en lite bättre.