Något som slagit mig flertal gånger efter bröllopet är hur mycket jag önskar att alla människor skulle få känna sig lika älskade för en dag som vi kände oss under våran bröllopsdag. Att få ha alla man bryr sig om vid sin sida och få ena talet efter det andra fyllda av glädje och minnen eller goda råd om hur man ska bemöta livet.
Att inte sen tala om att känna sig så snygg från hår till tå är också en underbar känsla. Visst hade jag kunnat gifta mig med Johan i ett par sunkiga mjukisbyxor för kärleken är densamma men nu valde vi att gå hela vägen med allt vad det innebär. Det är jag glad för. För jag har aldrig sett Johan så uppklädd, så vacker. Likaväl som jag har aldrig känt mig så fin som den dagen. Jag är helt övertygad att vi la pengarna i helt rätt fickor och att det är värt att kosta på sig de små extra piffningarna alla gånger om.
Känslan av att känna sig tipp topp är oslagbart, blandat med att inte veta hur kvällen kommer te sig vilket ger en fjärilar i magen. Jag minns mitt under vigseln när jag stod där med Johan vid min sida och Matilda sjöng så fantastiskt att vartenda hjärta blev varmt, där och då ville jag att den stunden skulle vara förevigt. Allt var perfekt. Så tänk om alla människor fick chansen att få känna just den känsla iaf en gång i livet. Och för er som nu undrar om det inte har varit perfekt när barnen kommit till världen så kan jag säga att det varit långt ifrån perfekt. När Max föddes kryllade det av barnmorskor, läkare och undersköterskor och allt var upp och ner. Perfekt är långt ifrån det ord jag söker om den stunden. När Hugo sen kom ut låg jag som Jesus på korset på ett operationsbord och även den gången kryllade det (såklart) av folk runtomkring.... Men sen har vi haft otaliga perfekta ögonblick och stunder med dom, men att gå gifta sig med den man älskar innebär ingen smärta, utan bara glädje från den dagen Johan friade tills döden skiljer oss åt.