Det är mycket känslor i mig just nu. Dålig samvete för att jag är så mycket från familjen och inte bara dåligt samvete utan snarare en sorglig längtan efter och till dem. Sen ska jag vara 100% hela dagarna när jag är på praktiken, jag ska vårda dem jag tar hand om och jag ska svara på frågor som mina handledare ställer mig. Jag har aldrig arbetat på detta sätt tidigare. Mina tidigare praktiker har varit att jag har arbetat tillsammans med mina handledare, vi har diskuterat, klurat och funderat på lösningar tillsammans. Jag har kunnat fråga dem rakt ut och fått svar på mina funderingar. Det har varit spännande att jobba så och det tilltalar mig, jag växer då. Men nu..... Jag ska ta reda på allt själv och får inte fråga när jag undrar något. Jag ska ju ta reda på det själv via fass eller vårdhandboken eller liknande. Men arbetslivserfarenhet finns inte under dessa sökforum har jag märkt. Hela moment finns inte med och det gör mig osäker. Jag förstod tidigt att jag inte mådde bra av denna arbetsmetod, jag blev ledsen och krympte. Nu..... Känner jag mig än mer osäker. Jag börjar får panikångest igen, det har jag inte haft sen i november om jag minns rätt. Det är skit! Men snart är denna period över och jag vet att nästa gång jag ska ut i verkligheten ska jag vara på ett ställe där jag verkligen verkligen verkligen vill vara, jag har fått sommarjobb på förlossningen och BB som undersköterska och det ska bli så himla kul, då ska jag fråga, lära mig och inspireras, inte som nu. Nu ska jag ta mig igenom detta, jag vet att det inte är bra för mig men jag får väl lära mig att ensam är stark och låta självkänslan krympa än mer och vara en Tummelisa.