Några roliga iaktagelser som jag gjorde var att op rummet upplevs inte alls på samma sätt när man ligger på bordet som när man står vid sidan. Jag minns inte rummets storlek från när Hugo skulle ut, men jag minns alla dörrar. Jag imponeras av all teknik och kunskapen om den! Proffsig personal! Jag upplevde nu ett lugn och en trevlig stämning hos personalen och det var desamma när Hugo skulle ut, när jag satt och storgrät på brittsen medan EDA sattes i ryggen. Jag minns hur jag hoppade av rädsla och av alla tårar som sprutade ur mina ögon och ner över hela filten och hur jag oroade mig över det. Jag grät för att jag var så förbannat rädd, trött, lättad, lycklig och åter igen skiträdd. Men ikväll var det jag som fick lugna. Det var en skön känsla.

Så nu har jag gjort det. Själva ingreppet tyckte jag inte alls var så läskigt som jag hade befarat, så mitt i allt utbrast jag "åh va stolt jag är över mig själv att jag inte svimmar eller mår illa ens!". Och det höll dom andra med om och det tänker jag fortsätta vara stolt över.

Nu ska jag krypa i säng för snart kommer min lilla sjukling krypa ner hos mig. Max feber är i topp och likaså andningen, det är inte kul att vara Max just nu kan jag lova.... Och inte vara Max föräldrar heller som har mer än fullt schema just nu....