Att skaffa barn är något som de flesta gör. För min del har det alltid varit en dröm att få bli mamma med allt vad det innebär. Nyårsafton -07 var en ovanlig nyårsafton, både jag och Johan jobbade på Coop och nog var mensen sen, men det var inget ovanligt för att vara jag men så kom kunder med hyasinter och snus, då ville jag dö. Det slog mig att det nog inte skulle vara så dumt att ta ett gravtest eftersom det stod fest på schemat för hela natten lång. Jag slutade innan Johan, åkte hem gjorde ett test och där var det, på en sekund strålade ett plus all världens väg. Jag blev rädd, lycklig, förvirrad och inte minst orolig för hur framtiden skulle bli. Johan kom hem och jag berättade nyheten. Den kvällen glömmer jag aldrig, vi skrattade kvällen lång. Sen kom funderingarna om hur vi skulle ta hand om detta barn. Johan gick i skolan och jag skulle precis börja läsa till ssk i Kalmar. Vi bestämde oss för att detta skulle gå vägen och nog gick det vägen, skolan hoppade jag och den första april blev jag sjukskriven pga ryggen. Så snart har jag varit hemma i tre år. Max kom och vi levde alla tre i tvåan och inte förän han fyllt ett börjades det kännas trångt, dessutom var då Hugo i startgroparna. Vi tittade på mängder med lägenheter och hus och kom fram till att lägenhet är det bästa då vi inte ville lägga all våran lediga tid på att fixa och dona utan att vara med familjen. Samt att vi ville inte stå med räntor upp över öronen och vara tvugna att jobba heltid båda två för att få det att gå runt. Vi tänker som så att barnen är små och behöver oss båda här och nu. Att köpa ett hus som man har råd med när man jobbar heltid känns ogenomtänkt, då man inte har råd till att vara hemma i sitt hus utan måste arbeta större delen av den vakna tiden. Och heltid på dagis är något jag absolut inte förespråkar eftersom så barn behöver sina föräldrar långt mycket mer än vad de behöver dagiskompisar mm. Jag vill hellre bo lite billigare och ha tid till mina barn. Och inte leva i vårat upp och ner samhälle där man ska ha det bästa och finaste av allt hela tiden, tid är mer värt än så. För om några år kommer killarna vara självständiga och inte alls behöva mig på samma sätt, men än så länge vill jag att vi delar så mycket vi kan av livet tillsammans. För inte blir man rik när en studerar, eller är mammaledig och den andre är 30% föräldraledig, men det går om man vill.
Och visst hade jag också velat ha ett fint hus till oss, men inte om det innebär att någon annan skulle träffa mina killar mer än jag och Johan varje dygn.
Så inte behöver man ha allt färdigt och redo med utbildning, hus, bil och vara gift sen flera år tillbaka för att man ska bli en lycklig familj, iaf inte om man heter Törngren/Ekengren i efternamn, då finns det bara möjligheter.