Det är lördag natt mitt i sommaren och här ligger jag i min säng och är orolig och kan inte sova... Orolig för Hugos dagisstart. Fy fan vad jag kommer sakna den lilla ligisten! Och hur ska jag klara att lämna över honom till dagis om några veckor? Tänk om han inte är redo alls för dagis? Och tänk om dagis inte är redo för Hugo, killen som står på bordet så fort han får chansen, äter allt han kommer över och älskar sina föräldrar över allt annat! Hur fan ska detta gå?! Jag vill bara hoppa skolan nu och vara hemma med honom ett tag till, tills han kan prata för sig och förstår orden "mamma kommer och hämtar dig efter mellis", istället för att se mig som den stora svikaren som jag känner mig som. Men jag kan inte lämna min plats i skolan, gör jag det kommer jag kanske aldrig mera in igen. Och jag vill att mina barn ska ha en mamma som trivs med sitt jobb och det skulle jag inte göra som vikarie på dagis och skolor. Så detta blir det bästa valet i längden, men just nu skär det i bröstet av oro. Han är ju så liten. Jag älskar verkligen att kunna vara tillsammans med min familj. Tillsammans mår vi bra. Så i den bästa av världar hade både jag och Johan varit hemma med småkillarna och bara trivts. Men det är inte den bästa av världar vi lever i och jag får helt enkelt acceptera att så är läget. Och nu njuter vi av varje dag vi har tillsammans. Men dagis... Ett ont måste... Så känns det nu. Vi måste bara överleva denna stora omställning både jag och Hugo. Max längtar efter att få ta med sig Hugo till dagis och jag är mest tacksam för att de kommer gå på samma avdelning. Då Hugo kan känna trygghet och kärlek i Max och tvärt om. För de älskar verkligen varandra och vill vara nära varandra. Nu väntar jag på att Hugo ska gny till i sin säng och vilja komma över till oss och sen höra Max fötter i vardagsrummet när han kryper ner i sin säng inne hos oss. Och sen på morgonen krypa upp till oss andra för att väcka oss med pussar. DET ÄR LIVET!