Det finns inget vackrare än bebisar, inte heller något så beundransvärt som dessa små mirakel. Hur dom en dag kommer ut, tar sitt första andetag och sen är deras plats på jorden given, deras speciella utseende och personlighet som skrivet i sten. Tänk att på ynka nio månader blir en spermie till en färdig människa med tår, ögon, lungor, ja allt allt allt. Jag får rysningar av att tänka så.
   Så gissa om vi njuter av att få ha en alldeles egen liten bebis här hemma, en som pruttar, skrattar, gråter, hickar och bara fyller oss med kärlek varje dag. Därmed är det inte för inte som det är med tårar i ögonen som vi nu lägger bort dom första små kläderna för en sista gång, det känns i hjärtat kan jag lova. Så nu njuter vi så mycket vi bara kan av den korta lilla tid som det finns en bebis i vårat hem, för vackrare ögongodis kan man inte ha.

Hugos pyamas passar så fint till honom för nog svävar man på moln alltid i hans närvaro, trots vakna nätter.