Måste ju säga att jag har nerver som gråsugga... Gillar verkligen inte att vänta på att se om de kommer bli huset eller inte. Mina klena nerver innebär att jag har svårt att sova, eftersom jag bara funderar på hur vi ska göra. Vilket i sin tur leder till att min oro och trötthet leder till att jag får mindre mjölk till Max. Och de känns inge vidare, så då börjar jag grubbla på de med och ja ni börjar förstå den hopplösa cirkeln... Men det är tur att man har Max för när man väl ligger där och filurar så hör man att han vaknat och när man kommer bort till sängen så får man världens finaste leende. Då släpper allt det jobbiga.


Tänkte dela med mig av en sång som min kompis Jeanette (tabletten) sjöng så fint på Max dop.

Älskade barn

Så kom du då till oss du älskade barn,
och grep våra hjärtan med kraft.
Med ens fick allting mera mening,
långt mer än det någonsin haft.
 
Du ler så du strålar, din själ lyser klar,
Du fångar all ömhet omkring,
små fötter och fingrar, din hud och din doft
så underbart skapat allting.

Ditt liv skall vi följa och finnas för dig
och dela din glädje och sorg.
När skuggorna hotar ditt solsken,
så är vi din tryggade borg.
Älskade barn

Idag vill vi visa för vänner och släkt,
den gåva vi fått att bevara;
Ett barn att få älska och skydda från ont,
en lycka för stor att förklara.