I fredags morse tog vi båten mot fastlandet och styrde vår kos mot den kungliga huvudstaden för solsken och regn under långa promenader och inte minst Skansen som Max längtat efter sen vi var där senast. Han älskar verkligen den platsen. Det gör ju vi med och det är nog tur med tanke på att det regnade till och från. Fördelen med regn eller mulet när man är på Skansen är att djuren är pigga, björnarna busar, aporna leker tittut med barnen, järven struttar runt och påminner mig att jag är totalt chanslös om den bestämmer sig för att rymma och vill döda just mig. Varför tror jag alltid att alla djur vill döda mig, jag har aldrig någonsin varit elak mot något djur, knappt rört något djur alls faktiskt men ändå är jag så rädd för dessa krabater. Två gånger fick familjen skämmas för mitt hopplösa beteende.... Jag blir så trött på mig själv.... Suck.... Det första djuret var helt oväntat en liten harmlös ekorre, ekorre??!!! Den var så sjukt tam att den gick fram till oss och ville ta på Hugos vagn som han satt i, då såg jag framför mig hur den lille rackarn skulle hugga tag i mitt arma lilla barns ansikte och sen skulle jag stå där och varken våga ta bort kräket och med största sannolikhet skulle jag nog svimma av skräck. FY FAN för dessa opålitliga små djur! Sen skulle vi gå in till aporna mfl vilket vi aldrig gjort tidigare eftersom det kostar extra och nu tyckte att barnen skulle få ut tillräckligt av det och hej hallå va fint det var! Hugo upplevde terariet så harmoniskt att han passade på att bajsa så det stank i hela lokalen.... Men var kommer då mina fobi i i detta harmoniska senarium? Jo det börjar med att man går in i en megabur med lemurer. Den första satt och åt mango så fint, men nästa som jag fick syn på kom i minst 200 km/h farandes i en lina i taket och där satte paniken in, dessa djur är ju snabba och jag var ytterst utsatt i deras närvaro och bestämde mig för att inte skrika i panik rätt ut i luften så jag bet ihop för att varken skrämma barnen eller lemurerna och la benen på ryggen och kastade mig för trapporna och sprang med andan i halsen ut ur rummet . Det var hemskt! Undrar hur det kunde bli såhär illa? Jaja, jag överlevde och kommer INTE göra om det. Tur för mig att Johans bror Niklas var med oss hela dagen som fick ta över då jag försvann. Även om jag inte hade blivit sådär skrämd av djuren så var jag lika glad ändå för att han var med, vi ses inte så ofta nu när han bor där uppe och vi på ön.
Övriga tiden spenderades på olika fik som Vetekatten, NK och ett ställe som bakade macarones, jisses va vi har ätit! Och då ska vi inte tala om all snabbmat.... Det kommer bli hårda dagar nu framöver kan jag lova..... Men motion fick vi iaf, vi gick nog till Stockholms varje hörn, till slottet, till Djurgården, Östermalm, gamla stan, vilse en stund och sen till hotellet som för övrigt var helt ok med tanke på att det var gratis.
Denna helg var precis vad vi behövde, få tanka närhet, få imponeras av hur barnen utvecklats och kunna visa dem frihet under ansvar, få äta gott och gå långa promenader utan att ha tiden som skulle passas. Att inte köpa ett enda klädesplagg tillhör inte vanligheterna vill jag lova, men nu sparas så mycket som det bara går till bröllopet och då kan till och med jag gömma plånboken för en tid.
Att dessutom ha lämnat bilen hemma var en frihet, vi behövde aldrig tänka på parkering eller långa köer, barnen älskade tåget och vi kunde båda passa på att vila där.
Så detta betyder att vi är fulladdade med energi nu och vi är redo för det sista rycket i skola, jobb och dagis innan sommaren knackar på dörren.

De orden är stulna från min farbror Bill, när man känner livet i sig och man bara trivs med det som är så ska man inte ha det sämre än så, livet är för kort för det. Därför har vi nu haft två dagar i sommarstugan i Tofta. Fåglarna kvittrar, gården fagas tillsammans med mina föräldrar, barnen stortrivs och vi likaså. Det finns nog inget att klaga på, jag har tom pluggat två timmar idag. Life is gooooood. Att jag har mitt hjärta här ute är det ingen tvivel om, här försvinner alla krav, måsten och annat negativt. Vi skattar mer än vanligt, klurar över vilken skog vi ska välja att promenera i, är det förkylning eller hösnuva jag har, ska vi ha kaffe nu eller genast eller sen (det sista får stå för de övriga i gänget). Men dagens chock stod Max för, han chockade nog både oss, sig själv och inte minst sin kropp idag så det hette duga! Han tog av sig alla sina kläder på stranden och B A D A D E!! Den ungen är inte klok!

Vissa tycker att det är solklart att lamm hör till påsken som julskinkan på julbordet. Själv är jag inget fan av lammkött men desto mer förälskad i lammungar, det är nog faktiskt det enda djuret som jag verkligen verkligen gillar, dom är söta, roliga och dom har inga klor och oftast så bits dom inte, dessutom gillar jag att dom bor i lada och inte inne i hus tillsammans med människor. Max hade väntat och väntat på att gammelmorfar Bengt skulle ringa och säga att ungarna hade kommit så vi skulle kunna åka ut och mysa med dem och igår ringde han, vi tog beslutet om att passa på med en gång. Som ni förstår är jag ingen djurälskare men det är mina barn, Hugo pussade lammungen på munnen, Max kramade den och lät ungarna snutta på hans fingrar. Trots att det var kallt så tårna förfrös märktes inte det förän vi åter satt i bilen för det kompenserades med hur varma vi var inombords av alla mysiga lammungar och hur Hugo härmade dem. Efter lammen skulle vi åka till nötkreaturen, modellen större djur..... Det fanns en lerpöl mellan lammen och bilen, den druttade Hugo omkull i så HELA han blev lerig, inklusive jag som tog upp han och bilen... Men med lammungar i sinnet gjorde det inget och vi åkte till kossorna och kalvarna. Vi hade turen som mötte på Mange som är bonden på gården och fick se på när han märkte en nyfödd kalv. Kalvarna var urfina, men kossorna...??? Jag kan utan problem erkänna att jag är rädd för dessa enorma köttkossor! Deras huvuden är smällstora och inte tala om kroppen! Men det är ändå mysigt att stå där och titta på dem och imponeras av hur Hugo imponeras av hur de låter och rör sig. Max som hela tiden annars undrar och pratar om hur och vad djur äter fick nu en fin lektion i detta. Slutligen tittade vi på fjolårskalvarna som stod och väntade på slakt. Då smög djurvännen fram i mig som sa att jag skulle öppna grinden åt dem och ropa "ni är fria kära kossor och tjurar, ni är fria!".... Jag sansade mig och insåg att det var nog bättre att låta allt ha sin gång.... 
  Väl hemma igen bjöd Johan på trerätters som var helt gudomligt gott allt ihop som ett litet avslut på denna svullande påsk av god mat, godis och allt annat som vi smällt i oss.


Hugo gillade fjolårskalvarna och Marianne fick driekt sällskap när vi kom till lammen.
Ska vi gissa på att lammet som står med bakdelen mot oss bär på tre små söta lammungar.

Efter att ha pluggar infernaliskt íntensivt denna vecka så har jag idag äran att kunna ha barnen hemma. Vi började dagen med att sätta igång två nya surdeg. Ett till lunchen, ska bli himla himla gott! För det är jag värd. Häromdagen lade jag ut på facebook att jag nu kämpat ner 10 kg på sex månader, det känns så bra! Och det tyckte tydligen alla andra också för över 60 (!) personer gillade det, jag höll på att smälla av, blev så in i vassen glad för att andra gillar mitt slit mot en nyttigare kropp. För trots allt har jag tränat som en galning och ätit tråkigt (nyttigt). Jag är ju en livsnjutare av Guds nåde som älskar allt gott, så här har det kämpats kan jag lova! Men det är så sant som det är sagt "ska man vara fin, får man lida pin". Att träna är mer än helt okej, jag snarare älskar det! Men kosten...... Så tråkigt att det inte är klokt! Dessutom sitter varenda gram på mig som klister, min kropp är så sjukt snål, vill aldrig tappa några gram sådär utan snarare hamstrar bara jag tittar på en kanelbulle.... Men nu har det gett resultat och jag är stolt! Men det är 5 kg kvar tills jag nått målet, men det får ta sin tid. Min tanke är ingen stress och press.
 Men nu är det påsk och hemmet är pyntat och likså barnen, med rosiga kinder och prickar är vi redo för dagens påskkärringsmarsch. Max är superladdad, Hugo tycker att kläderna är roliga men inte mer än så.

Vi kör all in på alla färger och pynt och barnen är så stolta över sitt egenplockna ris som tog oss två timmar att hitta.

Nu ligger jag här i sängen med tre prinsar sovandes under mina vingar. Tre prinsar, tänk så många som letar med ljus och lykta för att finna en prins och till mig har det kommit tre. Snacka om att jag har det bra! Och vad är det som är så himla bra med denna dag då? Snö igen? Nej. Förkyldningen? Nej. Utan det är så att trots dessa två megaminus blev denna dag riktigt härlig. Småkillarna var hos svärmor och svärfar mellan 10-14 så jag och Johan låg hemma tittade på Nyhetsmorgon, åt hemmagjorda kardemummaskorpor, läste tidningar och planerade framtiden i lugn och ro. Sen åkte och åt lunch på Sunes elefant, gott! Även det gjordes i lugn och ro. Och slutligen hann vi med både Elgiganten och rusta innan vi åkte för att plocka upp våra trollungar. Att få några timmar i just lugn och ro mitt på dagen med Johan är inget jag är bortskämd med. Barn är härliga men dom är även motsatsen till lugn och ro..... Så tack snälla Lena och Janne för passningen idag! När alla åter var inknycklade i bilen for vi in till stan. Vi lyckades köpa saker till trollens påskägg och sommarens bikini till mig(!). Jag brukar alltid gå och tveka, känna mig stormgravid eller nyförlöst med en 15kg degklump till mage, eller så har jag tyckt att förra årets får duga..... Men i år så är det andra bullar, den är säkert inte det minsta praktisk men så får det bli. Jag har inte ens testat den ännu då det lär väl bli ett intressant projekt om det blir den eller burkini eller vassen i år eller varför inte alla tre på samma gång?! Måste bara komma ihåg då att ta på mig allt i rätt ordning då..... Jaja, det beställdes hem pizza ikväll till familjen, åt helvete med alla bikinikrav! Iaf för idag.... Efter maten bjöd Max och Hugo i vanlig ordning på cirkus/dansshow. Dom är helt fantastiska när dom dansar runt och spexar. Sen dukade Max helt själv av borde och ställde in allt i diskmaskinen på rätt platser. Visste att man skulle få nytta av dom någon gång. ;-) Slutligen släkte vi alla lampor och tittade på finalen i Gladiatorerna, båda mina favoriter vann. Max sa diplomatiskt att han inte hejjade på någon, men jag tror att den lilla förädaren hejjade på gladiatorerna i smyg... Nu är det sovdags och så ska det få bli. God natt!

Det var ju alldeles nyssens fredag och nu är det fredag igen. Var i hela friden tog den veckan vägen? Jaja, det har iaf varit en trivsam vecka med massa plugg tillsammans med Andreas, varit på Fridhem, matlag med familjen Ruthstöm som var helt makalöst mysigt och lite magdans på det. Har aldrig tidigare testat på det och kan nu säga att det är precis lika svårt som det ser ut. Jisses, vi skakade och skakade och skakade och när jag kom hem kände jag mig i höfterna som nyförlöst. Idag är jag inte riktigt bra heller men det stoppade inte mig från body pump och idag maxade jag mer än någonsin och det gick bra, får se hur bra jag mår imorgon..... Imorgon ska Max och Hugo till farmor och farfar och leka några timmar mitt på dagen. Det är första gången vi lämnar bort dom utan att vi har något bokat, vi ska bara vara, ta det lugnt, pyssla lite och som sagt bara vara. Det ska bli riktigt skönt. Jag är hemma de flesta timmarna i veckan men då pluggar jag eller tar hand om småkillarna, när Johan är hemma tar han också hand om småkillarna och när de sover är vi helt slut så då ligger vi i soffan, jag sover och han tittar på något gammalt segt CSI, så roliga blir vi när vi äntligen blir ensamma. Så imorgon ska vi umgås, han och jag. Så gissa om jag längtar?!!


Stenar på Fridhem en solig eftermiddag.

Imorgon ska Johan på AW med jobbet och annars brukar han sluta tidigare på fredagar men då kom vi (jag) på den smarta idéen att han kan ta den timmen idag, så idag ska vi ha fredagsmys med god mat och efterrätt och framförallt ska vi hitta på något familjemysigt under eftermiddagen. Vid 19:40 är det dags för Miss Piggi pass, idag ska vi dansa magdans. Har aldrig gjort det tidigare och jag hoppas att det är lika kul som jag tror att det är. Synd bara att jag är så sjukt prutt-trött idag, numera sover tydligen hela familjen i samma säng. Och som bonus har jag idag skola i skolan med lärare som föreläser i rykande fart och tur det är intressant. Att läsa om kroppen och sjukdomar är så sjukt intressant, hela tiden får man aha upplevelser. Jag älskar känslan av att få lära mig, att kunna ställa frågor, diskutera, läsa och bara känna att jag förstår och att jag har användning av kunskapen i livet.

Idag har vi fyllt på alla vråer i våra kroppar med kärlek. Jag och min förbannat underbara familj.

Det är helt makalöst, underbart att praktiken är över. Att få sitta åter i pyamasbyxorna och tofflorna och plugga i min ensamhet. Att få lägga mitt schema själv. Kunna träna på lunchen även om jag ville ge upp efter att jag bara satt mig på spinningcykeln idag. Men att inte ha någon som dömmer och ser mig med kritiska ögon och väntar varje minut på att jag ska göra något misstag. Nej jag trivs här hemma. Småkillarna har ADHD-deluxe båda två, slåss, stökar skriker så och är allergiska mot varandra men ändå söker de upp varandra hela tiden och ska leka med samma sak.... Barn är väl helt underbara! Sover gör vi tydligen hela familjen i samma säng, jag sover som en kratta, vaknar vid fem och kan inte somna om.

Den finaste lilla Hugo jag vet, som nu lärt sig att gå in på toan, ta av sig kläderna, slänga blöjan och sätta på duschen själv. Han har blivit en alldeles egen liten person full av kärlek och hyss.


Och nu är den påväg bort igen, men vi har hunnit njuta av dess ljus. Till och med förra veckan när killarna låg dåliga tog vi oss ut kortare stunder. Man behöver luften och få röra lite på sig. Hugo satt mest i sin vagn och ville inte vara utan sin napp, vilket han inte får ha när han är frisk. Men är man sjuk så är man. Han och Max är riktiga utefilurer, så nu längtar vi efter våren och få åka ut till Toftaskogen och bara leka och va. Det ska bli extra kul denna vår med tanke på att Hugo nu går stadigt själv och kan gå "längre" streckor.
Just nu njuter jag av familjens närvaro mer än på länge, båda barnen utvecklas i rekordfart. Fulla av nya färdigheter som imponerar. Det är ännu mycket fart, brottning, bit och slag mellan dem så vi har börjat dela på dem för att de i lugn och ro ska kunna få visa sina fina sidor utan att det kommer en trottsig Lillebror som bits eller en Storebror som blir arg för att Lillebror inte förstår hans vilda lekar. Jag tänker lite som så, att dom har inte valt varandra och är dom inne i en period då dom bara sänker varandra är det bättre för alla om de får tid på olika håll. En grej som går förvånadsvärt bra är läggningen (som iochförsig aldrig varit något problem) som går som en dans. Varannan kväll läser jag och Johan saga för dem, Hugo i sin nya riktiga säng och Max i sin. När vi läst klart för Max får han välja en bok han vill titta i innan han somnar och Hugo stannar vi hos tills han sover. Allt detta går på ca 20 minuter! 20 minuter totalmys och effektiv läggning.
Något jag inte är van vid är att vara borta under dagar man vill vara extra mycket med familjen, förra veckan var det alla hjärtans dag och då jobbade jag, idag är det semlornas högtidsdag och då jobbar jag också. Jag vet att jag är larvig och att det är bara att vänja sig, MEN att jobba och inte få en krona för det i lön utan jag tar lån för det känns konstigt. Helt enkelt, jag är inte van. Det är kul att ha hand om patienterna när jag är där och få följa dem, få känna att jag faktiskt kan så mycket mer än vad jag själv tror. Det värsta är känslan av att bli bedömd på allt jag gör, det gör att jag blir nervös och glömmer, fumlar och blir inte mig själv när någon står och tittar på. Men det bästa är att jag har haft flera patienter som sagt rakt ut till mig när de åkt hem att jag är "en stolhet för sjukvården" "på helt rätt plats" och som en patient sa till en läkare under ett utskrivningssamtal "och då ska hålla hårt i denna tjej, hon är guld värd!" (många förstår nog inte att sjuksköterskor inte är assistenter till läkarna längre, men det är inte det som är det viktiga just nu.). Det gör mig varm i kroppen och då spelar det ingen roll att man jobbar gratis för en tid.


En helt underbar kille som nu kan tänka i flera led, uttrycka sina känslor i ord och fortfarande är min lilla skruttunge.

Idag är det sex härliga år sen jag blev tillsammans med Johan. Tänk att det är sex år sen som han stod där med en röd ros och jag eftersvettades efter träning. Men det sa verkligen klick! Och oj va vi fått vara med om, lycka, sorg, barn, död, värme, skratt och utveckling som par men även som individer.
Så vad har hänt det senaste året? Det stora är väl att jag börjat studera, det vände upp och ner på mycket, men det går och det har ändrat mig som person en hel del. Johan har kommit in på sitt jobb och stormtrivs. Hugo har börjat på dagis och det var varit en lättnad för mig men även en klump i magen över att behöva lämna ifrån sig honom redan. Max utvecklas massor på alla plan men är ännu i stort behov av pussar och kramar. Vi har fixat badrummet som vi var så illa tvugna till och innan jul blev även köket färdigt. Så nog har vi hunnit med en del. Och vi har en hel del i kikaren, men det märker ni så småning om. Vi kan helt enkelt inte ta det lugnt, inte än i alla fall. Men när vi blir pensionärer då jävlar ska vi ta det lugnt, vi ska baka, träna och bara ha det gott med lika mycket kärlek som idag. För nog har jag aldrig älskat någon som jag älskar Johan. Han gör peppar mig till att vara den jag vill vara, han bromsar mig när jag inte glömmer hur man saktar ner farten, han får mig att skratta och han får mig att älska mig själv. Det gör att jag älskar honom så mycket som jag gör. Jag vill vara hans och jag är så glad för att han stod där med rosen för sex år sen.
Idag VABar jag tills han kommer hem och löser av mig, då är det dags att fortsätta med praktiken till tio på kvällen sen lär jag va sådär trött att någon hade kunnat operara bort blindtarmen på mig utan att jag hade märkt det så något hjärtafirande lär det inte bli.... Men ska vi vara så så har vi hjärtadagar alla dagar.
Småkillarna ska dock få presenter såklart, dom får inte drabbas av jobb på konstiga tider! För dom är värda all kärlek hela tiden alla dagar men idag ska dom få liiiite extra trots allt.

Familjen sörvel, host och inte tala om temperaturen på våran familj just nu.... Jag skulle nästan behöva ett riktigt medicinschema för att lyckas komma ihåg vem som ska ta vad och när och hur.... Så nu agerar jag både läkare som ordinerar allt, sjuksköterska som administrerar och delar ut läkemedlerna och håller ordning på nutrition och elimination, sjukgymnast som ser till att dom får röra på sig lagom mycket, undersköterska är när jag gör allt i allo sysslorna, byter blöjor, snyter näsor, kramar och är ett stöd. 

Jag har gjort upp mål över allas hälsa.

Max: Sova ostörst utan hosta som väcker honom. Om dagarna ska febern hållas nere och han ska kunna äta. 
Hugo: Samma sak som Max.
Pappa Johan: Förebygga förkylning med att symtomatiskt behandla snor, huvudvärkstabletter och c-vitaminer (jag vet att det inte gör någon skillnad med det är gott!)
Mamma Clara: Få igång aptiten igen, hitta orken igen och sen hålla sig ifrån det Max och Hugo åkt på.  



Detta är vad småkillarna lever på nu...... Dygnet runt.....