Det är helt makalöst, underbart att praktiken är över. Att få sitta åter i pyamasbyxorna och tofflorna och plugga i min ensamhet. Att få lägga mitt schema själv. Kunna träna på lunchen även om jag ville ge upp efter att jag bara satt mig på spinningcykeln idag. Men att inte ha någon som dömmer och ser mig med kritiska ögon och väntar varje minut på att jag ska göra något misstag. Nej jag trivs här hemma. Småkillarna har ADHD-deluxe båda två, slåss, stökar skriker så och är allergiska mot varandra men ändå söker de upp varandra hela tiden och ska leka med samma sak.... Barn är väl helt underbara! Sover gör vi tydligen hela familjen i samma säng, jag sover som en kratta, vaknar vid fem och kan inte somna om.