Jag bara älskar mitt jobb, det är så mysigt att jobba på ett litet BB och förlossningen, att få följa familjerna från värkar till att de åker hem med en ny medlem i familjen, ett liten människa som väger sin vikt i gram, som utan att kunna prata med ord styr hela sin omvärld, som är ett litet mirakel. 

Jag kan känna mig säkrare i mig själv denna sommar, jag kan planera mina sysslor och se helheten på ett lättare sett. Förra sommaren trivdes jag bäst på BB men jag får mer och mer blodad tand för förlossningar, det känns som en omöjlig uppgift att kunna läsa av vad som är normal och inte, hur saker och ting ska kännas, känna cm hit och dit. Men jag räknar med att det inte är något som förväntas att man ska kunna från början. Så det ska nog ordna sig med det. Men det är utan tvivel världshistoriens mest spännande yrke jag har valt (om ni frågar mig)! 

 

Men så är det alla små ögonblick som är en ära att få dela med föräldrarna, som att få bebisen att ta bröstet för första gången, eller när någon kämpat en bra stund och vips snuttar bebisen. Eller att få ta första familjebilden. Att först få sätta på barnnumret på barnet och mamman så att man vet att de hör samman, sen när de åker hem få klippa banden. Att få gratulera föräldrarna till att de blivit föräldrar. Att få vara familjernas trygghet under tiden när de är hos oss, även om jag inte kan göra allt kan jag alltid svara på ringningar och antingen ta reda på svaret och återkomma eller skicka vidare uppgiften till någon som vet. 

 

Något jag rakt ogillar är arbetstiderna...... Suck..... Jag hatar att antingen börja klockan sju på morgonen eller så slutar man klockan tio på kvällen. Det värsta är när man jobbar först kväll och sen dag efter det, då är jag totalt medvetslös när klockan ringer på morgonen och jag hatar mitt livet och mitt arbetsval mer än något annat och försöker övertyga mig själv om att jag ska byta bransch, skaffa ett jobb där jag bestämmer mina arbetstider själv, alternativt vara hemmafru och aldrig mera sätta min fot i arbetslivet. MEN så räcker det med att jag kliver in på avdelningen så glömmer jag allt var ogillande heter, för vem blir inte glad när man har världens bästa jobb och underbara kollegor?