För 30 år sedan i den lilla men ack så vackra staden Visby föddes en iskall januari två små töjsar som skulle till att finnas för varandras sida i 30 år. Annie som min coola vän i de blå glasögonen heter föddes när mina föräldrar lämnade BB och våra mammor hamnade i samma BVC samt att vi bodde i samma kvarter så det var inte konstigt att vi blev bästa vänner med en gång. Vi lekte jämt, min lillasyster Julia fick också vara med men när jag och Annie var mammor till våra dockor fick Julia hålla till godo med att vara "farmor". När jag var fem år flyttade jag till huset några kilometer bort, därefter flyttade även Annie. Vi brevväxlade och ringde varandra ofta. Inte förän högstadiet skulle vi länkas samman på samma skola. Vi började umgås mer igen och vi drog även med våra nyfunna vänner längs vägen, Cattis, Jeanette och Elsa. Vi hade kul ihop, lagade mat, såg filmer, reste till Stockholm, lekte mörkerkurragömma och hittade på massor med skoj. 

Trots att det kan ta lång tid mellan vi ses nu när det är ett hav mellan oss märks det att vi har en naturlig närhet mellan varandra, vi plockar upp vilket ämne som helst och vi slutar sällan vid samma ämne som vi börjat vid. En fin egenskap som min fina vän har är att hon är otroligt intelligent, jag lär mig alltid en massor av nytt i hennes närvaro. 

   När jag nu skulle stå brud var det självklart att jag ville ha henne vid min sida, så hon och Cattis var fantastiska då de fanns vid min sida. Kunde inte ha valt några bättre tärnor, dom förgyllde min dag med champange, lyxchoklad och en trygghet som var oslagbar.

  

 

Jag minns en dikt som Annie en gång i tiden skrev till mig när jag tror att jag fylle 15 år. "Clara, killar kommer, killar går men våran vänskap den består, minst i 15 år till." Och nu har dessa 15 åren gått och vi har ännu varandra och jag är övertygad om att vi kommer ha minst 30 år till tillsammans, men med nya äventyr, nya utmaningar och som sagt en fortsatt trygghet i varandra.