I lördags var det dags för att vara tärna för en av mina finaste vänner. Vi har hållit ihop sen vi var sex år, gått nio år i skolan tillsammans, dansat, spelat fiol och stundtals spenderad vi mer tid med varandra per dygn än vad vi gjorde med våra familjer. Att nu få stå som tärna för henne har varit en spännande resa med möhippa och inte minst lördagens sermoni, att vi var när att frysa ihjäl hela bunten var det inget tvivel om. Har nog aldrig frusit så mycket i hela mitt liv. Men den kärlek som fylld hela ruinen räddade oss alla! Och inte tala om middagen och festen, allt var gott och festen var kanon! Det blev ett minne för livet!
(jag är medveten om att det är olika ramar på bilderna men varje bild kändes som individer och därför blev det så.)