Denna dikt sitter på en vägg på BB och medan jag läste den stod jag och storgrinade, värre än Lilleskutt full med hormoner. Men utan hormoner så sitter jag här i soffan och känner tårarna rinna även denna gången jag läser dikten, tänk om alla som ville ha barn skulle få chansen att en dag få stå där som jag gjorde med mitt mirakel i famnen och vara just i denna stund med öm bak, stinna såriga bröst, mums mums i hjärnan då man inte sovit på flera dygn och rädd för den riktiga världen utanför.

 Hugo har nu varit mer utanför magen än på insidan.
Denna bild är tagen på uppvaket efter kjesarsnittet och vi har
äntligen blivit godkända att få åka ner till BB igen, men då
tillsammans med våran Lillebror.