Nog är det. Ingen vet hur många dagar man får, innan ens dagar är räknade. Tragiskt att tänka så, men ibland är livet jävligt tragiskt. Så min största uppgift i livet är att göra det som gör mig lycklig så ofta jag bara kan, så när mina dagar är över ska jag kunna säga "men vi hade iaf jävligt kul så länge det gick." Nu kanske jag låter som att jag sålt smöret och tappat pengarna, men för mig så är döden totalt obegripligt så därför måste jag planera den så mycket jag kan. Så är jag. Jag kan storgråta av skräck för att något ska hända småkillarna, hemska sjukdomar eller att de ska skada sig illa och inte kunna vara den dom är och vill vara. Men livet har ingen garanti på något så istället får man vara tacksam för allt man har och att alla är olika och har olika bekymmer genom livet.