Alldeles nyssens fick jag veta att nära vänner blivit föräldrar för första gången. Dottern väger exakt som Max gjorde 4240 gram. Jag kommer ihåg när jag fick upp han på magen första gången, jag tänkte att han var stor, men att vi var vid liv båda två. Jag var säker på att någon av oss skulle dö, men här finns vi idag. Livet blir sällan som man tänkt sig. Iallafall inte mitt. Men för det mesta gillar jag det. Det är ju det som är livet. För fyra år sen idag fick vi reda på att Max var inneboende i min mage. Även denna dag kommer jag aldrig glömma. Den dagen skulle till att ändra mitt och Johans liv för alltid. Vi tog på oss rollen som blivande föräldrar direkt och sa att livet kommer gå bra. Och ännu håller familjen samman, med toppar och dalar, som alla andra. När vi fick Hugo blev vi kompletta. Han är familjens sista pusselbit. Han är den som sluter familjen och är så full av kärlek hela han. Han delar ut pussar och kramar (då han inte slåss) i mängder hela dagarna. Och nu är snart 2012 här. Det kommer inte bli ett händelselöst år kan jag lova, men vad som kommer ske tänker jag inte avslöja idag. Men det är ett år som jag riktigt ser fram emot att få dela med mina nära och kära.