Idag när jag var på gymmet så pratade jag med en av mina nya homies om ditten och datten och rätt som det var slängde han ur sig att han skulle springa lucialoppet och då slog det mig JAAAA DET KAN JAG OCKSÅ GÖRA!! Där hittade jag ett klart och tydligt mål med mina timmar på crosstrainern, för nog kan det behövas mål alltid. Så nu klurar jag på om jag ska nöja mig med lilla varvet på 5,3 km eller om jag ska va så crazy att jag ska våga anmäla mig till det långa på en hel sinnessjukt lång mil?!
   För er som aldrig sätt mig live så kan jag meddela att springa har ALDRIG varit min grej, jag ser ut som Pheobe Buffay i Vänner när hon är ute och springer och det säger väl allt, så vill ni få skratta så kom och se mig springa den 18 december och än roligare vore om ni springer tillsammans med mig.
  Jag frågade Johan om han vill springa med mig eller om han och småkillarna ska stå vid sidan och vara tidernas bästa cheerleaders med pompoms och allt, för det är väl det minsta man kan begära om man springer sitt första lopp någonsin (Stockholm maraton för barn på 2,3 km räknas inte vilket jag sprang för typ 15 år sen).