När vi kom ner igår till förlossningen förstod vi att det var ett nytt litet liv pågång i grannrummet, personalen sprang omkring som tokar och rätt som det var blev hela avdelningen lugn. Det kändes konstigt att kliva in i ett av förlossningsrummen igen, en salig blandning av lycka, skräck, oro, smärta och förväntan. Men som tur var gick det hela fort, vi fick än en gång se Mini som chillade där inne. Först låg h*n helt stilla så jag kände paniken komma men så såg vi hjärtat slå så släppte alla hemska tankar i världen. Vi såg tårna och massor med detaljer, riktigt mysigt! Sen mätte läkaren vattnet och det var precis lagom det med. Varför jag inte känt några sparkar visste hon inte, förutom att Mini ligger som en ostbåge och därav så kanske det inte blir lika kraftiga rörelser. Men dom tyckte iaf att det var rätt att komma ner och kolla läget.
   Idag har Mini hittat sina vanliga rörelser och livet känns kanon, vi bakar inför att familjerna kommer så vi ska få fira Johans födelsedag och lite min. Så nu är det bäst jag rör på mig innan Johan får dåre på mig.