Detta är en konstig vecka, ena sekunden så känns målet nära, nästa sekund känner jag mig tokig över att jag aldrig kommer få träffa bebisen.... Jag längtar så efter att få mysa, hålla, amma, byta blöjor, känna samma rörelser som man så länge känt i magen, ja hela paket längtar jag efter. Bara att få fylla ut dessa kläder vi köpt ska bli mysigt. Något annat jag längtar sjukt mycket efter nu är att bli av med denna ständiga värk i ryggen, idag ska jag ringa till bb och be om att få komma ner och sova med en sovdos till natten för nu är jag så trött pga  smärtan att jag inte orkar mycket längre till. Känns trist att jag redan känner så. Dessutom har magen packat ihop totalt, så nu dricker jag vatten som en idiot!

   Men nu måste jag sluta klaga och dela med mig av mina underbara stunder med magen, som jag nu även delar med dom som sitter nära mig, för oj så Mini kan sparka! Det syns långa vägar på utsidan, det fina är att ännu gör inte sparkarna ont så jag bara njuter av varje kick åt alla håll. Roligast är när Mini har hicka och man ser hur en fot åker ut på samma ställe om och om och om igen. Till skillnad från när jag väntade Max så vaknar jag på nätterna av att Mini är vaken, det hände aldrig med Max. Så jag kan väl räkna med att det är en unge med egna hittepå och som tycker att det är trevligt att vara vaken om nätterna.
   En annan sak som är bra är att jag har nu tagit ett beslut om vilken väg Mini ska komma ut och det tackar jag Ann nere på förlossningen för. Hon har med tankar, erfarenhet och massor med värme lyssnat på mig och vad vi varit med om så har hon fått mig att grubbla fram ett beslut. När jag kom till henne förra gången frågade jag henne hur jag skulle veta att jag gjort rätt val och hon svarade att när jag bestämt mig så vet jag, jag tyckte att det lät konstigt men köpte det och sen kom det som en uppenbarelse och jag vet nu precis vad hon menade när hon sa som hon sa, kloka kvinna!

Dom fina magbilderna har Nina tagit.