Denna återkommande fråga, när blir vi jämnställda (mellan man och kvinna)? Jag hörde nu på radion att en man skulle försöka få igång mjölkproduktionen eftersom männen också rent teoretiskt borde kunna amma eftersom dom också kan producera mjölk, hittade även en artikel om killen här. Min tanke är, hur kommer det sig att han är den första kille vi känner till som övervägt att ge amning ett försök om killar nu kan amma???
   Vi som familj med en mamma och en pappa har ju faktiskt möjlighet att påverka om detta skulle funka att dela på amning vilket vore det mest jämnställda av allt. För nog är det en stor känsla som pappa att kunna mata sitt barn, jag kommer ihåg första gången Johan skulle ge Max flaska eftersom amningen strulade så jag fick pumpa ur och när jag såg Johans lycka i att kunna mata sin son blev jag så imponerad av den storhet Johan kände. Det var häftigt. 
   Och om detta expriment nu skulle fungera så vore det kanske logiskt att Johan skulle amma vårat nästa barn eftersom jag hade så sjukt mycket problem i början, så då vore allt fridens om vi skulle lösa det så. MEN ett litet men sett stopp för att detta skulle fungera och det är att om jag hade burit denna varelse i nio månader så skulle jag inte klara av att gå tillbaka och jobba direkt utan skulle behöva den första tiden till att vara hemma och få chansen att ta till sig detta liv mer än det man vet genom rörelser och dom vakentider som barnet hade i magen. Jag kommer ihåg första gången jag skulle gå in på stan själv efter att Max fötts, jag skulle klippa mig och vi hade räknat ut att det skulle fungera med mat och sovtider. Påvägen in till stan kände jag ett enormt tomrum, jag var halv, ingen mage, ingen bebis. Det var en hemsk känsla. I flera månader hade folk stirrat på mig med min enorma mage och sen tittade alla, kända som okända människor med stora ögon ner i vagnen på vårat lilla knyte. Men helt plötsligt kände man sig som ingen alls. Det var då, idag kan jag längta efter att få gå på stan helt själv och gömma mig mellan ställningar fulla med kläder och andra ting. Men så har jag även hunnit få distans mellan mig och Max, vårat band blir längre för var dag som går, men det betyder inte att det blir tunnare utan snarare starkare och av bättre kvalité.
  Var tog nu pappa Johan vägen i allt detta? Han var den som kunde hålla Max i timmar utan att Max blev ledsen, han luktade inte mat, vilket jag gjorde. Då var det jag som var avundsjuk på honom. I mina ögon var det Johan som gav Max kärlek och jag var bara mat. Nu vet jag att det inte är så, men när man sitter med strängdfyllda bröst och blödande bröstvårtor fulla med blåsor kan jag lova att jag gärna bytt med honom. Att vakna varje natt av att ha en helblöt säng var ingen höjdare det heller.

En annan tanke om manlig amning är att detta måste göra livet enklare för regnbågsfamiljer. Då en familj kanske består av två pappor, då måste detta vara helt toppen. Att inte behöva ta till ersättning bara för att dom måste utan då är det mer en fråga om valet, amma eller flaska.

Så nu följer jag med spänning denna kille som gett sig in i en tuff match, både mot omvärldens fördomar och sin egen kropp. Kör hårt säger jag!!