Ninas foto.

När jag blev gravid med Max satt jag och Johan som två frågetecken på nyårsafton och visste varken ut eller in, "jaha, ska vi två bli föräldrar nu?!". Vi kliade oss i huvudet och undrade vad sjutton som hänt. Som ni förstår så var inte Max planerad, han blev till mellan ett misslyckat spiralförsök och minipillerskit. Vi samlade fakta som små hamstrar om allt som skulle kunna tänkas vara bra att veta. Dom största frågorna var. 1; Var vi tvugna att flytta nu? 2; Vi behöver nog en ny bil? 3; Va fan är SGI som alla tjatar om??

Mitt i allt så stötte jag på några andra som var nygravida på familjelivs hemsida, vi började skriva i varandras gästböcker och så beslöts det att vi skulle starta en tråd istället för att göra det hela enklare, vi döpte den till Babisar på Gotland- sommar 2008. Det blev hela sex fortsättningar på den, eftersom alla trådar på familjeliv läggs ner efter tre månader. Och som vi skrev, vi skrev om allt. Det blev ett trevligt gäng som började fika ihop då och då. I början var det lite stelt men ganska fort lärde vi känna varann. Vi följde alla magor och så rätt som det var byttes magorna ut till bebisar, livs levande bebisar!!

Jag kommer ihåg en gång när vi skulle luncha på Joda, det blev tyst i lokalen när vi kom ca tio blivandes mammor med våra magar genom rummet. Den ena större än den andra. Vi pratade om våra förväntningar på förlossningen, hur våra respektive har förändrats allt eftersom magen växer, vi pratade om att våga tro på att barnet skulle stanna kvar i magen och att det mådde bra. Vi peppade varandra och var ett sådant gäng som jag önskar att alla min tjejkompisar en dag kommer få tillhöra.

En av anledningarna till att vi började ses var för att MVC (mödravårdscentralen) i Visby inte har någon föräldrautbildning för dom som föder barn på sommaren på vår underbara ö. För då ska personalen ha semester och dom har inte tid med dessa klumpiga föräldrar som råkat klämma in att dom ska få barn just då. Detta innebar att vi insåg att vill vi träffa andra blivande föräldrar så måste vi leta upp dom själva, för MVC var inte mycket att lita på. Dom anordnade bara en dag då dom smällde ihop hela utbildningen och alla satt helt tysta i aulan på sjukhuset medan BM Lotta berättade om hur barnet skulle klämma sig ut genom något som ännu idag känns som en omöjlig väg.

"Tjockisträffarna" som jag kallade mammagänget var enkla, kunde man inte så var det bara att skita i att komma men oftast ville alla vara med. Svårast blev det att ses när bebisarna fötts, för vilket fik vill ta emot 12 barnvagnar?? Det fick bli fika på korpen och efter ett tag när bebisarna blev mer rörliga delades vi mer och mer upp i mindre gäng och vi sågs mera hemma hos var och en eller på klapp och klang.

Jag kommer ihåg spänningen på familjeliv när den stora babyboomen gick i augusti, VEM skulle skriva att nu var deras väntan över? Skulle det gå vägen för alla? Vilket kön blev det?? Det visade sig att alla barn kom ut friska,trots att nästa alla förslossningar hade någon form av komplikation. Det blev mest grabbar och det var många som var närmare eller över fyra kilo.

TACK alla underbara mammor som följde min väg och längtan efter Billy som visade sig vara en Max.