Igår när Johan, Max och jag var på en liten utflykt till Kovik och Gnisvärd så försökte jag lära Max hur man rullar ner för en backe genom att själv göra det. Känner att han fattade galoppen och jag kände mig mer än nöjd där jag sitter med gräs i hela koftan, håret och klänningen. Men så ropar Johan att jag ska hjälpa Max som håller på att slå knut på sig själv. Då börjar vi diskutera begreppet Curlingföräldrar och att det är det sista jag strävar efter att bli. En förälder som hjälper sitt/sina barn innan dom en behöver hjälp, som sopar mattan innan det en finns problem. Jag lever mer för "trail and error" - försök och våga misslyckas. Men jag vågar ändå inte släppa honom helt vind för våg, av den enkla andledningen att han är ett barn och barn tar inte relevanta och genomtänkta beslut. Trots allt så finns det en anledning till varför man blir myndig först vid 18 års ålder och inte när man är tre år. Helt enkelt, vuxna ska fatta beslut åt barnen och då för barnets eget bästa. (inget nytt under solen)
  Och när vi stod där och pratade om hur man ska vara som förälder så kläcker jag "Jag vill va en agilitymorsa som håller mig i närheten och försöker styra och locka mina barn till att ta rätt väg, men ändå få dom att känna att det var dom själva som tog beslutet om vägen". Så vill jag vara i min roll som mamma.  En peppande, positiv (ingen lyssnar på negativa människor) och kärleksfull mamma som får min unge att vilja utveckas, vilja försöka och våga nya saker.
  Jag tror att vara förälder är det svåraste ledarskapet som finns, efter föräldraskapet kommer helt klart att leda en grupp med tonårstjejer... suck... Tillbaka till ämnet; Alla föräldrar vill självklart sina barns bästa. Och olika metoder funkar olika bra i olika familjer, konstigare än så är det inte. Det enda som är viktigt är att barnet blir lyckligt, jag kommer ihåg inne på BB när dom gjorde hörseltestet på Max och på det första örat gick det snabbt men på det andra tog det ganska lång tid innan resultatet kom, under tiden han man tänka massor med tankar; är han döv, kommer det innebära en massor med jobbiga sjukhusbesök, ja ni vet allt sånt... Men så kom resultatet och det såg fint ut. När vi gick tillbaka till rummet med knytet i famnen kom vi fram till att vi hade tänkt precis samma tankar och att bådas tankar hade slutat på samma sätt. Men vad spelar det för roll om ungen inte hör på ena örat, tänk om man där och då skulle få veta att han aldrig skulle få några kompisar, bli mobbad eller bara bli olycklig. DET hade krossat våra hjärtan.
  Så nu har vi världens chans att forma denna underbara unge till den medmänniska vi vill att han ska bli.


Jag önskar dig inte guld, mitt barn
ej heller pengar och makt.
Jag önskar dig modet att vara dig själv
och stå för det du har sagt.
Jag önskar dig inte en stenfri väg,
men kraften att vägen gå.
Jag önskar dig kärlek i rikligt mått
och vänner att lita på.