Har jag sprungit mer än tre steg i stöten. Anledningen brukar vara att alla i min omgivning skrattar ihjäl sig när dom ser mitt desperata försök till att få löpningen att se naturlig ut. Istället tror jag att jag brukar likna en Heffaklump som är med i Nalle Puh, eller som Phoebe Buffay i Vänner. Och där tar det inte slut, min balans blir lika med noll när jag försöker "springa" så jag ramlar ut i vägar, in i träd och allt annat som finns i närheten. (Lite konstigt med tanke på att jag dansat så mycket i mina dar, men det verkar inte min kropp ha fattat) Samt att min astma alltid gjort att jag låter som en 90 årig rökare. Så just av dessa anledningar springer jag helst inte.

Men så idag hände det...
Johan och jag hade bestämt oss för att ta en rask promenad efter middagen (efter frågan från bla svärmor om jag var gravid igen tyckte jag att det var dags att göra något åt saken)  och vi dammade av träningskläderna för att komma i rätt känsla (viktigt viktigt) och sen bar det av, Max i vagnen och jag började av någon synnerlig anledning jogga!! Jo hör och häpna, JAG joggade! Och ni anar inte hur långt jag lyckades springa, ända ner till och tillbaka igen, typ. Var vi var har jag faktiskt ingen koll på, men långt blev det. Så nu känner jag mig som född på nytt, JAG gillade att jogga och jag kommer göra det igen. Men nu ska jag ta en dusch med Johan i lugn och ro eftersom vårt lilla yrväder sover som bäst.