Tack till alla värdelösa lärare som jag haft genom åren som har förstört min tro till mig själv att våga tro på mig själv. Tack för att ni istället för att hjälpa mig, tryckte ner, skämde ut och bidrog till att jag nu tio år efter avslutat gymnasiet ännu sitter här med hjärtklappning såfort det handlar om att läsa ett mattetal eller att ens komma på tanken att läsa en text högt. Tack för att ni inte tog min vilja att få lära mig att utvecklas och få läsa sig på allvar utan istället valde att hjälpa killarna i klassen och mig fnyste ni åt. Tack för att ni gav mig ett Godkänt för att jag var glad och trevlig istället för att se mina kunskapsbehov och att Ni gav mig Godkänt för att jag smälte in och ni blundade för mina luckor. Tack för att Ni lät klasskamrater skratta åt mig när jag läste fel, trots att jag gjorde mitt bästa och helst av allt bara ville springa ut från klassrummet. Tack så in i helvete för att NI förstört min självkänsla så fort jag befinner mig i ett klassrum.

 

 

Behöver jag säga att jag inte klarade tentan....... Tårarna rinner och jag är så besviken på mig själv. Hur kunde jag göra ett jävla läsförståelsefel även denna gång??!!!! Talen räknade jag rätt men jag missade ett litet ord som gjorde att jag missade på hela tentan.... Så är reglerna och jag förstår dom. 

Det är inte uträkningarna som jag gör fel på utan läsförståelsen. Samma problem som jag haft sedan mellanstadiet. Dock har jag alltid omringats av lärare i svenska, engelska, matte, NO, SO och så vidare som tyckt ner mig och förstört istället för att hjälpt mig med mina svårigheter. Som att högt skratta över hela klassen när jag lämnat in ett arbete och sen skrivit mina stavfel på tavlan och bad sedan klassen att rätta mina stavfel. Eller som när jag började gymnasiet och jag talade i enrum om för min lärare att jag mår dåligt av att läsa högt för andra på engelska, vi hann knappt sätta oss första lektionen förän  hon bad mig läsa för alla andra. Eller som när mattelärare på gymnasiet vägrade hjälpa mig när jag inte förstod utan valde killarna istället och när jag slutligen fick hans uppmärksamhet ställde han sig med armarna rakt ut och sa högt "Men skjut mig så!", vad han menade med det förstod jag aldrig, någon hjälp fick jag inte heller. Eller som när engelskaläraren på mellanstadiet skrattade högt när jag uttalade orden fel. Eller när jag satt tyst under tre år på högstadiet eller befann mig i ett grupprum med en kompis och läraren inte var det minsta intresserad av att undervisa, vilket ledde till att jag fick utskällning sedan på gymnasiet för att jag inte kunde ett skvatt. Eller när lärarna aldrig talade om hur jag kunde bli bättre, utan istället bara talade om ATT jag var kass på läsförståelse, vilket jag redan visste och inte utvecklade mig det minsta. Såhär pågick min skola ända fram tills att jag började på Komvux. Där mötte jag riktiga lärare, lärare som tände eldsjälar, lärare som brann för att få vara just lärare, lärare som älskade att undervisa, att få mig att våga tro på mig själv att hitta en röd tråd som jag tidigare saknat i skolan. 

Helt plötsligt ville jag aldrig sluta skolan. Jag älskade att gå i skolan, att lära mig saker och känna hur jag utvecklades hela tiden. Dock satt det kvar.... Proven...... Där jag alltid svart på vitt fått veta att jag knappt duger. Då kom panikkänslan, svettningar, ja allt det där som hör till när man vet att man inte duger som människa. 

Att sen baka ihop en tenta med läsförståelse, matte och som kräver alla rätt gör att jag vill gråta. Jag har alla rätt när jag sitter hemma och plöjer ena boken efter den andra, varenda övningstal har jag rätt på. Men så kommer jag till tentan och då låser sig allt. Inget duger förutom alla rätt. Allt eller inget. Så denna gång handlade om ett ord..... ETT ord som jag missat för att klara hela skiten..... Jag vet att jag inte kan beskylla mina gamla lärare för detta, men de har då fan inte hjälpt mig det minsta heller.

Så nu har jag pratat med läraren, vi är båda överrens om att det är inte matten som är problemet och att detta aldrig skulle bli problem i verkligheten (för det är väl inte i verkligheten som jag ska jobba sen va?) och att vi ska ha ett samtal lite lagom innan nästa tenta. 

 

Så är det. Detta är otroligt jobbigt att skriva om eftersom normala människor bara talar om hur lyckliga dom är, hur snygga och hur bra det går i livet. Men idag känns det viktigt att tala om att vissa dagar är gråa trots att solen skiner och man har en man som stöttar i alla väder. Men ikväll ska jag jobba, ta hand om mina härliga patienter och släppa skiten för ett ögonblick. Trots allt, jag kommer att klara detta och jag kommer aldrig bjuda någon av dessa skitlärare på mina framgångar. Ett stort undantag görs för Maggan som jag hade i svenska på gymnasiet. Utan henne hade jag aldrig ens våga söka Komvux för länge sedan och i samma veva fått tron om att jag skulle klara av att läsa till sjuksköterska. Det är något hon ska ha ett stort tack för. Synd bara att alla lärarna som jag stött på inte varit som hon. Då hade min skolgång sett betydligt annorlunda ut vill jag lova och jag hade klarat tentan denna gång. Men nästa gång..... Då jävlar!

Jag hade trott att jag skulle vara ledig hela helgen men igår ringde jobbet och undrade om jag kunde hoppa in. Så det blev att tillbringa kvällen på medicinavdelningen, vilket var trevligt på sitt vis. Men idag är hela familjen LEDIGA. Något som vi var jämt förr men numera upplevs som lyx. 

   Vi har tagit lugnt men ändå utfört några saker som skulle fixas. Som att byta till vinterdäck på bilen. Hämtat dagiskorten på posten. Bakat och slutligen har barnen lekt helt själva en lång stund. Det var som att änglarna sjöng lite svagt under den stunden i vårat hem. Nu vankas det avsmakning av dagens äppelmuffins. 

 

Tro det eller ej men när jag lämnade in tenta igår kändes det så himla bra. Jag tycker att jag borde, kanske, om jag har uppfattat talen rätt så kanske det blir alla rätt denna gången. 

Men sen kunde jag inte somna.... Låg och vred på mig i timmar. Tror att det var omladdning av spänningar i kroppen som sa sitt, nu gick jag från att ha varit skitnervös inför själva tentan, nu är jag istället skitnervös inför svaret som jag inte vet när det kommer...... När jag väl somnade drömde jag sen om "20mg/ml", "hur många timmar och minuter tar detta dropp?", "hur många dagar räcker flaskan?" "Späd 50mg/ml till 2,5mg/ml" och så vidare..... Hemska dröm. Så det är väl bara att fortsätta plågas ett tag till antar jag....

 

Nu när tentan är över har jag lovat mig själv att gå ner mina honeymoon kilon som jag lagt på mig. Ser ingen anledning att bära på dessa. Så nu blir det bättring av småväl kost som motion. Så idag blir det spinning till lunch, första spinningpasset sen i maj om jag inte minns helt fel (det kommer innebära att detta kan vara mitt sista blogginlägg någonsin). Men jag ser fram emot att få utmana kroppen och psyket. För spinning är långt mycket mer än bara uthållighet och styrka, det är att utmana sig själv och våga krossa sitt tron av vad man klarar av.

Men eftersom jag är belöningsmänniska måste jag ha ett mål (utöver en viktförlusten), en belöning helt enkelt som går att ta på. Så jag tänker boka tid för nya ögonfransar hos Monika. Jag saknar mina Bambifransar!

 

 

 

 

Denna bild togs på Rhodos. Jag ser hur lugn och harmonisk ut som helst, men jag lovar, en dag ska jag dra historien om denna plats. Jag var övertygad om att den skulle bli min död! 

Nu kan jag inte göra mer, så är det bara. Jag har tenta om en timme och det enda jag vill är att gråta. Som Lilleskutt. Att tro att allt det jobbiga försvinner om jag gråter högt och mycket. Men så är det inte. Tentan kommer ändå och jag får allt bita ihop. Denna tenta har jag skrivit tidigare, det är den förbannade Läkemedelsberäkningen. DVS man måste ha alla rätt för att bli Godkänd. Det är just det som gör att jag gör missar. Jag klarar inte pressen fullt ut, att veta att ett fel är inte bra nog, att det krävs ALLA RÄTT för att kunna fortsätta. Det knyter sig som en klump i magen och jag vill bara skita i allt. 

Jag vill svara rätt på allt, men just av den anledningen att jag har svårt med läsförståelse så blir detta min hake. Jag klarar talen men läser inte hela uppgiften trots att jag tycker att jag gjort det enligt konstens regler och blanda då detta med 100% nervositet och lika mycket press blir det en kass kombination.

Jag har aldrig räknat fel under praktiker, så detta handlar helt om prestationsångest. För här spelar det ingen roll var jag lägger ribban, den är redan lagd uppe i taket och jag hoppas att denna gång kommer jag hoppa hela vägen. 

 

Jag vill tillägga att det är skitjobbigt att läsa och lära sig saker när järndepåerna är så dåliga som de är nu (senaste värde 5, ska ligga mellan 10-200).... Det enda jag vill är att sova, eller snarare vila, vila, vila.... Men nu har jag gjort något dumt och trotsat tröttheten med socker av alla dess slag. För på något sett måste jag hålla uppe ögonen och jag får träna bort det som detta kostat den senaste tiden, för trot eller ej men nu tror jag nästan att jag vågar säga att värderna håller på att vända och gå uppför efter att jag fick tips av en läkare om andra järntabletter som fungerar mycket bättre för magen. Så nu hoppas vi på det bästa på alla jävla plan.

 

Igår kom våran nya familjemedlem. En bärbar HP (mer än så vet jag inte och jag bryr mig inte så mycket heller) som ska ersätta våran gamla stationära klumpdator, som vi dock varit himla nöjda med i alla år. Men nu var det dags att låta den gå vidare och vi ersatte den med denna skönhet. Efter att ha tittat lite smått kan jag redan känna att vi kommer ha många trevliga stunder tillsammans. Nu ska vi bara lägga in alla program som gör den lite roligare med bildredigering, musik osv. Denna gång ska jag dock inte fylla datorn med bilder utan de får läggas på en extern hårddisk.

 

Men då hälsar vi denna HP välkommen till familjen!

Idag bakas det för fullt, barnen älskar det, maken älskar det och jag älskar det. Dvs alla älskar det otroligt goda brödet! Jag har börjat ändra lite på receptet så nu lyckas jag få till de riktigt stora bubblorna och det blir sådär segt som man vill ha det. MUMS!!

 

 

Då var det måndag igen. Jisses vad veckorna springer förbi! Men fick en trevlig överraskning idag när jag skulle logga in på bloggen när jag såg mig på blogg.se förstasida liggandes i badkaret. Kul! Att uppskattas för det man gör är alltid trevligt. Så välkomna alla nya som hittat hit! Och som att det var det enda fina idag, nä för idag hade jag två solstrålar att äta frukost med, de dansade på sig ytterkläderna i takt till Lars Winnerbäcks Solen i ögonen. Därefter tog Max sitt munspel och Hugo sitt paraply och så gick vi i ton till Max höststycke som säkert lät över hela Visby. Han sa att han tyckte att det passade till alla löven på marken och jag höll bara med. 

 

Jag går ännu omkring och bara njuter av resultatet från VFUn. Så nog blir detta en extra bra vecka alltid. En vecka som ska fyllas med kärlek, bakning, barn, vänner,. plugg och till och med träning (hoppas bara att knät håller!). 

 

 

 

 

Hela familjen andas kärlek numera. Igårkväll var det dags att lämna tillbaka filmerna som vi hyrde en vecka tidigare. Vi åt middag i lugn och ro, sen klädde vi på oss, barnen fick åka bak på våra cyklar sen cyklade vi stan runt. Tittade på utsikten över innerstan över domkyrkan, hur det lyste i allas fönster hur vackert havet var. Sen fortsatte cykelturen längs ringmuren och vidare runt stan medan löven föll i mörkret och Hugo satt bakom mig och ropade stolt "min mamma!" om och om igen. Det var ett sådan stund som jag tror att gamla människor tänker tillbaka till när dom säger "ta vara på småbarnsåren, det går så fort". 

Nu är det så atte jag har liksom fått en förfrågan (från vilka vill jag inte berätta nu) om att öppna upp bloggen igen och flytta den till en ny sida. Har ingen aning om hur det fungerar men jag är inte omöjlig. Jag blir glad när jag får mail som dessa. Och flera jag mött och vänner, kända som okända har inboxat mig och vill att jag ska öppna bloggen igen. Så visst tusan ska jag göra det! 

Men jag lovar, detta blir sista gången som jag tvekar. Nästa gång jag låser bloggen gör jag det för alltid!

 

Var inte rädd, jag går bredvid dig.
Kom ta min hand, jag håller i dig.
Här i min famn, kan du våga tro.
Sänk dina murar, jag ger dig ro.

För att jag älskar dig, så som du är
och jag vill ge dig allting jag har.
Låt mig få bära dig när du är svag,
för du betyder allting för mig.
Var inte rädd, jag går bredvid dig.

Nu är jag din och nu kan jag andas.
Här blir jag kvar, för här vill jag stanna.
Se på oss nu, livet är vårt.
Ser du den framtid som vi, vi kommer få.

För att jag älskar dig, så som du är
och jag vill ge dig allting jag har
och låt mig få bära dig när du är svag,
för du betyder allting för mig.

Ja, jag ska älska dig så som du är
och jag vill ge dig allting jag har.
Så låt mig få bära dig när hoppet sviker.
Du betyder allt för mig.
Var inte rädd, jag står bredvid dig
för du betyder allt för mig.

 

Kul att just du är inne och läser idag. För som du märkte är numera haspen på. Bloggen är numera tänkt att vara privat, den ska åter handla om tankar, familjen, vårat liv och drömmar om framtiden. 

Pennan är trots allt mitt vapen. Jag gillar att få ner mitt liv i ord och har jag gjort det i fem år så kommer det säkert bli fem år till, (hoppas jag på). 

 

Under sommaren hade jag ingen tid för bloggen. Jag tyckte att det var trist men insåg att jobb och familj gick långt före bloggen. Sen när höstterminen började var min tanke att ta upp bloggandet igen. Men så har jag funderat, klurat på vad jag vill ha bloggen till. Är den för min egen del? Ska den vara privat eller ska jag hålla mig till recept och liknande. Jag vet att det finns folk som läser bara för att irritera sig på mitt underbara liv. De flesta som läser lämnar aldrig några spår och då känner jag att jag ska sätta lås på den för allmänheten. För trots allt så älskar jag att ha den som en dagbok, där man kan backa i tiden och minnas allt man gjort. Men det är just det att jag vill inte lägga ut allt åt alla. 

Men för mina trogna läsare så tipsar jag er att inboxa mig på facebook så får ni ett lösenord så ni kan följa mig och familjen ändå. För trots allt 5,5 års bloggande tänker jag inte skicka i graven bara sådär.

 

 

 

 

Här är vi. Alla fyra. Stiligare än någonsin. En lycklig familj. Familjen Törngren. 

 

Det går inte en dag nu utan att vi pratar om bröllopet, minns och skrattar till allt som hände det dygnet. Alla härliga tal, den goda maten, miljön, alla påhitt som våra nära funderat ut och fixat. Känslan av att känna sig som en den vackraste i världen och att få njuta av att man hade den vackraste maken som jorden skådat, att få ha barnen närvarande när vi sa ja till varandra och få bli en familj med samma namn.

Imorgon smäller det. Imorgon blir jag Fru Törngren, jag ska lämna mitt fina, älskade, underbara Ekengren för en ny fas av livet. 

Men nu sitter jag här och glor, allt är piffat och puffat och nu återstår bara att gå och lägga sig för lite sömn. 

 

Jag har insett att planera och invänta sitt bröllop är som att vänta barn. Det är med skräckblandad förtjusning och fjärilar i magen som allt planeras, det mesta med kärlek. Man kliar sig i huvudet mången gång och undrar hur i hela friden detta ska sluta?? Men detta är som ett planerat kjesarsnitt, man vet när det hela kommer gå av stapeln och att vi med största sannolikhet kommer bli gifta (på samma sätt som föräldrarna vet att de kommer bli föräldrar just den dagen). Man längtar och väntar och väntar och längtar och vips har tiden gått och man inser att imorgon är det dags! Dags för det där magiska. Dags för att förändra livet. Allt känns så himla bra. 

 

I denna stund är jag inte alls nervös. Jag tycker att vi kan inte gör mer nu. Jag är bara lycklig över att dagen äntligen är här. Min och Johans dag, kväll och natt.

 

Så god natt hälsar en blivande Fru.