En söt unge i en söt hatt. Hela mitt hjärta slå av lycka varje gång jag ser min Max. Kan vara för att han är i en guldperiod just nu. Han är hjälpsam, glad, busig, pratglad, varm och precis sådär härlig som bara treåringar kan vara. Det bästa är hans tacksamhet som han så öppet visar, hur han blir glad för småsaker i vardagen och inte tala om lyckan över när jag kom hem med denna hatt från sthlm när jag var där senast.

Så nu kommer en vädjan..... Snälla snälla snälla stanna i denna härliga period länge länge länge!!

Som vanligt kom Max in till oss i nättras. Men nu sa han att han hade ont i magen och ville kräkas. Oh no! Så blev det, ett par gånger..... Men ännu har ingen av oss andra blivit smittade. I skolan läser vi just nu om virus och bakterier..... Tror ni det gör att tankarna snurrar på ett helt nytt sett?? Vad har han ätit, hur har han blivit smittad och kommer han smitta vidare??? Jaja, han är iaf duktig som talar om innan han kräks, så nu hoppas vi bara på att Hugo ska klara sig.....

Idag har Max varit på dansskolan och fått prova på barndans. Gissa om han gillade det?? Han dansade resten av dagen hemma! Men där var han lite blyg och ville att jag skulle dansa med, vilket jag självklart gjorde. Men efter ett tag lyckades jag få honom att dansa själv. Dom var så söta alla små pluttar och Sara var verkligen en toppen fröken!! Hon är som gjord för att leda dessa små måste jag säga. Det värmde i hjärtat när det gjorde alla gamla klassiker, tänk att min egen unge, min Max gillar att dansa lika mycket som jag. Det är lycka måste jag säga.

Men jag måste fråga vart var alla andra killarna?? Det var massor med tjejer och Max och en till kille, själv fattar jag inte denna ojämna fördelning. Hur tänker pojkföräldrar, vill de inte att deras söner ska dansa? Och vad gör de istället med sina tre-fyraåringar?

Igår firade vi Max för sista gången för detta år. Då var släkten här vilket betyder mängder med paket och fullt ös. För första gången till ett kalas hade jag inte bakat en enda bulle, tårta eller kaka samma morgon, vilket brukar vara tradition. Jag orkade helt enkelt inte, så Johan åkte till Ica Maxi och kom hem med två goda tårta, dom var inte så dumma dom heller. Men måste spara inte på krafterna någonstans, så är det bara.
Det var trevligt att ha de alla här men i fortsättningen ska alla i familjen firas den dag de fyller och så får det vara vilken dag i veckan det vill. Barnkalas exkluderas såklart.

Och vips var han här, våran treåring! Han växte över en natt och är så stolt över att vara TRE år, det märks att han känner sig stor, men vill vara liten plutt som han själv sa. Han får vara precis som så stor eller liten han vill för mig. Jag känner mig så stolt över att få ha just Max som son.

På fredagsmorgonen väckte vi Max med sång, blommor, paket och kramar. Det var under glädjerop som det ena efter det andra paketet öppnades. Han och vi njöt av stunden. Sen vankades det lyxfrukost.


Lördag morgon 06:30 ville Hugo kliva upp, så då började bakandet. Bullar, maränger med mera. :) Max gjorde sina godisklubbor till barnen och färgade marängerna med mig.

Sen kom gäster som Max bjudit, kompisar från förr och nya kompisar från dagis. Även då fick han massor av paket, men kompisarna lockade mer så han glömde bort att öppna några. Det kändes sunt. Sen bjöd han på glass med alla dess tillbehör. Och efter att barnen lekt fint en lång stund var det fiskedamm såklart. Jag kan bara känna mig lycklig över hur fina vänner Max redan har i livet. Kan lova att detta var några timmar som både han och jag kommer minnas med solsken i blicken lääääänge länge. :)





Så grattis min älskade unge!

Precis innan vi skulle börja slå in alla paket blev jag orolig och tänkte att vi nog hade köpt förlite till Prinsen. Men oj så fel jag hade, vi slog in och vi slog in och vi slog in. Hela soffan vart full!! Jag har till och med scrapat på hans kort!Så nu är vi redo för att få fira våran tre åring om några timmar, flaggan är framtagen, på brickan ligger några paket, resten i en stooor påse, bordet är dukat för lyxfrukost och klockan är ställd. Helt enkelt vi är redo!

(en trött blivandes mamma och en mage som med lite vatten i och mycket bebis)

Jag minns denna dag då bilden togs som igår. Jag hade förvärkar (som vanligt) hela dagen, men dom ar jobbigare än vanligt. Jag var urless på att vara gravid och kände mig redo för att möta Billy så vi gick hälsans stig. Jag minns hur jag sa till Johan att "nu jävlar stannar vi inte när värkarna kommer utan tryck mig i ryggen så jag fortsätter gå oavsett hur ont det än gör". Så vi knuffade oss genom vandringen, några värkar gick inte att gå på dom gjorde helt enkelt föööör ont. På kvällen skulle vi hem till mamma och pappa för lite mat. Där fanns även Filip en fastlandskompis som jag inte sett på flera år. Han såg skitskraj ut varje gång jag fick en värk. Men jag lugnade med att jag haft så halva sommaren så inte var det någon bebis påväg här inte. Kvällen gick och värkarna gjorde mer och mer ont. Vi åkte hem, gick och lade oss med tanke på att det kunde vara på g denna gång. Vi låg länge och pratade mellan värkarna, till sist somnade Johan och jag låg vaken. Klockan 24:00 gick vattnet. Jag väckte Johan och skrek att vattnet gått. Han sa till mig att sluta skämta och blev sur. Men jag skämtade inte, det fullkomligt forsade vatten! Och DÄR började resan!

Här har ni stans gulligaste och minsta pizzabagare som stolt visar upp sin pizza. Jag försökte stoppa honom med att bara ta en peperoni, det var dumt... För sen åt han upp mina också. ;)

Tänka sig att jag skulle få de finaste killarna i världen till mina söner! Och inte tala om hur lycklig jag är över hur mycket de tycker om varandra. Max är så obeskrivligt stolt över sin lillebror. Han pussar, kramar och säger ofta att han älskar sin lillebror.

Såg jag ut såhär. Vi var spända på vad som komma skulle. Jag älskade magen verkligen, alla sparkarna, alla förvärkar, ja allt utom skitryggen älskade jag. Jag var inte alls orolig för varken förlossningen eller för hur livet skulle bli som förälder. Både jag och Johan var var lugna i den kommande nya eran.
Vi räknade med att som förstagångsföderska skulle vi gå över tiden så vi hittade på massor med roliga saker för att inte sitta och räkna dom sista dagarna. Men vi gick aldrig över tiden. Natten till BF gick vattnet och sen blev inget som vi räknat med, men ut kom Max och vi fick världens tryggaste bebis som aldrig skrek eller satte sig på tvären. Han var underbar som bebis.
Idag är han en underbar skitjobbig snorunge som gör allt för att provisera sin omgivning och främst hans föräldrar, men mest så är jag upp över öron kär i honom och saknar honom såfort vi delat på oss för några timmar. Han är ta mej fan precis så som jag önskar att min unge ska va. Och inte för att nämna hur fin han är som storebror. Jag älskar dig min lilla Max, snart tre år gammal!

Max har hittat en av mina gamla gymnastikdräkter och har nu  gympapass med oss här hemma. Han är en hård tränare kan jag lova. :)

Max har fått piffa och puffa lite själv på balkongen och då skulle han ha två ljus och en liten blomma på hans pall. Sen satte han sig på sin lilla stol med sin favoritbok och sa "tyst mamma, jag läser!". Det är våran Max det. :)

Max har problem med sitt trattbröst och just nu är det eksem där som stör honom så nu ska han få smörj morgon och kväll. I samma veva har det slagit mig att vi vet på tok för lite om trattbröst, så nu googlar jag hej vilt på det och blir lugnad samtidigt som jag blir skräckslagen över andra missbildningar som kan hänga ihop med bröstet..... :( Tur att vi har Eva på BVC som ser till att Max ska bli undersökt av en bra barnläkare innan sommaren, för ett är jag helt säker på och det är att jag tänker aldrig gå till vårdcentralen med trattbröstet iaf, en läkare som skulle lyssna på Max hjärta en gång fråga MIG vad det var för fel på hans bröst. Då blir man lite matt......

Med tanke på hur minimalt med sömn det blev på sjukhuset och sen en heldag med både praktiska moment i skolan samt ett seminarie på eftermiddagen, så snarkade jag i kapp med småkillarna redan vid åtta. Så det blev hela elva timmars sömn i nättras, så idag känner jag mig som en människa igen. Trevligt. Men nu sitter Max, Hugo och jag framför Pettson och Findus och väntar på att tandläkaren ska ringa och ge oss en tid för att kolla till Max framtänder som fick sig en ordentlig omgång i fallet... Det är så pass att jag inte kan avgöra om tänderna tryckts upp eller om det bara är så vansinnigt svullet. Och med tanke på att han inte helt konstigt har han ont när han tuggar så de behövs kollas upp.

ja, så sköt det. Med blodtrycksmätning natten lång....

För några timmar sen gjorde Max en såndär grej som man undrar "hade du sån jäkla otur" eller "hur fan tänkte du där?!". Han har alltid mycket hopp i benen och det brukar kännas som ett under vissa dagar att han lever och det brukar gå fint, men idag gick det illa.... Rätt som det är så med platt fall dyker han med ansiktet före ner i golvet och det kom blod i massor från tänderna och han vart helt knäckt. Efter det har han inte varit sig lik, han är slö, men somnar inte för han har ont i tänderna och till och från så gråter han och är helt förtvivlad. Älskade lilla Max!
Ingen tand är jättelös men det är några vi är osäkra på om de sitter helt fast...
Så nu är det bara att invänta natten för att se om han kräks.......

Mitt lilla A-barn som är glad i allt älskar även att plocka blommor och ge bort till dom han tycker om, så han plockade en bukett och gick till sin moster Julia och ringde på med den fina presenten. Jag fick också en bukett som nu gör sig fint i hallen. Max är så enkel att ha att göra med, han är positiv, sprallig och full av kärlek. Så det bästa man kan ge honom är tid så man hinner njuta av våren tillsammans och allt vad det innebär.

Idag har jag och Max passat på att välkomna våren med att träna på att cykla, plocka blommor, gunga, sparka boll, lekt i sandlådan, ritat en hoppahage på marken, busat och haft det sådär som man borde ha det varje dag. Snart är det dags för oss att gå ner till hamnen och hämta hem Johan som kommer med båten.

Ja det är sant, jag är nästan helt säker på det. Max skriker oständheter i var och varannan mening. Men grejen är den att han ännu inte har så många svordomar att välja mellan så det enda han kör på är BAJSKORV, bajskorv Hugo, bajskorv mat, bajs bajs bajs...... Han säger det i alla meningar, högt som långt. Det liksom bara spottar ut ur munnen på honom. Så frågan är hur och när han kommer utveckla sin hemska sjukdom, för visst kan man räkna det som en sjukdom?

Våran älskade snorunge visar ännu en härlig sida......