Ibland undrar jag om jag inte är själstvilling med Maria Montazami, vi går runt hemma, trivs som fan, pysslar här puffar där, kollar läppglanset, ser till så att familjen trivs och älskar att känna sig duktig. Så mitt nya liv som studerandes småbarnsmamma gör att jag många gånger känner hur jag är ute på vatten där jag inte bottnar och sprattlar för allt jag har för att bara ta mig i land. Det är inte lätt att efter tre år rivstarta på detta sätt, jag älskade verkligen Montazami-livet men behöver detta för att utveckla mig själv och bli det jag vill en vacker dag. Men måste dom (lärarna i skolan) hålla ribban så förbannat högt hela tiden? Måste man lämna in arbeten varannan dag och ha smått magsår för att hinna med allt? Men jag ska visa dom att vi Montazami kan vi också och jag ska inte ge upp!

Så nu är det bara att fortsätta med forskningsprocessen och tacka gudarna för de fina tjejerna som jag har i klassen, dom är guld värda. Jag ska bara lära mig att våga fråga och våga inte kunna och veta allt så kommer detta gå kanon.