Idag tog vi bort gaveln på Hugos säng, han kan numera gå i och ur sängen själv. Det tog ca två minuter och det vände våra tankar upp och ner. Slut på bebistiden? Inga fler bebisar? Over and out?
Vi bestämde att sängen ska vi inte göra oss av med, den kommer när Hugo växt ur den få ligga på mamma och pappas vind tills någon vill använda den igen. Om det är vi vet man aldrig.... I dagsläget är jag övernöjd med två barn. Två friska livfulla perfekta barn som ger liv och rörelse åt allt som kommer i deras väg. Hur kan man få högsta vinsten två gånger i livet?

OM vi någon gång om en himla massor med år skulle bli sugna ändå på att utmana lotteriet och högfärdigt tro att vi skulle kunna trissa högstvinsten, då skulle det krävas att vi flyttat till hus. Jag vet inte ens om jag vill flytta härifrån.... Jag trivs här, allt är lagom. Lagom stort, lagom långt till stan, lagom kostnad, lagom till jobb, lagom till allt. Ja vad säger man, det är lagom till den familj vi är idag. Så vi får se. Vi stänger inga dörrar men planerar inte heller något vi inte kan sia om idag. För hur ska jag veta vad jag vill om fem år? Troligen jobba så det skriker om det. Men jag har många år på mig att bli förälder igen om vi nu skulle styra om våra skepp så att säga. Men det är en sorg att ta undan bebissakerna. Bebisar lukar gott, för det mesta, dom är lätta att ha med att göra, för det mesta och dom är just små söta underbara fantastiska bebisar. Små mirakel. Därför har jag tur att andra runt mig nu skaffar barn för fullt så jag kan få lukta, klämma och njuta av deras magi.

Så nu är det bara att bita ihop och inse att bebisfabriken är asaballamycket stängd och frågan är om den någonsin kommer öppna igen? Den enda som vet det är tiden.


Det finns ingen känsla i världen som går upp emot att få bära sitt barn på insidan
och en dag få ha det i sin famn, en liten skrynklig varelse som är vackrare än allt
annat man någonsin sett tidigare.