Tänk att trots denna soliga dag slog en blixt precis ner. Jag önskar att det var den enda och att det inte gömmer sig fler. Utan att helgen blir lugn.

Denna natt har jag sovit i 12 och en halv timme!! Det är inte klokt! Efter maten igår gick jag till tvn med småkillarna och somnade med en gång! Sen vaknade jag vid sju imorse inne i sängen. Det var nog precis vad jag behövde. Lite sömn. Men jag är ännu trött. Men idag ska det pluggas hemmavid eftersom jag har ledig dag från praktiken. Förmiddagen lades på klapp och klang, vi ääääälskar klapp och klang! Det är mysigt så det förslår. Personalen är lika underbara mot föräldrarna som mot barnen. Sångerna är väl valda, fina och pedagogiska. Fikat är gott och de andra som hänger där är trevliga dom med. Allt är fint där. Det är tur det finns stunder som dessa i allt vinterslask.

Oboy, jag fick ett så härligt mottagande med pussar och kramar och dans när jag kom hem. Hakuna matata! Som dom säger i Lejonkungen. Sen fortsatte kvällen på spår med skratt och mys, jag passade på att tanka närhet med tanke på att det blir många timmar från familjen även denna vecka. Men nu skiter vi i det för en stund. Vi hyrde en film, köpte godis, pizza och fick en riktig drömmiddag, ungarna var på topp, likaså jag och Johan. Vi hann med att städa, tvätta, leka, smörja gnikandes dörrar, vika tvätt, digga till radion och inte minst så Hugo bajsade för första gången på pottan och det strålade L Y C K A om vårat hem ända till Karlsöarna. Det ni!! Så även om det är skit ibland så brukar det även vara skitbra också ibland. Det uppskattas. Så ikväll somnar jag nynnandes till " hakuna matata, det är ord som är bra, hakuna matata, gör att man blir glaaaa!"

Det räcker med att säga att jag har haft panikångestattacker ett par gånger idag. Jag hatar att känna mig stressad i onödan. Behöver jag säga att jag inte är hemma utan på praktiken. Men som jag skrev i ett annat inlägg, jag mår inte bra här. Har ju inte haft panikångest sen i höstas när det var på tok förmycket i livet men nu.... Nu är det bara praktiken..... Det säger väl allt. Det är tur att jag gillar patienterna så mycket för annars hade jag inte fixat detta. Så är det med det. Jag vet inte hur jag ska kunna ta beslut som en färdig sjuksköterska, kunna veta allt om alla sjukdomar och veta hur avdelningens egna ritualer ser ut, när de inte är samma som vi lär oss i skolan...... Men nu är det fyra dagar kvar. Fyra dagar. Ikväll blir det lugn och ro (in my drems) med familjen.

Hugo är upp över öronen kär i sin mommo, han pratar om henne hela tiden, vill ringa henne var femte minut och är helt enkelt så glad i sin mommo. Men han kan inte skillnad på farmor och mormor men det kvittair, han gillar dem båda, ibland är även Sussie som är hans dagisfröken mommo och även jag. Han är helt oslagbar när det gäller kärleken till sina mommo, han skiner upp, han sjunger om mommo och han som ni förstår pratar knappt om något annat. Jo det skulle va Pippi som han slänger in i var tredje mening, dvs han har bra kvinnor som förebilder kan jag lova, det blir nog en bra karl av honom en vacker dag.

Det är mycket känslor i mig just nu. Dålig samvete för att jag är så mycket från familjen och inte bara dåligt samvete utan snarare en sorglig längtan efter och till dem. Sen ska jag vara 100% hela dagarna när jag är på praktiken, jag ska vårda dem jag tar hand om och jag ska svara på frågor som mina handledare ställer mig. Jag har aldrig arbetat på detta sätt tidigare. Mina tidigare praktiker har varit att jag har arbetat tillsammans med mina handledare, vi har diskuterat, klurat och funderat på lösningar tillsammans. Jag har kunnat fråga dem rakt ut och fått svar på mina funderingar. Det har varit spännande att jobba så och det tilltalar mig, jag växer då. Men nu..... Jag ska ta reda på allt själv och får inte fråga när jag undrar något. Jag ska ju ta reda på det själv via fass eller vårdhandboken eller liknande. Men arbetslivserfarenhet finns inte under dessa sökforum har jag märkt. Hela moment finns inte med och det gör mig osäker. Jag förstod tidigt att jag inte mådde bra av denna arbetsmetod, jag blev ledsen och krympte. Nu..... Känner jag mig än mer osäker. Jag börjar får panikångest igen, det har jag inte haft sen i november om jag minns rätt. Det är skit! Men snart är denna period över och jag vet att nästa gång jag ska ut i verkligheten ska jag vara på ett ställe där jag verkligen verkligen verkligen vill vara, jag har fått sommarjobb på förlossningen och BB som undersköterska och det ska bli så himla kul, då ska jag fråga, lära mig och inspireras, inte som nu. Nu ska jag ta mig igenom detta, jag vet att det inte är bra för mig men jag får väl lära mig att ensam är stark och låta självkänslan krympa än mer och vara en Tummelisa.

Denna blid tog i somras en kväll vid ringmuren, jag och min älskade lilla Max pussas. Vi pussas varje dag. Pussar är goda och viktiga, dom kan ersätta ord och dom får endast delas ut när man själv vill, man får aldrig tvinga ett barn att pussas. En spontan puss från ett barn är bland det finaste man kan få i livet. Jag fasar för den dag då pussarna från mina söner är slut. Men idag pussas vi flera gånger varje dag. När vi vaknar, när vi har bråkat, när vi äter, hahaha vi pussas nästan vad som än sker. När Johan och jag pussas blir dom glada, jag tycker att det är viktigt att barn får se sina föräldrar pussas, att visa dom att vi älskar varandra.
Men som sagt det viktigaste är friheten att välja om man vill pussas eller inte, det värsta jag vet är när släktingar kräver pussar av barn som inte vill, varför? Jag förstår det inte. Jag skulle själv aldrig pussa någon för att någon annan vill det så varför då tvinga barnen? Barn vet direkt om de vill pussas eller inte så att truga är onödigt och att ta en puss utan lov är hemskt.

Den finaste lilla Hugo jag vet, som nu lärt sig att gå in på toan, ta av sig kläderna, slänga blöjan och sätta på duschen själv. Han har blivit en alldeles egen liten person full av kärlek och hyss.


Och nu är den påväg bort igen, men vi har hunnit njuta av dess ljus. Till och med förra veckan när killarna låg dåliga tog vi oss ut kortare stunder. Man behöver luften och få röra lite på sig. Hugo satt mest i sin vagn och ville inte vara utan sin napp, vilket han inte får ha när han är frisk. Men är man sjuk så är man. Han och Max är riktiga utefilurer, så nu längtar vi efter våren och få åka ut till Toftaskogen och bara leka och va. Det ska bli extra kul denna vår med tanke på att Hugo nu går stadigt själv och kan gå "längre" streckor.
Just nu njuter jag av familjens närvaro mer än på länge, båda barnen utvecklas i rekordfart. Fulla av nya färdigheter som imponerar. Det är ännu mycket fart, brottning, bit och slag mellan dem så vi har börjat dela på dem för att de i lugn och ro ska kunna få visa sina fina sidor utan att det kommer en trottsig Lillebror som bits eller en Storebror som blir arg för att Lillebror inte förstår hans vilda lekar. Jag tänker lite som så, att dom har inte valt varandra och är dom inne i en period då dom bara sänker varandra är det bättre för alla om de får tid på olika håll. En grej som går förvånadsvärt bra är läggningen (som iochförsig aldrig varit något problem) som går som en dans. Varannan kväll läser jag och Johan saga för dem, Hugo i sin nya riktiga säng och Max i sin. När vi läst klart för Max får han välja en bok han vill titta i innan han somnar och Hugo stannar vi hos tills han sover. Allt detta går på ca 20 minuter! 20 minuter totalmys och effektiv läggning.
Något jag inte är van vid är att vara borta under dagar man vill vara extra mycket med familjen, förra veckan var det alla hjärtans dag och då jobbade jag, idag är det semlornas högtidsdag och då jobbar jag också. Jag vet att jag är larvig och att det är bara att vänja sig, MEN att jobba och inte få en krona för det i lön utan jag tar lån för det känns konstigt. Helt enkelt, jag är inte van. Det är kul att ha hand om patienterna när jag är där och få följa dem, få känna att jag faktiskt kan så mycket mer än vad jag själv tror. Det värsta är känslan av att bli bedömd på allt jag gör, det gör att jag blir nervös och glömmer, fumlar och blir inte mig själv när någon står och tittar på. Men det bästa är att jag har haft flera patienter som sagt rakt ut till mig när de åkt hem att jag är "en stolhet för sjukvården" "på helt rätt plats" och som en patient sa till en läkare under ett utskrivningssamtal "och då ska hålla hårt i denna tjej, hon är guld värd!" (många förstår nog inte att sjuksköterskor inte är assistenter till läkarna längre, men det är inte det som är det viktiga just nu.). Det gör mig varm i kroppen och då spelar det ingen roll att man jobbar gratis för en tid.


En helt underbar kille som nu kan tänka i flera led, uttrycka sina känslor i ord och fortfarande är min lilla skruttunge.

Jag har börjat baka igen! Och det är med passion, glädje och allt det där som jag kände förut men så tog orken och tiden slut för att hinna med någon hobby. Men nu när jag varit förkyld och inte kunnat träna har jag kunnat baka istället. Jag och Max är ett bra par och jag gillar verkligen att han kan vänta och tjatar inte om att få smaka hela tiden utan vet att han får det som blir kvar i bunken när vi är färdiga. Men det bästa att jag hittat tillbaks till detta. Jag blir glad av att baka och att bara få pyssla i fina köket och andra blir glada över att få äta upp det jag bakat, det vill säga win-win!

Jag har haft tio i topp på sämsta dagar i mitt liv idag. Allt har känts värdelöst, jag storgrina på praktiken och mår kort och enkelt skit. Både i kroppen och själen. Alla jävla krav, jävla kropp som gör ont, jävla ungar som inte sover klokt på nätterna. Jag vill bara gråta till någon kommer och talar om att allt är fixat. Tills dess tänker jag dränka mina sorger tillsammans med Ben och Jerry.

Idag är det sex härliga år sen jag blev tillsammans med Johan. Tänk att det är sex år sen som han stod där med en röd ros och jag eftersvettades efter träning. Men det sa verkligen klick! Och oj va vi fått vara med om, lycka, sorg, barn, död, värme, skratt och utveckling som par men även som individer.
Så vad har hänt det senaste året? Det stora är väl att jag börjat studera, det vände upp och ner på mycket, men det går och det har ändrat mig som person en hel del. Johan har kommit in på sitt jobb och stormtrivs. Hugo har börjat på dagis och det var varit en lättnad för mig men även en klump i magen över att behöva lämna ifrån sig honom redan. Max utvecklas massor på alla plan men är ännu i stort behov av pussar och kramar. Vi har fixat badrummet som vi var så illa tvugna till och innan jul blev även köket färdigt. Så nog har vi hunnit med en del. Och vi har en hel del i kikaren, men det märker ni så småning om. Vi kan helt enkelt inte ta det lugnt, inte än i alla fall. Men när vi blir pensionärer då jävlar ska vi ta det lugnt, vi ska baka, träna och bara ha det gott med lika mycket kärlek som idag. För nog har jag aldrig älskat någon som jag älskar Johan. Han gör peppar mig till att vara den jag vill vara, han bromsar mig när jag inte glömmer hur man saktar ner farten, han får mig att skratta och han får mig att älska mig själv. Det gör att jag älskar honom så mycket som jag gör. Jag vill vara hans och jag är så glad för att han stod där med rosen för sex år sen.
Idag VABar jag tills han kommer hem och löser av mig, då är det dags att fortsätta med praktiken till tio på kvällen sen lär jag va sådär trött att någon hade kunnat operara bort blindtarmen på mig utan att jag hade märkt det så något hjärtafirande lär det inte bli.... Men ska vi vara så så har vi hjärtadagar alla dagar.
Småkillarna ska dock få presenter såklart, dom får inte drabbas av jobb på konstiga tider! För dom är värda all kärlek hela tiden alla dagar men idag ska dom få liiiite extra trots allt.

Ikväll fick Max nog av sin jobbiga hosta. Han ville inte mer. Jag förstår han. Så jag ringde 1177 för att få lite råd. Hon tyckte att vi skulle åka till akuten, nu. Jag bestämde mig för att ringa akuten först. Är inte så sugen på att sitta där och dela min lördagskväll med främlingar. Fick svaret att ringa barnavdelningen direkt. Där svarar en mycket trevlig sköterska som kollar i Max journal och kan se att han har visst fått några av sina provsvar.... Ungen har RS virus. Som misstänkt. Och även misstänkt lunginflammation. Men eftersom RS är ett virus som inte behandlas får han inget pencillin... Men lunginflammationen då? Tänker vi.... Ja, vi får väl se. Ska komma in med honom om han får svårt att andas igen.... Suck. Detta innebär att vi räknar med att det är samma virus Lillebror har. Vi kommer få en helvetes vecka även den kommande veckan. Åååååhh, det är roligt nästan jämt!!

Familjen sörvel, host och inte tala om temperaturen på våran familj just nu.... Jag skulle nästan behöva ett riktigt medicinschema för att lyckas komma ihåg vem som ska ta vad och när och hur.... Så nu agerar jag både läkare som ordinerar allt, sjuksköterska som administrerar och delar ut läkemedlerna och håller ordning på nutrition och elimination, sjukgymnast som ser till att dom får röra på sig lagom mycket, undersköterska är när jag gör allt i allo sysslorna, byter blöjor, snyter näsor, kramar och är ett stöd. 

Jag har gjort upp mål över allas hälsa.

Max: Sova ostörst utan hosta som väcker honom. Om dagarna ska febern hållas nere och han ska kunna äta. 
Hugo: Samma sak som Max.
Pappa Johan: Förebygga förkylning med att symtomatiskt behandla snor, huvudvärkstabletter och c-vitaminer (jag vet att det inte gör någon skillnad med det är gott!)
Mamma Clara: Få igång aptiten igen, hitta orken igen och sen hålla sig ifrån det Max och Hugo åkt på.  



Detta är vad småkillarna lever på nu...... Dygnet runt.....

Det senaste dygnet har varit hemskt. Min lilla sjukling Max har fått genomgått så många prover och tester. Vi fick ett rum på barnavdelningen där hela familjen hängde till åtta, då fick Max permis tack vare att febern gått ner, det var tur. För väl hemma och alla låg och sov så hostade Hugo så han kräktes ner sig och sängen.... Sen gick det någon timme så började jag kräkas + kass mage. Jag misstänkte att det var salladen jag åt igår kväll som inte var ok, men jag vet inte. Känner mig genomlåg och deppig, jag har ju 100% närvaro på VFUn och måste nu lyckas ta igen detta nästa vecka.... Just nu vill jag inte ens lämna sängen. Och sen oron för Max, det verkar vara NLI eller lunginflammation.... Johan ringde precis från sjukhuset där han är med båda barnen. Jag vill ju finnas där för min skrutt men jag orkar fan ingenting... Så nu ska jag fortsätta grina här för mig själv innan det är dags att kräkas igen.

Max är inte ett dugg bättre idag. Han har andningsfrekvens på 50 och hög feber. Skit. Det innebär att han ska till barnmottagningen i eftermiddag... Vi får se vad dom säger. Nu ligger han här och pustar och hostar. Tycker så synd om honom! Men det är bra att dom får kolla lite extra på honom.

Idag har jag varit med om mitt livs första operation när jag inte varit patient utan personal. Det var spännande!! Men det är inte där jag hör hemma. Men att bli så varmt mottagen och omhändertagen gör att man kan skapa sina tvivel, för en kort stund.