Många nårsaftonar har passerat, en del minns man mer än andra och är det något jag insett så är det att nyårsafton blir sällan som man tänkt sig. För fem år sedan jobbade både jag och Johan på Coop som galningar. Båda skulle jobba nyårsafton men jag slutade tidigare. Hela dagen hade varit annorlunda än andra dagar, jag var überkänslig mot snuset, blommorna höll på att få mig att svimma, när jag till och med reagerade på en kunds parfym insåg jag att allt va nog inte som vanligt. Så för att utesluta mitt skumma beteende, samtidigt som Johan tidigare under veckan hintat om att jag inte var mig lik och frågat om inte mensen var sen, jag förklarade det hela med mycket jobb, julstress som alla andra människor. Men eftersom vi skulle iväg på fest hos Johans vänner denna nyårsaftonskväll insåg även jag att det var nog lägligt att ta ett test. 

Jag hade inte ens slutat kissa förän ett STORT FETT + visade sig. Hela jag skakade, jag tittade på testet om och om igen. Detta var inget vi planerat, men precis som det finns par som får kämpa i år för att bli gravida så är vi motsatsen. Den kvällen blev det ingen fest med gänget, vi stannade hemma. Pratade, spekulerade, skrattade och fasade inför vad som komma skulle. Max visste själv när han skulle komma till oss och han hade inte kunnat komma mer lägligt, han har fyllt oss med glädje, kärlek, oro, skratt och värme. Det plusset gjorde oss till en familj, det bästa som hänt oss och den största utmaningen man kan tänka sig, såväl psykiskt som fysiskt.

 

Men något jag aldrig kommer att förstå är hur ett + på en sticka kan bli något så perfekt. 

 

 

 

 

Förra nyår tittade jag och Johan på varandra och båda var övertygade om att 2012 skulle bli ett år vi aldrig skulle till att glömma. Men det började inte så bra som vi hade kunnat önska, jag genomgick en hemsk praktik som knäckte mig på alla vis. Jag var berädd att hoppa hela skolan. Men så kom sommaren, jag var tärna för min barndomskompis Cattis, hon var det vackraste jag någonsin sett och dagen var underbar (bortsett att vi höll på att frysa ihjäl under vigseln). Sen började jag äntligen jobbade på förlossningen, BB och gyn och fick känna på luften inom den värld jag drömt om. Mina dagar där gjorde mig än mera övertygad om att det är barnmorska jag en dag ska bli. Under tiden var Johan hemma hela sommaren med småkillarna och hittade på bus. Dock slutade det hela på jobbet snörpligt med att jag snubblade och skadade knät och fick aldrig jobba min sista vecka. Därefter var jag och Johan iväg för att få närvara när Eric och Anna blev makar, även det en makalös dag och kväll. 

Därefter var det våran tur, våran tur att säga ja till varandra, för mig att få byta från Ekengren till Törngren, för oss att fyllas av kärlek, värme och inte minst av glädje över denna dag från början till slut. Nu har det snart gått fyra månader och det går inte en dag då vi inte påminns på ett eller annat sett om saker som vi fick uppleva under våran makalösa dag. 

Resan till Rhodos sen var precis vad familjen behövde. 100% tid tillsammans med all inclusive så vi oss gick det ingen nöd på. Men någon honeymoon var det inte talan om när man reser med två små barn. Så detta kompenserades senare under hösten. 

Direkt när vi kom hem började min praktik på medicinavdelningen, jag fick världens bästa handledare som lät mig utvecklas massor och jag fick åter tron till mig själv efter förra praktiken. Det hela resulterade i att jag sen hoppade i massor som uska på avdelningen fram till jul. 

I oktober åkte jag och Max på en weekend till Stockholm och såg Walking with dinosours, Junibacken och invigningen av Friendsarenan tillsammans med min svåger Niklas som vi även sov hos. Att få en kvalitétshelg med ett barn är något som jag inser nu är superviktigt. 

Därefter har jag kunnat ha spontanlediga dagar med barnen, vi har chillat, tagit sov morgon när det fungerat och all stress har varit som bortblåst.

Mina järnvärden har varit i botten hela hösten men det har jag bara fått leva med och hoppas att de blir bättre till våren....

Julen har varit fantastisk och nu inväntar vi ett nytt spännande år med nya bröllop, massor med bebisar som ska födas och det bästa av allt, så har man aldrig en susning förän efterråt om vad året faktiskt innebar.

 

Efter att vi segt oss upp ur sängen igår gjorde vi iordning ett gäng mackor, klädde på oss och hoppade in i bilen där vi åt mackorna vilket barnen tyckte var hur mysigt som helst. Sen åkte vi till Tofta. Vi hade aldrig kunnat ana innan vi kom dit att det skulle vara full storm på havet. Sanden yrde upp i ögonen och Hugo kunde knappt gå till en början. Men mitt i stormen hittade vi charmen i det hela och allt blev till ett äventyr, vi hittade spännande stigar, fiskade och får ett gäng trötta individer blev vi ett enhet som såg möjligheter och utmaningar, precis vad vi behövde efter att ha varit julbakis hela högen med slappardagar då vi knappt gjort något alls. Så förutom att jag gjorde supervurpan Allanbrallan på en isfläck tre meter från bilen och jag då för att rädda kameran kastar upp den i luften som sen landar i mitt huvud.... Förutom detta var vi sen fyllda av frisk luft, adrenalin och glädje. 

 

Familjen har överlevt julen, paketmaraton, julgodis i orimliga mängder, ickekalkon, sovmorgon och äckligt töväder.

Jag är så himla trött just nu att allt jag vill tala om är att vi har det bra, ledigheten var tydligen mer behövlig än vad vi kunnat ana innan jul. Så idag passade jag på att gå en sväng på stan med min fina Petra.

 

Jag fick en tanke efter att jag gjort minivimplar på paketen att det vore inte helt omöjligt att göra vimplar i normalstorlek, sagt och gjort. Jag och Max hade pysselstund och en timme senare var denna färdig. Så nu pryder den en vägg och jag vet en som kommer göra vimplar till förbannelse denna vår. ;-)

Granen kläddes såklart idag, det var med fuktade ögon jag och Johan njöt av hur harmoniskt livet faktiskt kan vara. Sen överraskade Max och Hugo pappa Johan genom att gömma sig i varsin jättejulkasse. Johan kastade först upp Max i sin famn och sen gjorde han samma sak, inser dock väldigt fort att Hugo kissat ner hela sig och kassen..... Hahahaha, den ungen kan han. Sen var det dags för det lilla julbordet med bara familjen. Vi hällde upp julmust i snapsglasen till barnen sen sjöng vi i högan sky "Hej tomtegubbar slå i glasen.....!" och Hugo ville göra detta om och om igen, Max skrålade och tog det hela på mycket stort allvar. 

Att få Max att somna ikväll var ingen lätt match, han har nog tomtefeber ända ut i tårna. 

 

Ikväll lyckades vi med något som vi i stort sett aldrig lyckats med tidigare, ta en bild på hela familjen. Alla tre killarna i flugor, redo att åka hem till barnens farmor och farfar och farbror Niklas som var mycket efterlängtad hos killarna och oss med såklart. Det kläddes gran och åts gott. En bra början på julen helt enkelt.

 

Jag har hittat en ny passion. Något som jag aldrig kunnat drömma om att jag en dag skulle tåla men som jag idag äter ofta och gärna. Hasselnötter var en sådan sak som jag var hyperallergisk mot som barn och tonåring men som efter att barnen kommit till världen så tål jag dessa gobitar. Helt magiskt!

 

Jag vet någon som varit extra snäll i år som får extra fina paket, vem det är avslöjar jag såklart inte nu. Det är inte klokt va kul det är att lägga ner lite tid på inslagningen.

 

Då kan det bli såhär...... Tror ni Johan kommer bli glad? Hahaha! Skit(höhö)kul!! 

 

Johan och Max har gjort dessa gobitar, de har smält vit choklad och blandat det med startmüsli med äppel och kanel smak. Tänk vad dom kan hitta på mina killar!

 

Till skillnad från förra och förrförra julen så säger vi i år Våga Vägra Julstress. Punkt. Vi är inga maskiner som orkar allt dygnet runt. Inga superpappor och supermammor som kan köra på dygnet runt, jobba, torka ungar i rumpan, laga hälsosam mat som alla tycker om, komma ihåg alla tider, plugga, ja skulle jag rabbla upp allt som ingår i småbarnsfamiljslivet hade den listan blivit lång. 

MEN jag tror att man kan förhålla sig till sin livssituation på olika sätt. Vi har nu insett att planera är a och o. Att en powernap för oss vuxna efter en dags jobb kan underlätta resten av kvällen. Att vara ute i god tid, så man kan skjuta på moment som man inte hinner klart den kvällen, för vem fan blir lycklig bara för att jag stannar kvar uppe och slår in de sista sex paketen istället för att jag går och lägger mig när ögonen går i kors. 

 

Så tack vare dessa faktorer så fick jag och Johan oss en riktig pysselkväll igår med alla (nästan) hundratals paket som skulle slås in. Vi hade tagit fram julgodiset som vi bakat och satt på julmusik medan barnen sov. Och istället för att bara stressa ihop alla paket blev dom nu väl inslagna med både kärlek och charm.

 

Ikväll ska jag jobba sista passet innan jul och detta år också för den delen. Detta med blandade känslor såklart. Dels så är det skönt att vara ledig sen och bara ta det lugnt, men samtidigt så trivs jag så bra på medicinavdelningen med både personal, patienter och uppgifter. Jag lär mig något nytt varje dag på bästa tänkbara sett. Så nog lär jag sakna dom de veckorna som jag ska vara ledig nu. Men oj va skönt det ska bli att slappa och kunna hitta på saker med familjen, njuta av vårat juliga hem, träffa vänner och bara ladda om batterierna.

 

Är det något som är riktigt riktigt gott så är det brända mandlar. Har aldrig tänkt tanken tidigare att jag skulle kunna göra egna men nu hittade jag ett recept och därmed var det tvunget ett försök, ett försök som blev mycket lyckat! Och eftersom jag gillar goda saker som är lätta att göra så kommer detta göras många gånger i vårat hem.

 

Recept:

250 gram mandlar

250 gram strösocker

3/4 dl vatten

 

Blanda allt i en kastrull eller stekpanna och låt det koka upp,

Rör om lite lätt hela tiden ända tills vattnet dunstnat och sockret klumpar sig runt mandlarna.

När sockret fastnat häll då över mandlarna på en plåt, dela på de och låt de svalna, mycket goda medan de ännu är varma.

 

 

 

Detta var en av låtarna som Matilda sjöng för oss på bröllopet. Jag blir så himla glad varje gång jag hör den, det enda jag ser framför mig är Johan i sina fina kläder och hur han ler mot mig. Det var tamefan den finaste dagen i mitt liv. Trodde inte att livet skulle påverkas så att gå från sambo till makar. För trots allt, nu är det till döden skiljer oss åt (precis som innan) och allt mitt är ditt och allt annat som hör till. Vilken tur att vi gjorde det, just detta år, just den 1 september, just så som vi ville ha det.

 

Som sagt, är det en tradition jag gillar i detta land så är det lucia, för den innebär mys, lugn och stämning för mig. (jag vet att i många delar av landet innebär denna dag ungdomsfylla men på våran ön har denna tradition slagit rot, tack och lov) För länge sedan köpte vi två uppsättningar med stjärngossestrutar och stjärnor till killarna. Men så kom har Hugo för någon dag sedan talat om, klart och tydligt att han skulle va "Hia mamma, ha hus här i håret!" och så har han pekat med fingrarna i håret hur ljusen ska sitta, precis som en luciakrona. Max stod fast vid att han skulle vara stjärngosse. Men Hugo, han var tvärsäker på sin sak. För första gången i sitt liv har han sett något framför sig och verkligen längtat och sett fram emot att få vara med om det så självklart ville vi då att han skulle få vara det han önskade. Jag köpte en krona och slog sedan in den så han fick den i adventskalendern idag och som han blev glad! Han hade kronan på sig helva vägen till dagis och var en alldeles underbar lucia sen på dagis. Max var fantastisk som stjärngosse tillsammans med en av fröknarna, han sjöng och dansade och våra tårar var ett faktum över hur underbara alla barnen var. Efteråt kom rektorn fram och sa att hon tyckte att Hugo var så söt så som lucia och att hon tyckte att det var kul med en kille som lucia, dvs det finns kloka rektorer också, alla är inte fossiler!

 

Vi var självklart de stoltaste föräldrarna någonsin, både av det fina uppträdandet och bara över att fått vara en del av denna underbara eftermiddag. Hugo har ännu inte tagit av sig kronan och den lär nog får sitta ända fram till påsk är jag rädd. 

 

När killarna somnat ska jag och Johan ha mysmiddag.

 

Idag är det ett år sedan Johan föll ner på knä framför mig. Hur det hela gick till kan ni läsa om här. Jag minns det hela som igår och trots att det var en isande kall dag som minns jag bara värmen i den och bara jag tänker tillbaka blir jag varm i hela kroppen. Som ni märkte ville vi hålla planeringen av bröllopet på ett privat plan, jag knappt om det på bloggen och har inte ens nu efter berättat speciellt mycket om hur dagen faktiskt gick till, om alla underbara tal, om hur makalöst vackra blommorna var, om hur det hela blev sådär überperfekt på alla sätt och vis. Mycket tack vara alla nära och kära som fanns med och gjorde våran dag. Men som det brukar heta så är resan till målet halva nöjet. Att fundera på småsaker, prata med kocken som gav flera bra idéer, det var mängder med små saker men allt var under kontroll hela tiden. Dessutom växte vi än mer som en enhet, Johan och jag. Och även där märktes det hur vi gillar att göra saker tillsammans, att sätta ihop inbjudningskorten och allt annat pyssel. Men samtidigt hade Johan hand om ekonomin (såklart) och jag såg till att helheten föll på plats. Johan valde låten till valsen och jag gjorde korregrafin. Ett bra team helt enkelt. 

 

Och nu. Nu är jag Fru Törngren. Jag trodde att de skulle bli jobbigt att lämna mitt gamla fina Ekengren, men jag känner mig fullt ut som Clara Törngren. Nu har jag till och med börjat svara med rätt namn i telefonen och när jag pratar med folk. Så nu är vi en hel familj, med samma namn, alla fyra. 

 

Detta ska firas med att jag och Johan ska gå och äta lunch på samma ställe idag som för ett år sedan, på Wallers krog. Sen blir det säkert samma promenad idag som för ett år sedan. Men detta år så går jag promenaden med min man, min make, mitt allt. Dessutom får vi avsluta på samma sätt som förra året med barnens luciatåg på dagis och vi längtar så efter att få sitta och titta på våra prinsar som varit pirriga hela morgonen, som redan sjunigt alla sångerna, ätit grötfrukost framför lucia på tvn och haft ett eget litet luciatåg påväg till dagis.

 

Just nu så kräks jag på alla som ska tycka hit och dit, lägga upp alla sina åsikter om vart annat på facebook, betrakta livet i vitögat för inte fan kan man bara vara glad, nöjd med det man har och säga att jag skiter i vad ni tycker och allt ni tycker för jag tänker då iaf ha lite julfrid!

 

Mycket att detta inlägg handlar såklart om hurvida barn får klä ut sig till pepperskaksgubbar, om våra svenska traditioner, SD och allt annat som är som en nål i ögonen på folk. Och är det inte det så är det H&M som folk ska klaga direkt till för hur de hanterar sina anställda som syr kläderna och därmed förväntas tusentals likes på facebook. Jag må säga att facebook har gått från att vara en trevlig sida där man kan följa vänner till någon form av Storebrorspekfinger. Där alla ska vara arga, besvikna, irriterade på allt och alla. SJ kan inte hålla tiderna och då ska det gnällas, som att det vore något nytt?!! Samma visa varje år!! Eller en bild på en hund som har ben och mun ihopsnurrade och som fiskar likes för hur många som vill rädda hunden. Djurplågeri är ALDRIG okej, men varför tror människor att de gör förändring i världen genom att trycka på en "gilla"knapp??? Världen är precis lika upp och ner för det! 

 

Sen har vi alla dessa som nu som ploppar upp "jag är inte rasist men säger negerboll precis hur jävla mycket jag vill"gänget...... Har ni inget bättre att säga så var tysta. Trots allt, detta är 2012 och alla borde veta vid denna tid att ordet neger inte ska användas då ordet i sig är en kräkning. Då kommer alltid någon smartorvar och tycker att vi borde förbjuda ordet Gutebollar också. Men vi gotlänningar har väl aldrig någonsin varit slavar, förtryckta eller utsatta på något annat sätt? 

 

Dessutom tycker jag att det är urlöjligt att säga att lucia är förleget och inte bör fortsätta. Personligen anser jag att det är en av få traditioner som detta land har som jag verkligen uppskattar. Inte för att jag själv varit lucia förr i världen utan för att hela stämningen är fin. Jag och barnen tränar hela tiden nu på sångerna och vi skrålar den ena högre än den andra "tipp tapp" "santa Lucia!" och "lusselelle, äääääälva nätter före jul!". Dom har själva fått valt vad de ska vara under morgondagens luciatåg på dagis och vad dom kommer att vara får ni se då. Jag kommer vara den stoltaste mamman någonsin över mina fina fina pojkar. Trots allt så tycker barn det är kul med organiserade tillställningar där de vet vad de ska göra, var de ska stå och hur det kommer gå till. 

 

Sen det här eviga tjatet om att det är en falsk bild som vi lägger upp på facebook, instagram, twitter och bloggar då vi bara visar den glada och lyckliga sidan med framgångar och vackra saker. Visst kan det bli ensidigt om man bara gjorde det alltid. Men min tanke är som så att vardagen ser likadan ut i alla familjer, med mjölk som spills vid frukosten, barn som vägrar äta maten som man lagt ner sin själ i, en mamma som inte vill annat än sova, dammråttor i alla hörn, makaroner under strumporna som klibbar när man går, vurpan man gjorde påväg till dagis som nästan gjorde att man bröt lårbenshalsen bara för att man sprang med barnen på snowracern efter sig för att man vill höra dem skratta. Eller när upptäcker att balsamet är slut även denna gången, precis som förra och förrförra och förrförrförra gången...... Dessa saker förgyller varken mitt liv och jag väljer att titta åt ett annat håll istället. Åt det hållet där jag blir glad, gläds åt och med andra och jag känner hur jävla nöjd jag är med mitt liv och allt fint som jag har. Självklart är det viktigt att man ska dela sina jobbiga stunder också, när man saknar någon, när man får missfall och besvikelsen är total, när tentan körde sig igen, när man haft budgivning på sitt drömhus men var tvungen att ge sig och så vidare. Dessa är bitar är en del av livet och när vi kommer till denna bit önskar jag att fler skulle våga ge uttryck för sin verklighet. Men där är vi lärda att behålla det för oss själva, tråkigt nog.

 

Så nu ska jag runda av detta inlägg, personligen tänker jag fortsätta min alldeles underbara jul med min fina familj, vi ska göra allt precis som vi brukar, för det är just det som julen handlar om. Så ta en paus i allt tyckande och NJUT LITE ISTÄLLET FÖR FAN!

 

• 2 dl vatten
• 4 tsk salt
• 200 g oskalad sötmandel

Till en början så kan jag meddela att vi överlevde, inga tåg krockade, ingen buss i diket, i galningar på stan, ingen som fögiftade våran mat. Tvärt om, vi hade för första gången på över fyra år en helg i lugn och ro. Vi åt gott hela tiden, drack gott, shoppade ytterst lite men pussades massor. Vi var på Skansen med 15000 andra och tittade på deras julmarknad, helt underbart, det var iskallt och mörkret lade sig så det var som i en saga. På fredagen somnade vi innan klockan ens slagit 21:00. För är det något som är lyx när man är småbarnsföräldrar så är det just sömn. Att få sova ostört är inget man brukar få annars så nu tog vi igen det. Sen var frukosten på hotellet sådär god så man åt sådär overkligt mycket. Och vi satt lääääänge, bara för att vi kunde. På lördagen var vi ute och åt med Eric och Anna, gott som tusan även där. 

Detta betyder att vi fick våran honeymoon som vi längtat och sett fram emot hela hösten. Att bara få rå om varandra. 

 

(jag valde faktiskt att inte ta med kameran under resan för att endast vara där och då med min älskade make.)

Idag är vi hemma, myser, bakar och leker i snön. Jag har knappt sovit på hela natten så här går allt på halvfart och då beslutade jag mig för att ha barnen hemma. Dessutom känner jag att järnvärderna är påväg ner..... Men eftersom barnen leker i timmar, de äter med god aptit och Hugo somnade själv när han skulle sova middag så var det ett mycket klokt beslut att ha de hos mig.

 

 

Nu kommer jag låta helt galen, det är jag fullt medveten om men jag tar risken med att berätta detta ändå. De senaste veckorna har jag letat efter ett doftljus som luktar jul utan att kosta en hel förmögenhet. Sicket projekt va?!!  Men alla ljus luktar lavendel, pink grape, sommaräng, citron, super über fresch, osv...... Inget jul här inte. Men så ikväll efter att vi varit på Lekstugan med barnen som fick visa oss saker som de önskar sig så fick jag med familjen in på La Vi. Kan ju säga att dom inte direkt hurrade av lycka när vi klev in med barnen. Det var så jag ville vända i dörren direkt men i samma veva såg jag ljuset och insåg att istället för att göra tanten nöjd med att lämna affären omedelbart så tittade vi på varenda nalle, värmeljus, gulliga skyltar med söta texter på och allt annat smått och gott. För att sedan gå till kassan och betala mitt lilla fina julljus. Och nu luktar det sååååå gott så! Dessutom kom Max hem med en underbar liten tomte som han gjort helt själv på dagis. Självklart fick den hedersplatsen brevid ljuset.

 

 

 

Jag är den enda i detta hushåll som inte tycker om julmust, har aldrig gjort och kommer aldrig göra. Så är det bara. Men eftersom det var första advent med gröt i söndags köptes det även hem en stor julmust till killarna (Hugo fick då smaka för första gången), halva flaskan blev kvar och Johan började drömma om man kunde ha den i någon mat. Så jag letade fram ett recept på kyckling med julmustsås och överraskade med till kvällen efter. Alla älskade den (inkl. jag!!!) och därför så måste jag dela med mig av receptet här och nu så även ni kan överraska era nära och kära. 

 

Ingredienser

4 port

4 kycklingfiléer, ca 500 g
smör
2 dl creme fraiche
2 dl julmust
1 hönsbuljongtärning
1 tsk malen ingefära
1 knippe rosmarin
1 msk kinesisk soja

samt lite maizena beroende på hur tjock ni vill ha såsen.

Till helgen åker jag och maken till Stockholm för att ha en lugn helg bara vi två, bo på hotell, mysa och ro om varandra. Vi har bestämt att vi ska gå och äta på något fint, mysigt ställe men att bestämma sig bara av vad alla resturanger lägger upp på sina hemsidor blir man galen över!

Så kom nu med förslag, VAR SKA VI AVNJUTA DENNA MIDDAG?!!

 

Den här hösten susade ifrån oss. Känns som det var nyssens som vi gifte oss, sa ja till varandra och sen hade våran makalösa kväll. Hur kul vi hade det på Rhodos, med bad hela dagarna och nu när man tittar ut är hela världen vit av snö. Hur snabbt kan tiden gå?!! Jag minns nätterna när Hugo sov i min armhåla och åt i princip hela tiden, hur Max klättrade på allt och gjorde mest allt med livet som insatts. Johan och jag orkade knappt titta på varandra, allt handlade om att överleva den tiden av sömnbrist och allt som ingår när man har 22 månader mellan barnen. Jag var ett vrak. Det är nog därför jag varje dag nu förvånas över hur fantastiskt livet är, hur trivsamt livet kan vara och att tiden är inte konstant. Och inte minst hur glad jag är att vi har barnen tätt och hur starka jag och Johan blev utmed det hela. Så till er andra föräldrar som sitter där med era små och tycker att livet är grått, står stilla och det enda i världen man längtar efter är att få sova så vill jag lova, det kommer vända och ni kommer stå där en dag som jag och säga "men det där var väl inte så farligt, ska vi ha en unge till?" (VIKTIGT, vi ska inte ha en unge till och har inga planer på det i nuläget)

 

 

Snö, glada barn som sjunger julsånger, adventspyssel, barnkalas hos dagiskompisar til knoddarna, middag hos fina vänner med makalöst god mat och dricka, tomtegröt och dans runt granen, adventsljusstaken är färdig, julkalenderna startad och vi känner bara att detta är för bra för att vara sant. ÄNTLIGEN är det payback time för den kämpiga tiden som de första två åren var som tvåbarnsfamilj. Men denna dag började med att barnen gick upp och lekte en lång stund medan jag och Johan låg kvar i sängen och tog det lugnt utan att behöva underhålla barnen. U n d e r b a r t!!!

Självklart gjorde vi som varenda kotte på ön och tog oss in på lite julmarknad, dansade som tusan runt granen, fiskade fiskedamm, lyssnade på en härlig kör som spred mest julkänslor av alla. Mina föräldrar var med och småkillarna bjöds på polkagrisar och som vi njöt av vädret. Att sen komma hem och få baka pepparkakor och tända första ljuset tillsammans och då slår det båda mig och Johan att vad vore livet utan barnen? Utan att vara tjatig så är barnen det bästa som hänt oss! Våra fina fina fiiiiiiina pojkar!