Nu skiljer det 17 kilo på mig från när jag var som mest vältränad för sex år sen och idag, två graviditeter och dålig kataktär senare. Ändå har jag gått ner 16 kilon om man jämför med vad jag vägde som mest som gravid och jag inser att jag aldrig kommer komma ner till den vikt jag hade när jag var superdupertränad men jag har nu mål som är rimliga för mig. Jag har sen slutet av september tränat på Visby Träningcenter allt som funkat med familjelivet. Det vill säga att jag tränat många lunchpass. Det passar bra med skolan, då tar jag mig rast och på så sätt kan jag passa på att göra något klokt av tiden.

   Men hur går det då att träna med alla dessa extra kilon? Förvåndsvärt bra måste jag säga, det hoppar och studdsar på hela mig men vad gör det? Det gör att jag tänker hela tiden på att jag utför rörelserna kontrollerat för att inte förstöra knäna, trots allt vill jag kunna träna resten av livet. Vissa saker störande när man upplever att magen är ivägen, men då tänker jag att det är just den magen som ska väck och det är därför jag är där och ska köra hårt tills den är väck. Samt att jag ändrar vissa övningar så att de blir mer på min nivå, men redan kan jag se skillnad och jag klarar nu övningar som jag inte gjorde i början. Likaså tänker jag att jag börjar på den avancerade nivån så länge det går och när jag inte orkar mer sänker jag nivån så jag får ut så mycket som det går. Sen försöker jag variera träningen, så det blir spinning, core, cirkel, zumba, FC moves, gym och gud vet allt. Allt för att variera kroppens rörelser och typer av förbränning och muskelbygge. Dessutom blir jag peppad av både tränarna och av de jag tränar med och inte minst Johan, som passivt är en del av min träning.
 
  Förändringar redan? Jo då. Konstigt nog var jag inte i så dålig form som jag trodde. Första passet var katastrof med efter det har jag fixat alla pass, utom ett då jag var krasslig. Men konditionen finns där och det gör en hel del för motivationen, för det är kul att träna. Och det gör att jag märker förändringar på både utsidan som insidan. På utsidan har jag gått ner 3 kg. På insidan får jag endorfinkickar, jag mår bättre, skolan går bättre och jag är gladare. Helt enkelt en winn-winn.

   Varför inte börjat träna tidigare? För mig kommer småkillarna först. Dom är små så kort tid och det är när dom är små dom behöver mig som mest och då vill jag vara där för dom, jämt. Jag har längtat efter att börja träna men har inte känt att det har varit det viktigaste så det har fått vila ett tag. Men att ha en full garderob som inte används är trist och nu när jag sätter mitt eget schema i mångt och mycket så passar det mig utmärkt att börja träna.

   Saknar jag sofflivet? Ibland, men det jag saknar mest är kvällsfika. Men nu är jag inne i en period när jag somnar strax innan nio på kvällen av utmattning i soffan. Så då hinner inte ens tankarna på fika dyka upp... Det är ytterst sällan jag tränar sent på kvällen så jag är nästan alltid med och nattar killarna och äter tillsammans med dem. Trots att det är lite knökigt med tiderna...


Tips till andra: Våga börja träna, det går!! Och våga ha kul och var nöjd med den träningen som blivit av, för 5 minuter träning är mer än ingen träning alls. Se framgångarna och inte motgångarna. Och acceptera att Rom byggdes inte på en dag, det tar tid att ändra på kroppens utseende men det går!